Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 10:08

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 23 december 2020, 20:16 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Den andra boken mellan Häxmästaren och Ljusets rike är bok 17 i Sandemoserien; Häxmästarens borg

Finns nu också på Storytel!

In och läs och svara på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Vi kommer att spela in 21:a april 2021 kl 18.30.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 2 april 2021, 12:57 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 21 januari 2021, 20:25
Inlägg: 7
Ett litet tips till er alla...!
Det finns en app som heter "Biblio". (Bilden har en vit bakgrund med röda lodräta streck som påminner om bokryggar). Där får man tillgång till att låna ditt lokala biblioteks e-böcker och digitala ljudböcker!
Du behöver bara ditt personnummer eller bibliotekskortets nummer och koden till ditt bibliotekskort. Jag tror att utbudet är olika för olika bibliotek. Men jag vet att mitt har nästan alla Sandemos böcker i e-bokform. Så om ni har svårt att få tag i en bok, så kolla där!
Man behöver inte tänka på att lämna tillbaka heller då boken raderas när lånetiden är slut. Dock verkade det vara lite olika regler för olika bibliotek, som att man bara kan låna ett visst antal e-böcker per vecka och månad.



Vad tyckte jag om boken?

Först den tekniska biten...

Boken har många bra scener men vägen mellan de scenerna är inte så bra. Svängarna blir för hastiga och man hänger inte med själv i karaktärernas känslobyten. Plötsligt är Sharon kär i Gordon och samma händer med Gordon mot henne, utan att vi har fått någon rigtig emotionell uppbyggnad mot de scenerna. Det blir platt och konstigt och lite obekvämt.
Vi ska bara finna oss i att "nu är hon kär i honom", "nu är hon inte kär", "och nu är hon kär igen". Men vad var det som gjorde att hon kom fram till de kännslorna i slutändan? Det samma händer med Peter. Han tror att hon är mördaren och kallar henne med den tidens uttryck för "Hora" rakt upp i ansiktet på henne, och nästa stund är de bästa vänner igen utan någon uppbyggnad mellan de scenerna. Jag får nästan en känsla av att boken har stressats ihop mot en deadline.
Det finns mycket som påminner om bok 24 i sagan om isfolket, "Djupt i jorden". Det verkar som om det här nästan blev en slags förlaga och Margit tog de bästa bitarna från den här boken till "Djupt i jorden".


...Och själva historien, hur var den?...

Själva mysteriet var bra och var uppbyggt som en triller, men jag tycker nog inte att boken lyckades särskillt bra med själva romantiken.
Dock så ställer boken en mycket bra frågeställning och blir därför intressant från den vinkeln istället.

"Kan man förlåta sin andra hälft om denne våldtar en? Och borde man verkligen göra det om man känner att man kan det?"

Det sker våldtäckter inom äktenskap, det hör man om hela tiden tyvärr. Jag antar att man bara kan svara på den frågan om man själv skulle hamna i en sådan situation. Det är nog väldigt individuellt hur man reagerar. Idag skulle jag säga att jag aldrig skulle kunna tolerera och förlåta något sådant. Men om man verkligen älskar personen så är det nog inte så svart och vitt. Gordon kände äkta ånger efteråt men fortfarande kan man undra om det verkligen räcker?
Han förnedrade henne verkligen. Speciellt efteråt också när han visade upp henne i sin vita klänning (jag undrar om det fanns en synlig röd fläck på den? Det nämdes aldrig). Ja Gordon var ganska vidrig där.

Första hälften av boken störde mig mest. Det blev lite väl mycket "damsel in distress". Jag har inget emot det egentligen om det är i lagom måtta, men i den här historien är ju Sharon alldeles idiotiskt naiv. Dessutom är hon såklart en "ren" och oskuldsfull jungfru för att förstärka hur orättvist behandlad hon blir.
Hur kan hon tro att en Mördare bara skulle gå snällt till polisen och anmäla sig själv i ett land som har dödsstraff? Jag blev förvånad när Linda skrev en lapp överhuvudtaget. Men att Sharon inte tog den med sig?! Hon kunde ju ha gömt den i BH:n eller korsetten, vad hon nu använde, eller i skon!

