Vad handlar boken om?
Mötet i Demonernas fjäll går mot sitt slut, men först får vi veta lite mer om Rune. De fem utvalda påbörjar sin färd mot Isfolkets dal och Ian Morahan dyker upp i berättelsen.
Mina tankar om boken
Jag har svårt att minnas vilken bok som är vilken av slutstridsböckerna, så jag kan inte riktigt säga vad jag brukar tycka om just den här.
Tengel den onde blir mer och mer löjlig för varje gång han dyker upp. Den här gången är det flygplan som han tycker är läskiga.
Sid 13 skrev:
Dock hade dalen ibland andra gäster, som han inte förstod, och därför absolut inte tyckte om. Några enstaka gånger hade det kommit stora, fågelliknande saker över hans dal. De hade bråkat förskräckligt, så det skrällt och skakat i hans öron, och de var så hiskeligt stora, att han hade börjat bli nervös. Och det värsta var, att han en gång hade sett människor inne i dessa mekaniska monster! Tengel den onde förstod inte. Och han hatade att inte förstå.
När Tengel den onde tänker på alla år han legat i dvala så förbannar han Targenor och alla andra som varit inblandade i nedsövningen, men mest av allt är han arg på sig själv. Det känns väldigt främmande att han tar på sig skulden själv för att allt inte gått enligt planerna. Den Tengel jag känner skulle ha skyllt allt på alla andra.
Runes historia är så sorglig! Han ligger där i Eden och torkar utan att någon bryr sig om honom, sedan hamnar han hos den ena plågoanden efter den andra. Jag vill ta hand om Rune!
Varför har Jonathan en så lång utläggning om vad en dagoba är? Det är helt irrelevant, särskilt en natt som den här då tiden knappt räcker till
Att Sol älskar Hanna har vi vetat sedan första boken, men jag tycker att hennes fascination är lite överdriven. Det räcker att hon hör namnet Hanna så brister hon ut i hänförda suckar om hur underbar Hanna var. Varje gång någon talar om Hanna så tjuter Sol: ”Ååh, Hanna var fantastisk!” Stilla könet, kvinna!
Något som slår mig när Tamlin äntrar scenen är att han känns som vilken människa som helst nu. Allt det demoniska med honom är borta och han är en riktigt mysfarbror.
Presentationen av alla demonerna är seg. Det blir alldeles för utdraget för att jag ska behålla intresset. Dessutom lär jag inte komma ihåg alla namn ändå, så det hade nog räckt att bara räkna upp vilken grupp av demoner var och en tillhör och namnge dem efterhand som de kommer in i striden.
Sid 111 skrev:
Men Gabriel försökte uppträda som om det var vardagsmat att ha en omvandlad rot till höger om sig och en majestätisk svartängel mittemot, för att inte tala om en demon med hjorthorn skymtande i vänstra ögonvrån
Jag gillar inte alls det här med Nr 1, Nr 2 och så vidare. Det känns som om det är Björnligan som jagar de utvalda! Inte heller förstår jag varför de måste ha ett så övertydligt obildat språk? Det blir bara löjligt och inger ingen skräck alls
Isfolket har så himla många användbara egenskaper i släkten, men när de ska skänka något till de utvalda som kan hjälpa dem i kampen så skänker de… släktkärlek. Borde inte alla de utvalda redan ha det med tanke på att de tillhör Isfolket? Hade det inte varit till mer hjälp att få helande händer, förmågan att känna folks sinnesstämningar, manande eller något annat? För övrigt så är tre av gåvorna de får nästan likadana. De olika grupperna skulle kanske ha snackat ihop sig lite först?
Hela mötet i Demonernas fjäll är sett ur Gabriels perspektiv. Jag vet inte om jag gillar det riktigt, kanske hade det varit mer intressant att veta hur någon av de vuxna uppfattar saker och ting? Gabriel blir lite enformig i sina tanka om hur vackra alla är. Gång på gång utbrister han: ”Oh, så vacker/stilig/söt h*n är!”.
