Sagan om Isfolket

Vad handlar boken om?
Yrja är både tjock och hjulbent, ingen tittar två gånger på henne. Men Tarald Meiden är vänlig mot henne och Yrja faller pladask för den vackre pojken. Tarald har dock sina intressen på annat håll, nämligen hos Sunniva. Deras nära släktskap gör att ett äktenskap inte kan komma på fråga, men vad händer när de unga tu trotsar släktens regler?

Mina tankar om boken
Ååhh…den här boken är så bra! Till att börja med är det ju den första boken med ett släktträd i början och för en släktträdsfantast som mig är det mycket välkommet

Det första jag reagerar på är att Yrjas far tar henne med till jobbet. Jag tycker att det känns väldigt otidsenligt även om det var modern som nästan tvingade fram det.

Tarald framstår inte alls som så dum som Margit vill att vi ska tycka. Lite tonårsaktig kanske, men vem har inte varit det? Sunniva är osympatisk och jag vill bara ha bort henne från Tarald.

Det är väldigt tydligt att Margit vill framhäva att skönhet kommer inifrån. Sunniva är snygg men ytlig och lite dum medan Yrja är ful men underbar.

Kampen mot pesten är spännande. Det hintas ju lite i början om att inte alla kommer överleva så jag är hela tiden på helspänn när jag läser. Vem kommer att dö och vem får leva? Tarjei, Yrja och Tengel kämpar alldeles orädda och de är så duktiga och starka. Lite lustigt när den store Tengel inte gillar att Tarjei kan mer än han.

Sorglig scen - När Charlotte dör. Det är så fint med vänskapen mellan henne och Tengel och så synd att hon måste ryckas bort i pesten .



Kolgrim föds i den här boken. Kolgrim den önskade som kommer att orsaka så mycket sorg och lidande

Tengel och Siljes dödsscen är underbar. Underbar är ett konstigt ord i sammanhanget men jag tycker att scenen är fantastisk mitt i det sorgliga. Samtidigt känns det fel att Tengel tar livet av Silje utan att hon vet om det. Om hon fått välja hade hon kanske valt att amputera sitt onda ben och kämpa på i några år till. Då hade hon fått se fler barnbarnsbarn födas och fått ännu fler glädjeämnet i livet.

Även Sankt Mattias ser dagens ljus i den här boken. Redan som bebis verkar han vara en lovande karaktär.

Cecilie får sina behov tillfredsställda av herr Martinius. Deras sexande verkar väldigt vågat och avancerat med tanke på att det är första gången för båda. Jag blir alltid så skadeglad när Martins bitchiga porslinsdocka Julie får veta att hennes man sökt kärlek på annat håll

En sista tanke gäller Yrjas far. Varför döps Mattias efter honom? Han verkar ju inte precis vara en person att försöka efterlikna?

Betyg: 9

_________________
Kattstatus - För ett bättre kattliv!

Vi verkar onekligen vara eniga i vad vi tycker om böckerna! Det är roligt!
Jag trodde inte att denna skulle vara så bra som den var.

Delar helt din mening om Tarald. Jag tycker Liv är riktigt elak mot honom stundvis när hon kallar honom för det svagaste kortet, idiot till sonson etc. Det är inte så Liv-likt.



Den scenen berörde mig inte alls faktiskt, det var mest gäsp, gäsp, vidare nån gång.


Jag reagerar ofta på att det alltid går för båda samtidigt oavsett hur länge de lärt känna varandra och varandras kroppar och om de överhuvutaget haft sex tidigare. Hur troligt och vanligt är det egentligen att en oskuld får en extatisk orgasm av en snabbis mot en vägg?


Det är ju sant, det tänkte jag inte på. Fast det är ju hennes pappa trots allt, blod är tjockare osv.

Det är jättekul att läsa dina reflektioner efter att jag skrivit mina åsikter!

Längtan är ingen av mina favvo böcker just därför att tengel och silje dör i den...blir så känslosam..allt är så tragiskt känns det som....

_________________
Lever med Dominick i våran stora 1,60 säng

åå läste just ut den hua grät massa hua men sååå bra bok!!!!!!

_________________
// Maddis

Kärlek är grunden för allt....
__________________________
http://chosenangels.se/

Vore det inte för Längtan hade jag aldrig tagit mig igenom hela Isfolket sagan. Jag läste först Trollbunden, blev inte så imponerad, återvände sedan och läste Häxjakten och Avgrunden. Jag fann Häxjakten bra, men Avgrunden var rent utsagt tråkig, och jag droppade Isfolket i kanske ett halvår (jag gick i sjuan då... 14 år sedan! O.o). Hur det nu kom sig var jag sjuk en period och då bad jag mamma köpa hem någon bok till mig. Jag vet inte vad det var som fick mig att föreslå nästa Isfolket-bok, men jag gjorde det, och det var som sagt Längtan. Och där introducerades två av mina favorit karaktärer; Tarjei och Trond. Och någonting med själva boken fick mig fast. Kanske att jag tycker om att läsa om olika släktled? Och på den vägen är det. Jag avslutade alla 47 böckerna inom loppet av 10 månader. Gissa vart mina barnbidragspengar gick... ^.~

Min absoluta favorit i serien. Oj vad jag sympatiserade med Yrja. Margit lyckades verkligen att banka in "fin innuti" i mig. Det var hjärteknipande.. och så vackert med Liv som förstod flickan så väl när hon var olycklig över sina krokiga ben.. Så hatisk jag var och är emot Sunniva. Suck vilken blodigel till mjäkkvinna. Aldrig har jag väl varit så "yeah, låt henne dö i barnsäng!" taskig som då..

