Att leva med saknad

wpid-DSC_0406.jpgOch än i dag känns det nästan som en ovärklig mardröm. Varför?

Den 18 juni, två dagar innan midsommarsafton, fick min högt älskade Kex somna in. Jag hade ingen aning att det var så illa med honom, även alla på gården tyckte “men det är ju klart han kommer hem igen!”

Jag kan börja med början..

Varje år på gården har vi fått gamla täckter åt hästarna, just med tanke på Kex. För att näringshalten inte skall bli för kraftig åt honom har vi fått de gamlaste täckterna till dom. Men i år räckte det inte till. Det är katastrofår för fånghästar har jag fått höra från vetten i efterhand, vädret är perfekt för gräs som triggar fång, med kalda nätter sen början på maj och sol och regn om varann. Gräsets energihalt och sockerhalt har exploderat, och i år åkte Kex på fång. Vi såg symptomen 31 maj.

Ut med distriktarn och umedelbar behandling med butta. Det såg ut som det gick bra. Att buttan sätts in stoppar ju inte sjukdomsförloppet, det utvecklar sig ju ändå men hästarna får smärtlindring. Kex vart sjukare några dagar, sen såg det ut som det vände. Dock utvecklade han ett ödem på magen, och tappade aptiten sakta men säkert.
Jag tog ut en veterinär (inte samma som kom akut när vi såg symptomen) veckan efter han började sin behandling, 1 vecka och lite efter, och frågade om ödemet och att han tappar aptiten och närtill inget äter. Fick till svar det kunde vara pga buttan, och att det tyvärr bara kan vara så i bland. Jag frågade om vi skulle byta medicin och vetten tyckte det var inte nödvändigt. Jag fick inte höra några större varningar. Jag anmärkte att han dricker dåligt med och det inte hjälper att jag har i betfoder i vattnet så det smakar gott heller.

Under påföljande helg svällde skapet ut och Kex hade slutat helt äta. Han kunde pilla i sig lite kraftfoder om man bjöd men annars rörde han ingenting. Vi kallade ut distriktare för att kolla skapet, jag tänkte kanske svampinfektion. Buttan rör ju upp i all bakterieflora så varför inte. Distriktarn villa vi skulle kalla ut den vet som såg honom första dag med fång. Hon kom dagen efter.

Gissa min chock när min polare ber mig ringa omedelbart och talar om hovbensförändring samt grovtarmsförändring och klinik på stört. Kastade mig runt, fixade chaffis, bil och släp och åkte till Hudik med pälsklingen. Han skötte sig exemplarisk och tuggade på hö direkt när han fick torrhö, så jag vart aningen förhoppningsfull men han åt så lite att de ville ha honom till Uppsala för glukos och energidropp, samt dygnetrunt-övervakning.. så kasta runt sig igen för att fixa bil med drag och transport. Fick ner honom till kliniken, han skötte sig igen, snäll och tålmodig när de försökte få in kanylen i halsen för droppet och sent hemma, vid halv fyra på natten..

Och förmidagen dagen efter, onsdag 18 juni, ringer de vid 10 och berättar det inte är bra med Kex. Alla organ håller på lägga av säger de. Chocken var obeskrivlig. Inget syntes på utsidan.. jag grät och grät. De berättade om allergisk reaktion på medicinen. två följdsjukdommer som följd av medicineringen och att han slutade äta. Han fattades vita blodkroppar sa de, och allt de pöste in i hans blod försvann ut. Hjärtat rusade.. De kunde behandla med blodplasma några timmar och se om det gav med sig, och jag vädjade att de skulle göra det.. Senare på eftermiddagen ringde de igen.. det hjälpte inte.. de hade tagit prover på hans hjärtmuskel, samma prov de tar på människor med hjärtinfarkt. Värderna på en frisk häst skulle var aunder 30. Hans värden var över 50 000. Utanför skalan, de kunde inte mäta det ens. De fattade inte hur han kunde stå på benen, en vilken som helst annan häst skulle legat platt av en tiondedel sa de.. de berättade han hade varit ompysslat och gosat med hela dagen, han hade fått äpplen, morot, lite kraftfoder och myst i sig det. De hade kärat ner sig i han alla som en sa de.. och min ända fråga var om han skulle klara vänta på mig tills jag kom ner.. hon drog lite på det. Så länge han var stabil, så länge inget ändrade sig kunde det gå bra. Men det kunde ändra sig på en sekund.