Jag har inte mycket sympati för Linda eftersom hon är ond, men om hon mördat i självförsvar och var en "vanlig Svensson" så hade historien blivit mer komplex, för då hade ju inte Linda förtjänat att hamna i galgen heller. Då hade hon bara varit en stackars flicka som råkat riktigt illa ut.
Det är lite fult när alla karaktärer skyller på att Linda har manipulerat dem till saker. De har väl en hjärna att tänka själva med? Det var t.ex. kvinnornas eget beslut att kasta stenar på Sharon. Vem som helst vet att det kan leda till ett dödande slag.

Haha! Jag kunde inte låta bli att skratta åt Sharons tankar efter mordförsöket med gruvhissen.
Att när Linda fick veta att alla överlevt och hennes plan misslyckats så tänker Sharon att hon inte vill vara "innom skotthåll" för Linda. Ett roligt och väldigt "träffande" ordval med tanke på att Linda är en mördare. XD

Jag gillade Peter, men förstod att det skulle vara för bra för att vara sant att hon skulle bli ihop med sin drömprins. Speciellt efter de starka hintarna i början om att kärleken ofta inte blir som man tänkt sig. Det var därför inte så svårt att gissa att Gordon var "den utvalda" redan innan hon träffat honom. Men visst blev jag lite osäker på om jag hade rätt då det t.o.m. blev en kyss emellan henne och Peter.
Jag hade lite teorier i början att Peter kanske hade något med kopparstölderna att göra men är glad att han inte hade det. Det var nog "drömprinsen" som visade sig vara skurken i "Så djupt i jorden" som låg och spökade i bakhuvudet.
Peter var själv en karaktär som var för naiv och dum för att fatta att han blev mannipulerad även om han egentligen var en snäll person. Jag tycker att det är lite synd ibland att den första person som huvudkaraktären i Margits böcker blir kär i, många gånger tänks tillbaka på som, "Jag var aldrig kär i honom på riktigt utan jag var bara förälskad i själva förälskelsen".
Det hade varit trevligt om den första förälskelsen någon gång var lika mycket värd som den andra för huvudpersonen. Som i den här boken, Peter var ju, innan Linda kom in i bilden, en varmhjärtat personlighet. Han hade förtjänats att ses på med starkare kännslor tycker jag.

Det var roligt att försöka luska ut mysteriet i boken och jag lyckades ganska bra. Redan när Sharon sprang runt och blev jagad i skogen första gången så gissade jag på att såren och blåsorna kom från en växt. Själv tänkte jag direkt på den läskiga jättebjörnlokan som är en invasiv art i Sverie. Den har växtsaft som i solljus reagerar och ger blåsor och brännskador på huden av samma skala som om man varit i kontakt med en brännmanet. Man kan få fula ärr som aldrig går bort av det också. Det kändes triumferande när jag fick veta att jag hade rätt, även om det gällde en annan planta i boken men med liknande egenskaper.
Jag googlade på "poison sumac wound" och fick fram riktigt smaskiga bilder.
(Jag utmanar er, Dan och Anna, att göra det och beskriva för oss vad ni ser) ;p

Doktor William misstänkte jag också tidigt. Jag tänkte att det kanske var han som gjorde folk sjuka.
En gång när de skulle upp mot borgen så kunde han inte följa med p.g.a. en patient. Då tänkte jag att det var ett svepskäl och att han säkert skulle iväg och varna folk.
Jag gissade också direkt på att vägen på kartan i häxmästarens bok var en som gick under jorden.
Dock trodde jag att den stulna malmen färdades till den lilla hissen och släpades genom skogen.
Själva häxmästaren pendlade jag väldigt mycket över om han var riktig eller ej. Ända tills de hittade manteln med ställning och mask. Det fanns så mycket som fick mig att tänka på Móri och hans rödskinna, gråskinna, brunskinna och allt vad de hette.