Tengel,, mitt hjärta bara brister i 1000 bitar varje gång jag läser om det. Jag tycker han gjorde fel. Jag ville så gärna ha kvar dom ett tag till

Tarald "svagt kort" tja.. inte var han jätteclever precis.. Påminner mig om ett antal karlar jag kommit förbi i livet. Men svagaste kortet? Kanske i klunga med de andra A-barnen i släkten. Men inte annars.

Vet inte om jag ska slänga in mina reflektioner på Längtan under den här tråden eller göra en egen. Jaja, jag gör en nu så får ni rätta mig om det blev fel:

Detta är väl den första boken jag verkligen märker att det är väldiga hopp i historien. Först är de barn och rätt vad det är så har tiden gått väldigt fort, men det är absolut inte störande på något sätt, men mer märkbart tycker jag, än innan i böckerna.
Även denna bok inger hopp om mänskligheten, trots Yrjas utseende så får hon sin älskade till slut och han lär sig att älska henne för den hon är. Vette sjutton dock, om jag skulle förnedra mig så för en karl, hur mycket jag än älskade honom (nåja, låt gå för Johnny Depp då). Och att bara höra Taralds tafatta och klumpiga frieri...ja, vad ska man säga, kan bara skaka på huvudet, karlar!
Som sagt, mycket händer i den här boken, mycket känslosamt och som vanligt är det mästerligt beskrivet. (Nu kom jag ihåg varför mitt konto på pappersnäsdukar for i höjden sist jag läste Isfolket.)
Det känns som en epok går i graven på något sätt, när Silje och Tengel dör och jag minns att när jag läste Isfolket första gången, så trodde jag inte jag skulle kunna känna för fler personer på det sätt man kände för Silje och Tengel. Men det är ju det som är så mästerligt gjort, det är som i levande livet, generationer avlöser varandra och andra tar vid och blir lika viktiga och betydelsefulla.
Får väl också kommentera Cecilie och Martins sexscen, men den kommentaren täcker nog de flesta sexscener i Isfolket, de verkar för bra för att vara sanna. Men å andra sidan sett så är det ju inte det som är huvudtemat i boken, bara lite extra krydda och varför då inte göra det bästa av det så vi vanliga dödliga kan få drömma oss bort lite.
Vad beträffar Kolgrim, så påminner han mig mycket om de barn jag mötte i mitt arbete, på ett fritids för autistiska barn. Även de saknar ju förmåga att känna empati, så hade Kolgrim levt idag så hade han kanske fått diagnosen autistisk.

//Moonwitch

Många nya idéer! Du är ett levane bevis för att man kan inte ha för många recensenter!

Johnny Depp - alltid! MMmmm!

Gillar det du säger om sexscenen! Varför inte göra det lite mer intressant??? Bra tänkt!
Har aldrig tänkt på att Kolgrim hade kunnat få diagnos som autistisk. Nu är inte jag särskilt påläst, har bara gått en snabb kurs på två kvällar om "Bokstavsbarn" (tycker det låter lite gulligt) och autistiska barn (vet inte om det räknas in). Många barn som har DAMP kan inte heller känna empati. Intressant tanke. Mycket intressant, tycker jag!

Finally tycker jag personligen att du ska fortsätta i din egen tråd eller ha en ny tråd för varje bok. Jag är rädd att jag ska missa en annars... Bara som jag tycker, vad tycker ni andra? Och framför allt Moonwitch?

Vad tyckte du om boken? Bra, dålig? Vad skulle du ge för poäng från 1-10? Behöver inte svara, bara nyfiken! Det kanske du skrev, bara att jag inte fattade... *Blond*

Jättebra recension! You go, girl!!

Det var nytt, det har jag inte lärt mig under de poäng Barn- och ungdomspsykiatri jag läst. Får fråga på måndag, då börjar nya kursen.


Antingen en egen tråd per bok, eller kanske en stor tråd som Tovas. Endera borde fungera. Skriva i "Heikes" funkar nog också, men som Tilda sade, lätt att råka missa en annars.

_________________
Nataniel

Problem, Läs här först: Besvarade frågor.

Oups Minns jag totalfel? Det här är 7 år sedan... Hon pratade om sin son, bl.a. och han hade någon form av DAMP el. dyl. Inte autistisk iaf. Hon sa att hennes son inte kunde känna empati och att andra föräldrar sagt samma sak (om sina barn, de hade nån form av community)...

Glöm inte att fråga och att återkomma med svar!

Aspergers?

_________________
Nataniel

Problem, Läs här först: Besvarade frågor.

Tilda skrev


Jag har ju så svårt att sätta poäng, funderar lite till och fyller i det sedan.
Jag har lagt in denna reflektion under tråden där mina andra reflektioner ligger, Moonwitch´s reflektioner. Så jag fortsätter göra mina reflektioner där. (reflektion, det ordet kan jag i sömnen snart)
Tack för att ni är så gulliga och kommenterar det jag skriver.

//Moonwitch

Det är för länge sedan... Kan det ha varit, känner varken spontant ja eller nej...

Heike skrev:


Mitt första släktträd kom inte förrän i nästa bok, nr 5. Lustigt!

//Moonwitch

Verkligen? Vad konstigt!

_________________
Kattstatus - För ett bättre kattliv!