Det här blir en av mina mer oinspirerade reflektioner. Inte på grund av boken dock.
_____________________________________________________________
Vad handlar boken om?
Villemos och Dominics kärlek är stark, men på grund av deras nära släktskap får de inte gifta sig med varandra. Villemo trotsar föräldrarnas förbud och följer efter Dominic när han ska ut i strid. Göingeskogarna är full av snapphanar och det blir en kamp för att klara sig till skogens slut.
Mina tankar om boken
Efter förra boken var jag väldigt positivt inställd till Villemo och Dominic och ville gärna veta mer. Jag har ju läst boken många gånger och kom ihåg den som ganska spännande. Det här är vad jag reflekterade över den här gången.
Dominic och Villemo sänder brev till varandra och Villemo smyger med det inför föräldrarna. Hon har mutat en hushållerska för att inte mor och far ska se breven. Det verkar lite konstigt eftersom det sista som hände i förra boken var att Gabriella och Kaleb gav ungdomarna tillåtelse att skriva till varandra.
En favoritscen i den här boken är när Villemo och Dominic ska träffas på Lenes bröllop och de båda tvingas hålla igen för att inte visa sina känslor. Det är bra beskrivet och det blir tydligt hur jobbigt det är för dem.
För att inte paret ska ge efter för sina känslor har deras familjer bestämt att de inte får vara ensamma en sekund. Deras kärlek är stark, men att tro att de kommer tappa kontrollen helt om de är ensamma en liten stund är väl ändå att underskatta båda två?
Det kommer fram att Irmelin funderar på att ta livet av sig och enda reaktionen på det blir att Villemo säger att hon förstår. Sedan övergår samtalet i Villemo- och Dominicsnack. Borde man inte bry sig mer om en nära vän och släkting vill ta sitt liv?
På flera ställen i boken övergår berättandet i jag-form när det handlar om Villemo. Det gillar jag inte alls, det förvirrar mig och gör texten hackig.
Feber i blodet är ett uttryck som nämns hela tiden. Gång på gång upprepas hur Villemos längtan efter Dominic är som en feber i hennes blod. Alltså känns titeln som ett bra val
När Villemo byter plats med Egon är det konstigt att ingen märker det. Även om Egon bara varit där i 2 dagar så är det inte rimligt att ingen känner igen honom. Och att inte Dominic känner igen sin älskade? Bara sådär troligt
Framsidebilden på boken är inte korrekt! Villemo har ju klippt av sitt hår så att hon liknar en man och det lockar sig i nacken, men på bilden har hon ju långt kvinnohår.
Bästa scenen är när Villemo och Dominic sitter vid bordet på värdshuset och Dominic har tårar i ögonen och säger: ”Jag orkar inte mera, Villemo”. Det må vara banalt men jag är en sucker för män som gråter. Så är det bara
I varje förtext till böckerna står att MINST en ättling i varje generation blir drabbad men ändå är alla så säkra på att bara en av Irmelin och Villemo kommer få ett drabbat barn. Det verkar lite vårdslöst, särskilt med tanke på att föräldrarnas generation har 4(!) som drabbats eller utvalts.
På sida 197 talar Brand om natten då Kolgrim föddes och han berättar hur farfar Tengel kom in till de tre pojkarna Brand, Trond och Tarjei och tog farväl. Men inte var väl Tarjei med? Som jag minns det var han med Tengel och assisterade under förlossningen?
Villemo vill inte ha med sin man under förlossningen men det nämns att de flesta män faktiskt var med och satt bakom hustrun och höll henne om midjan. Var det verkligen så vanligt på 1600-talet?
Betyg: 7