En liten lustig sak som hände när jag läste den här boken, var att jag på flera ställen inte kunde låta bli att läsa om replikerna på engelska. Sharon med brittisk dialekt och Gordon med skottsk. Var det någon mer än jag som råkade ut för detta? XD

Sharons giftemål med Gordon, för att rädda sitt liv, får mig att tänka på giftemålet i Diana Gabaldons Outlanderböcker som har samma orsak till giftemål. Också en brittisk dam med en skottsk man. (Fast där är ju förståss mannen Jamie Frazer redan hemligt förälskad i henne, så det blir ändå lite annorlunda).
Men det här giftemålet är trots allt inte helt logiskt för att rädda hennes liv.
Hon säger där i kyrkan att hon väljer mellan en kallhjärtad man och galgen och att hon tar det minst onda.
Men hallå?! Docktor William då?!
Om det är så hon resonerar så är väl han bättre! Han är snäll mot henne och vill henne väl (även om han är en tjuv), och han vill resa till Amerika med henne där det nog inte finns minsta chans för en brittisk polismakt att kunna jaga och finna henne. Men nej, han är för ful för henne!
Det där hon säger om att hennes namn stått på listan för ogifta och att han inte friade till henne och att hon själv inte anser att en kvinna ska fria till en man och att det är därför hon tackade "Ja" till Gordon, är ju bara undanflyckt! William har ju faktiskt sagt att han har kärlek att ge henne om hon vill ha den. Han ville väl inte vara för klängig och pressa henne?

Dock så är ju Gordons erbjudande väldigt smidigt.
Hon gifter sig utan något krav på "hustruliga plikter" som det så vackert heter. Hon kan då stanna på ön och om hon senare träffar någon hon vill ha så kan de skiljas utan krussiduller.
Ett tredje alternativ för Sharon hade kanske varit att sno en roddbåt och ta sig från ö till ö. Eller smita på en lastbåt till Canada under falsk identitet och sedan flytt till vart hon än ville.
...Men det är förståss kanske inte så lätt att klara sig som ensam kvinna i den tid hon är i.

Jag tänker på uttrycket "arma barn" och 'kära barn" som verkar finnas i alla Sandemos böcker. Det utrycket används ju faktiskt ganska ofta i svartvita filmer har jag märkt.
Det kanske inte lät lika underligt förr att säga det till en vuxen kvinna som det gör idag?


Favorit scener....
De är 3 stycken.

Jag gillade hiss-scenen och hur Sharon bara knuffade ut alla männen medan hissen steg. Det var en spännande scen och man kände hennes frustration över att männen inte lyssnade utan bara såg ett "hysteriskt fruntimmer".

Den andra favoritscenen var när Fader Warden skällde ut Goram för att ha förgripit sig och mentalt förstört Sharon. Att han förklarade för honom hur svinigt han betett sig och vilken idiot han var. ...Det var tillfredställnde. :twisted:

Den tredje favoritscenen var faktiskt våldtäkten.
Den kom så oväntat och var så chokaderande. Det var en teckniskt skickligt skriven scen med Sharon som först var lycklig och sedan insåg mitt i situationen att hon tog fel och istället hamnat i en mardröm. Jag som läsare blev lika förvånad och förskräckt samtidigt med henne.  Den kändes så äkta och levande och vi vet ju tyvärr nu att Margit faktiskt har erfarenhet av något liknande.

Jag kommer ihåg när jag läste isfolket och kom till övergreppen i bok 38, "Små män kastar långa skuggor". Jag kännde det då som om författaren visste vad hon talade om, som om hon varit med om det själv, för det var så levande beskrivet. Jag blev nyfiken och googlade runt då för att se om jag hittade ett samband och hittade då en intervju från TV4 med Malou där hon berättar om det, och verkligheten är så otroligt likt det som händer i boken. Otäckt!, men samtidigt är det en fachinerande läsning, om än grotesk, för jag tror det är få sätt som man kan komma närmare en förståelse för hur det känns i en sådan situation än att vara i huvudet på karaktärer i en bok som är skriven av någon som har förstahandsupplevelser av det.



(Om någon vill se intervjun så finns den på youtube här..)

https://m.youtube.com/watch?v=nZut0Jmxnsg




Mina favoritkaraktärer....


