Tankar under läsning...
.... från Kapitel 4....
...låt mig gissa...Kol, är samma person som Toke.
Det låter väldigt mycket som Snövit nu. Själ vit som snö, hår svart som kol (eller ebenholts?) Och nu saknas det bara ett substitut för "läppar röda som blod"...det får bli hans rosenträdgård då. Jag undrar om hans ryttarkamrater är 7 stycken? XD
...Vänta! Står "Toke" för "Toker"?!
Toker i Disneys version snubblar ju alltid på sig själv!
...Och Toke kan knappt gå.
Jag gissar att Varg kanske bara högg Toke i benet eller något och sedan kanske lämnade honom i stugan i skogen? (Omg! "Varg" där kom rödluvan också in i bilden! ...och "Gorm" är inte det typ det samma som "Garm"?, som är namnet på en av vargarna i Asatron?!) ...och hans vän som han fått alla fina saker från är kanske Varg själv?
Det kanske är han som är ledaren bland ryttarna och planerar uppror mot sin far? Om varg är galen så är det kanske för att han näst intill varit instängd i en isoleringscell en lång tid?
...Nu vid "invigningen" i skogen och repliken "Jag har saknat dig" från ?Toke?, så fick jag en tanke, ...mannen på hästen och Toke är kanske olika personer ändå? Tänk om det är Varg som ser lika dan ut som Toke?
För ryttarmannen verkar ju inte ha sina kryckor med sig? .. totalt förvirrad!
....Vi får väl se om jag har gissat rätt på något av det?.....
Slutet på kapitel 5...
Ha! Så var de två. Toke är en skendöd Kol och ryttaren på den svarta hästen måste definitivt vara Varg. Jag är förvånad över att det avslöjades att de var två så tidigt i handlingen.
...Jag tror att vi är på väg in i en riktigt bra bok. Jag känner det där härliga suget från en bok som man känner kommer att bli svår att lägga ifrån sig.
Det här börjar bli spännande, och snart ska Vendelin (fint namn) föras till borgen.
...skumt med att Varg får ont efter maten men inte nu hos Kol och Vendelin. Någon stoppar kanske något dåligt i hans mat i borgen? Eller så är det bara mental smärta av sin ensamhet han känner?
Övergång mellan kapitel 12 och 13...
Det var ju väldigt lägligt att nyckeln till Vargs rum låg precis ovanför dörren, hur hade historien blivit om den inte gjort det?!
När jag ser nyckeln framför mig så ser jag den jag själv hade när jag sommarjobbade i Norge och fick hyra en mysig hytta/stuga på någons tomt. Den nyckeln var MINST 15 cm lång och gjord i typ gjutjärn.
Tur att det var ett lugnt och tryckt litet samhälle, för jag kunde inte släpa runt på den tunga saken, den fick snällt sitta kvar i låset.
Vargs galna utseende och kammarjungfruns kommentar om att "det inte är många dagar kvar", och också kommentarerna om att "han är märkt", fick mig för ett ögonblick att undra om Varg har syfilis/franska sjukan. De blev ju galna på slutet innan de dog. Hoppas inte. Usch så grym hans mamma var mot honom som liten. Kol som jag gillade i början känns nästan klängig nu, men det är kanske p.g.a. att det är Vendelins känslor vi följer.
Det där med mjölken som motgift fick mig att le.
Min mamma har berättat om när hon var liten, typ 5 år, och hon fick tag i en flaska ren ättiksyra.
Min mormor gav henne mjölk att dricka för att hon hört att det skulle vara bra mot förgiftning.
Det fick min mamma att kräka upp ättiksyran vilket var jättefarligt! (Ättiksyra kan fräta sönder halsen och nu gick syran igenom hennes strupe 2 gånger). Allt gick tack och lov bra men läkarna på sjukhuset där hon sen blev inlaggd strax efteråt, sa att det hade varit nära att det gick riktigt illa.
Det var tydligen inte ovanligt att barn dog av sådana olyckor på den tiden.
Så, vad tyckte jag om boken som helhet?...
Jag tyckte faktiskt om den! Den var en härlig "bad boy"- romantik.
