Jag misstänker att det är så pass gåtfullt och vagt beskrivet med flit, just för att belysa hur man såg på psykiska sjukdomar på 1600-talet. Folk var vidskepliga. Man trodde starkt på Gud och hade ännu inte förstått att jorden var rund. De som led av själssjukdomar betraktades (precis som idag, fortfarande...
) som underliga, avvikande, sådana man skulle sky och sätta undan.
Margit lämnar till läsarna att räkna ut hur det i själva verket förhöll sig. Jag kan tycka att det är en snygg gest, och det förhöjer den spöklika stämningen i boken. Det SKA gå rysningar längs vår ryggrad just för att detta med Magda är ett litet mysterium. I slutet av boken får ju Mikael sina egna vanföreställningar krossade, när hans släktingar talar om för honom att han haft en dödslängtan och tagit tillflykt till spöken och fantasier för att han inte orkat med sin tillvaro, och fick ett trauma av krigsupplevelserna. Jag gissar att i modern tid skulle man sätta diagnosen Posttraumatiskt Stressyndrom på Mikael!
Närheten till och kärleken från släktingarna, hans lille son och den förbättrade relationen till hustrun plus att han äntligen hittar sin nisch - författandet - gör till slut att han orkar resa sig som människa igen. Jag tycker boken är jobbig att läsa för jag vet exakt hur det är att lida av svartsyn och depressioner, men jag tycker den slutar så härligt!