Det var definitvt
Fader Warden och Margaret. Jag hade nästan kunnat tänka mig historien från deras synvinkel istället. Den hade åtminstonde blivit mer romantisk då i.a.f.
Speciellt prästen var härlig. Han verkade vara den smartaste, mest insiktsfulla och klokaste karaktären i hela boken.
Ann och Andy var också ett gulligt par.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 12 april 2021, 18:19 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Glömde in förra avsnittet: Mika:

Detta är en teori jag kom på när jag första gången lyssnade på Sagan om Isfolket-poddens avsnitt 9, Den ensamme:
~
Jag lyssnade precis på podden om Den ensamme, och vid debatten om den mystiska kvinnan som Mikael möter där i Livland, om hon var ett spöke eller inte (fram tills nu har jag mer hållit på att hon var ett spöke) och Dan snackade om att han hade en teori om att hon var både spöke och människa. jag fick nu typ en teori om den teorin! Vet inte hur vattentät den är, men här kommer den: Tänk om Magda var en gengångare (litegrann som Feodora i Korpens vingar) och typ... jag har inget bra namn på det, men att Magda i perioder kunde ta över den där levande fasterns kropp och därigenom ibland vara vid slottet för att kolla läget och försöka hjälpa sina släktingar, men utan att bedragarna upptäckte henne för att hon med sina spök-skills kunde göra sig osynlig? Det skulle åtminstone förklara att Birgitte och de andra inte såg/reagerade på henne när Mikael gjorde det. Fast det förklarar ju inte att hon inte kunde öppna några dörrar eller så. Men hon kanske var liten och smal och det var väldigt tunga och tröga dörrar? Så att hon inte kunde öppna dom även om hon besatte hennes yngre släktings kropp. ~

Jag passar på att tacka er, Anna och Dan, för en utmärkt podd


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 16 april 2021, 09:10 
Baronessan på Elistrand
Baronessan på Elistrand

Blev medlem: 4 augusti 2006, 03:14
Inlägg: 21481
Ort: Gråstensholm
Såg framemot att lyssna på Häxmästarens Borg för jag trodde att jag inte läst den tidigare. Tyckte den var såå spännande och blev fast men när Sharon gick i närheten av häxmästarens borg mindes jag plötsligt att jag har läst boken och mindes hela ploten. Men fortsatte att lyssna ändå men åååh så bra och spännande den var! För 15 år sedan tyckte jag inte alls den var lika bra men jag behövde väl några år för att mogna för den här boken.

Redan i början av boken när Sharon beskrev sin drömman anade jag att hon skulle träffa honom och sen bli förälskad i dennes motsatts. Även om jag faktiskt ett tag nästan trodde att hon skulle sluta upp med Peter. Men nu när jag läser Tamlin kinky-Tail (Välkommen hit och bra namn förresten) inser jag ju att den påminner om Djupt i jorden - en bok jag älskar!

Sharons äktenskap med Gordon för att rädda sig själv känns som ett klassiskt äktenskap i en kärleksroman, ex som i Outlander som Tamlin Kinky-Tail säger eller som i Familjen Bridgerton (serien finns på Netflix, för er som gilla på historisk romantik). Men vem älskar inte såna här lösningar i historiska draman? Jo jag. Det är ju så spännande på sitt vis.

Men för att svara på era frågor:
*Vad tyckte du om boken?
Jag tycker boken var bra, spännande och helt fast så jag i princip sträcklysssnade på den även om jag redan visste slutet. Ploten med att kvinnor skeppas ut till en Ö till massa ensamma män och har tre månader på sig att hitta en man känns väldigt intressant - hade lätt gått att göra en miniserie om den här ön. Mysteriet med häxmästarens borg och tvisten med Peter och William var jättespännande. Efter det hade jag gärna haft två böcker till om Ön. En liten triologi hade suttit fint :)

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
Hm... Kanske när Sharon pratar med prästen och får reda på att han faktiskt vill gifta sig med Margeret och erkänner att han inte tycker om premisserna om att hitta en äkta make på tre månader. Gillar även när Sharon är uppriktig mot Peter när hon berättar om Linda även om Peter tar det på ett helt annat sätt än hon tänkt.

* Vilken är din favoritkaraktär?
Jag tycker det är svårt att hitta en favoritkaraktär men om jag måste välja säger jag Margeret. Hon verkar vara så sympatisk med en tuff bakgrund - hade gärna följt hennes historia. Sharon är lite svår att tycka om - jag tycker hon är en "offerkofta" men hon gör en karaktärsutveckling som jag gillar. Linda känns som en typisk elak tjej ala Sandemo och hon går det inte att tycka om! (Är det bara jag som tycker att Linda är som en kopia av Bodil och lemurien/lemuren Leonore i legenden om Ljusetsrike?)