Jag sa hon skulle strunta i mig. Att jag var oviktig. Det ända som var viktig var han. Bara han. Vad skulle hon säga då? Hon sa, om jag inte var i bilden alls, skulle hon avlivat honom direkt.

Mitt hjärta var redan krossat, det kunde inte gå mer sönder. Men det gick mer sönder ändå när jag tog det svåraste beslut jag någonsinn gjort. Jag sa “Då är det just det du måste göra, för han”. Jag grät, jag bröt fullkomligt ihop och jag kan inte annat än tycka synd om veterinärerna som måste berätta sådana saker för hysteriska hästtjejer som jag och lyssna på den förtvivlan vi känner. Hon berömde mig för ett mogte och osjälvisk beslut. Det kändes inte moget, det kändes som att jag beslutade att mörda min älskling. Men han kunde inte leva med de skador på hjärtat han hade fått..

De lovade mig fläta av svansen. Jag bad om att få två så jag kunde dela en med Yasmine med. Förra veckan hämtade jag ut paket från kliniken. I lördags orkade jag öppna det. Hans grimma och tre stora flätor av svansen.. jag grät igen. Jag gråter nu. Livet känns så värdelöst, men jag vet jag kommer komma över denna sorgen ändå.

När man älskar någon ger man en bit av sitt hjärta till denna. Och när denna älskar tillbaka får man en bit tillbaka som man stoppar in i sitt eget hjärta.
Och när någon dör tar de med sig den biten, det är därför det gör så ont när man förlorar någon..
Men man har dennas bit kvar i sitt eget hjärta. Och det är därför vi överlever trots smärtan.

Den bit jag fick av Gejsa, den bit jag fick av Kex, dessa bitar är så stora, så enorma, så fyllda av kärlek och goda minnen. Även när mitt hjärta är krossat av sorgen, bankar det vidare, med den styrkan de hade. Först med Gejsas bit,  nu med Kex bit. Ja, jag kommer överleva. Men tills dess gråter jag.

Jag saknar dig så mycket, Kex. Jag fick ingen sista puss av dig. Men jag offrade den lyxen för att du inte skulle lida. Det kommer jaga mig hela mitt liv, att jag måtte släppa dig utan att krama om dig, men det var för din skuld. När du gick över regnbågebron kom solen fram här uppe. Det var så jag visste att nu hade du frid. Tillbaka finns vi som älskade dig i jordalivet. Gammalmatte, lill-matte, nymatte.. och alla de på gården sörjer dig. Och när det känns som jag inte ens kan kliva ut av sängen mer, när det känns värdelöst att ens prova, då kommer jag i håg hur du gjorte det. Spetsade öron och ena hoven före den andra trots du var nervös och rädd.. för att jag bad dig om det. Så nu går jag, öppna ögon, och den ena foten före den andra.. för dig.

 

Kex1

Kex2

Kex3

Kex4

Kex5

Kex6

Kex7

Kex8

Kex9

Kex10

Kex11

Kex12

Dette innlegget ble publisert i Till Minne, Ukategorisert. Bokmerk permalenken.

4 kommentarer til Att leva med saknad

  1. tilla sier:

    Gråter så för er skull. ..
    älskade gubben. ..
    å jag lider för dig Rita, jag har inte sett någon älska sina hästar så som du har och ändå under den lilla tid vi kännt varandra så har jag delat smärtan med dig och dom hästar som passerat. ..

  2. fivrelden sier:

    Jeg tenker mye på deg og dere. klemmer herfra.

  3. Towa sier:

    Älskade vän,om jag ändå kunde hjälpa!!!
    Tack för att du tog så väl hand om och älskade vår förstfödda fjorduppfödning,för att du släppte in honom i ditt hjärta efter att Gejsa lämnade dig,tack för att du satt Kex:s bästa före att du ville pussa honom en sista gång,tack för allt han fick lära sig och uppleva tillsammans med dig och tillsammans med Gejsa lever han nu i Trapalanda och de väntar med kärlek i hjärtat på att åter få träffa dig när den tiden kommer! <3

Legg igjen en kommentar