Men det ska tilläggas att det bara blir romantik av det i fantasin. I verkligheten hade nog få människor velat ha ett sådant förhållande. Jag skulle gissa att om en relationsexpert läste det här så skulle nog den personen flyga i taket. Jag skulle inte heller rekommendera boken till någon som genomlevt eller är mitt inne i ett förhållande där hen blir fysiskt eller psykiskt misshandlad.
För ser man på det på ett nyktert sett, så är Vargs karaktär en mentalt skadad person med mycket trauma, som visserligen kämpar för att bli frisk och normal igen, men som ändå har lång väg att gå innan han är där.
På ytan ser det ut som om boken har ett budskap som lyder, "så länge du håller ut och fortsätter att resa dig gång på gång efter att ha blivit nedslagen fysiskt eller mentalt eller båda delar, så ska du nog se att han blir snäll tillslut."
Men jag tror inte att detta är en bok man ska analysera för djupt i på det planet. Jag tror att man istället ska se det som en bok som är till för att uppfylla och dämpa suget för den där fantasin som många kvinnor och tonåringar har. Att man är den unika kvinnan som räddar den där sårbara rebelliska mannen som ingen kunnat nå in på livet.
För hästtjejer är det massor av böcker som handlar om en tonårstjej som är den enda som lyckas tämja den där vildsinta hingsten som ingen har kunnat komma i närheten av.
Det är en dröm och en fantasi som är härlig att leka med i tanken. I verkligheten förstår nog de flesta som lever i sunda förhållanden, att leva med en sådan man eller vara en hästkunning och komma nära en otämjd vildhäst är rent dumdristigt och livsfarligt.
Visst tror jag att det finns de få personer som lyckas "tämja" en sådan man och komma ut lycklig på andra sidan. Men det är nog inte många. Situationen får mig också att tänka på historier om människor som lever tillsammans med en missbrukare eller en mentalt skadad och traumatiserad krigsveteran eller flykting.
Det kan tänkas lustigt att jag gillar den här boken men inte relationen i "Häxmästaren borg". Jag har tänkt på det och kommit fram till att skillnaden mellan de båda manliga kärleksobjekten är att Varg redan från början var dragen till Vendelin och faktiskt försökte kämpa emot sitt problem undermedvetet utan att han insåg det själv, men det blev på ett väldigt bakvänt sett. Men han försökte att hantera sina känslor som han inte riktigt förstod.
I "Häxmästarens borg" fanns inga känslor alls i början utan nästan mer ett kallsinnigt förakt och en likgiltighet som efter tid av bearbetning utvecklades till förståelse av själva konceptet känslor som sedan ledde vidare till någon form av kärlek. Det är nästan som om den manliga karaktären i "Häxmästaren borg" utvecklade sina känslor efter att ha blivit beroende av sin kvinna på det materiella planet.
Medan för Vargs del så blev det mer som om Vendelin var en mental livlina för honom som förhindrade honom från att drunkna. Han kämpade emot de känslorna eftersom han inte vågade lita på att livlinan skulle hålla.
Om den brast så skulle han hamna ännu djupare ner i vattnet, så därför kändes det tryggare att stanna kvar där han var även om han nätt och jämnt kunde hålla sig flytande där.
Det är så jag ser lite på det.
Det har varit mysigt att få läsa en klassisk jungfru och riddare historia, vilket fick mig att inse hur lite böcker, (med undantag av sagor för barn), av det slaget jag har läst. Jag har Jan Guillous tempelriddarböcker på min "att läsa någon gång i mitt liv"- lista, tillsammans med "Häckriddaren" och "Game of thrones"- böckerna (som jag läst de grafiska novellerna av, men det är ju inte samma sak) av George r.r. Martin.
Så det blir väl lite mer av det någon gång i framtiden.
Jag tänkte förresten flera gånger på "The Hound"- karaktären från G.O.T Tv-serien när jag läste om Varg. De verkar vara lite av samma karaktärstyp. Är det fler som har fått den tanken?
Scenen där Vendelin förlorade sin jungfrudom tycker jag nog att vi kunde ha fått mer detaljer ifrån.
Den var allt för diffus. Jag fattade inte först att det faktiskt var en sexscen och jag var tvungen att gå tillbaka senare och läsa om det. Jag trodde bara att det var en lång kyss som utspelades där, typ lite hånglande.