Att Nataniel har svartängelpåbrå nämns som en av hans främsta fördelar, men Marco tvingas dricka en dryck som tar bort alla hans svartängelförmågor eftersom han får vara enbart människa i kampen. Jag förstår inte varför, men gissar att det är ett sätt för Margit att tona ned hela Marco-personligheten som annars helt skulle ha tagit överhanden.
Sid 131 skrev:
- Men för den skull behöver ni ju inte skrika på hjälp hela tiden, sa Sol med ett snett leende. – Det finns något som heter "Vargen kommer" också. Vi kan tröttna på att komma vid minsta fara och därmed utebli, när ni verkligen behöver oss.
Isfolket har förberett sig i flera hundra år för att ta upp kampen mot Tengel den onde, så det känns lite småsnålt av andarna att ”tröttna” och vägra komma bara för att visa en poäng. Det är väl inte riktigt läge för det just nu?
Marco säger att det går ett rykte om något som kallas Det stora svalget. Vem har spridit det ryktet? Ingen har ju någonsin lyckats ta sig därifrån och det är ju Tengel den ondes hemliga ställe… så hur spreds ryktet?
De fem utvalda får varsin flaska med Det klara vattnet. Shira säger att det är bättre än att hon har vattnet eftersom hon har gjort slut på sin flaska redan och inte kan få någon mer flaska att slösa bort. Jag tycker att det är ett dumt resonemang. Det är ju inte som om hon har gått och skåpsupit med vattnet eller så. Hon har ju bara använt det där det verkligen behövs, så att andarna inte vågar ge henne vattnet nu av rädsla för att hon ska slösa bort det… Antagligen hade Shira varit lite mer sparsam med vattnet nu när det är dags för kamp. Istället ska de levande människorna släpa på flaskorna, de som är utsatta för faror från alla möjliga håll? Smart!
Ian Morahans saga hade kunnat vara gripande, men jag har svårt att intressera mig för hans öde just nu. Det är äntligen tid för den stora kampen mot Tengel den onde, en kamp som har varit på gång ända sedan första boken, och så tas hälften av sidorna upp av en vanlig sjukling. Det är synd, för jag tror att Morahan hade kunnat bli en riktigt bra karaktär om han kommit in i en tidigare bok.
Sid 152 skrev:
Han var en av de människor som har nervositeten sittande i blåsan.
Åh, vad jag känner igen mig! När jag är nervös så springer jag på toaletten hela tiden, det är egentligen helt sjukt. Var tionde minut är inget ovanligt alls, bara jag är tillräckligt nervös
Marco är som en helt annan person i den här boken. Tidigare har han varit mild, snäll och mesig. Nu visar han humor, kör motorcykel och är mer bestämd än någonsin. På det hela taget så känns han mer mänsklig än förut.
Sid 173 skrev:
Marco var med dem, och han vågade visa sig ute bland folk. Nu var ju skinndräkten ett utmärkt camouflage, och han hade behållit hjälmen på för att dölja det ramsvarta håret och så mycket som möjligt av ansiktet.
Hmm… undrar vad som drar uppmärksamheten till sig mest… En snygg kille på ett café eller en man i skinnställ och hjälm inomhus?
Jag blir så trött på Tovas beundrande av Marco och när hon bråkar med Gabriel om vem som ska få åka med Marco på motorcykeln så går det för långt! Hur barnslig får man bli?
Helsingborgs hamn nämns och jag kan inte låta bli att undra hur det såg ut där på den tiden? Jag har pluggat precis vid hamnen och har gått där många gånger, så det är jättekul att läsa om det.
Den här boken är inte bland de bästa. Det blir lite hoppigt och hackigt med alla turer och jag har svårt att uppbåda intresse för karaktärerna. Slutet höjer dock hela boken. Det är så spännande med alla cliffhangers, riktigt snyggt skrivet av Margit! Betyg: 6
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