Och när Varg sa något i stil med, "bara för att du har legat med mig så behöver du inte kladda" (vilket var förskräckligt grymt sagt), så trodde jag att han menade, "legat bredvid hans sida i gräset". Inte fören Vendelin stod framför Riddaren/borgherren själv och sa att hon inte var jungfru längre fattade jag vad som utspelats.
Var det någon som förstod vem mannen Vendelin träffade i mörkret var? Då när hon skulle hitta plantor mot Kols smärtor? Han var beskriven som om han påminnde om Riddaren/borgherren. Först tänkte jag att det var den äldsta sonen men han hade aldrig låtit Vendelin gå. Och jag fick kännslan av att mannen på offerkullen var äldre också. Kan han ha varit en släkting till borgherren?
Margit är bra på att beskriva djur, speciellt hundar, men jag blev faktiskt lite besviken på hur hon beskrev katten. Jag hade velat ha mer personlighet på den, åtminstonde ett namn på den hade gjort det lite bättre.
(Ja, jag är en "kattmänniska", och den som säger att katter är tråkiga, inte har personlighet och kan visa kärlek, och bara kommer till den som bjuder på maten, anser jag är någon som inte har arbetat tillräckligt hårt för att skapa en stark relation med sin katt). ...Men den svarta hästen beskrev hon mycket bra via Vargs känslor.
Jag såg hela tiden framför mig en massiv och muskulös Frieserhäst.
Faktiskt så såg jag nu i skrivandets stund, på Wikipedia, att det tydligen är en ras som avlades fram som stridshäst på medeltiden just i syfte för att kunna bära upp riddare i full rustning.
Googla på dem om ni inte vet hur de ser ut. De är otroligt vackra och ser ut som mäktiga sagohästar.
Jag blev förvånad över att vi så tidigt fick veta identiteten på Kol och Varg, men det gav då samtidigt mer utrymme för mer historia utöver det. Jag trodde först att deras identitet skulle bli "det stora avslöjandet" i slutet av boken, men är glad att det inte blev så. Det var trevligt att Vendelin listade ut allt själv och att det inte blev ett klassiskt chockartat avslöjande som det oftast blir i många böcker.
Jag tyckte att historien var för kort.
Jag ville veta mer om deras äventyr och liv. Både med mer material mellan scenerna och efter bokens slut när Vendelin och Varg skapade sitt nya liv tillsammans. Den hade lätt kunnat få mer utfyllnad och jag tror nog att Margit hade kunnat få till en 600 sidors bok av den om hon velat, medan "Häxmästarens borg" slutade där den borde och t.o.m. hade kunnat bli några sidor kortare.
Margit är verkligen bra på att ge känslan av ångest, maktlöshet och frustration.
Jag kunde känna av det från både Vendelin och Varg.
Jag tror att en viktig punkt som får en bra bok att just bli bra, är bl.a. scener som får en att sjunka in i historien och karaktärernas känslor så djupt att texten försvinner framför ögonen och man glömmer bort att man läser. Att man istället själv är en av karaktärerna och är där i scenen i deras värld och upplever allt som om man såg och levde i en film. Som att drömma en bestämd dröm men med öppna ögon som egentligen inte ser och öron som inte hör vad som händer runt en i den riktiga fysiska världen.
Favorit scener...
Det är alla små förtroliga samtal mellan Vendelin och Varg. Som när Varg frustrerat avslöjar att det faktiskt är han som valt ut alla blommor och möbler till Kols hem. Och när han pratar med henne efter häxbrännarscenen som i sig själv också var bra.
(Det var otäckt att följa hennes grumliga drogade sinne som inte uppfattar helt vad som händer henne.)
Och scenen uppe på kullen strax innan hon förlorade sin jungfrudom och innan han förstörde allt med elaka kommentarer för att dölja sin osäkerhet. ...Och de gånger de flydde ut ur borgen och när Varg försökte kämpa med sina känslor och sitt förvirrade skadade sinne. Och stunderna på hästen.
Det var förstås också roligt med förväxlingsscenenerna mellan Kol och Varg.
Jag önskar att det hade dragits ut lite mer på det innan det avslöjades att de var 2 olika personer.
Favoritkaraktärer.....
Varg, Vendelin, Kol,
den svarta hingsten och farmodern.