___

Ta med om ni vill :)
Vill tipsa alla nya lyssnare om "Sagan om isfolket-forum" på facebook där ni kan diskutera AAAAALLLT om Sandemosböcker. Gruppen är väldigt aktiv och vi har väldigt många medlemmar. Vill även tipsa om "Sagan om isfolket-föreningen" - även vi finns på facebook och tanken är att så fort pandemin tillåter anordna ännu en träff... en vandring i Tiveden för att kolla på de röda rosorna var planerat till sommaren 2020 men har vi tur kanske det blir av nu i sommar, annars juli 2022. Vi hade en väldigt mysig träff i Brösarpsbackar 2017 och det gör vi gärna om och besöker gärna fler platser som är med i Sandemos värld. Vi uppdaterar om våra planer på facebook och vi skriver även inlägg där med jämna mellanrum. Följ oss gärna där!

_________________
Kära barn, var så snäll, det får inte ske!

Gå gärna med i Sagan om isfolket-föreningen, vi finns på facebook! https://www.facebook.com/SaganomIsfolket/


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 20 april 2021, 12:43 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 6 december 2016, 20:33
Inlägg: 7
Det kanske blir lite off topic, men först måste jag bara säga att jag är så glad att ni valde just böcker ur Sandemoserien som belöning på Patreon, oj vilken motivation det blev! För jag är nämligen faktiskt väldigt svag för dom böckerna!

Ja, det är i stort sett samma historia i varje bok om och om igen!
Ja, kvinno- och mansrollerna är från 1800-talet och min inre feminist måste alltid ha kräkpåsen framme inför åkturen.
Ja, dom är litteraturens motsvarighet till lösgodis, man vet att det är dåligt för en men man kan ändå inte sluta äta.

Ändå är det här på något sätt Margit på sin topp för mig. Sandemoserien och dom första böckerna i isfolket, här tycker jag att Margit är helt fantastisk!
Jag blir helt lyriskt över bristen på berättarröst, att moralismen och pekpinnarna håller sig till ett minimum och när dom förekommer känns det i alla fall som att dom kommer från karaktärerna och inte författaren. Borta är det till döden söndertjatade korståget mot kyrkan, dom långa irrelevanta utsvävningarna och författarens semesterminnen (Jag tittar på ER Vandring i mörket och Lugnet för stormen!). Vi håller oss helt enkelt till historien och tillåts stanna i den världen, och jag är glad så glad!
Detta är böcker där Margits skrivande gör sig som allra bäst i mitt tycke, i historisk miljö med LITE inslag av det övernaturliga ibland.
Gissar på att det delvis har att göra med att Margit förmodligen fortfarande hade någon som korrekturläste henne på den här tiden. Att förlaget sen slutade med det är i mitt tycke en nästan kriminell förseelse, framför allt mot Margit själv! Jag menar, visa respekt för verk och författare och gör ert jobb, hallå?? Visst, i detta fallet rullade pengarna in ändå, men det är väl ändå minimum av yrkes-proffesionalitet, att man gör sitt jobb oavsett?
Lärdomen här är onekligen; ALLA behöver en redaktör.
(Nu blir det off topic i off topic delen, men trots att jag skriver som en kratta är det faktiskt ändå vad jag jobbar med (även om jag inte skriver romaner). Hur som, jag började i branschen med den charmigt nybörjarkaraktäristiska inställningen att ”Jag vet bäst för att konstnären har alltid rätt”. Men nu snart 20 år senare har jag gjort karaktärsutveklingen att ”Nej, jag vet faktiskt inte alltid bäst, och alla verk mår bra av feedback”. Tro mig, det är en bra grej. Vill du höja din nivå av skrivande, ta en redaktör, en kompis eller din egen mamma, se till att någon ger dig feedback och lyssna sen på den feedbacken. Hett tips. Uh… vart var jag…)

Jo, med Sandemoserien älskar jag också att just få flyta runt i olika vagt definierade tidsåldrar i länder som eventuellt kanske existerar någonstans eller kanske inte; det är sagor helt enkelt, och som sagor betraktat kan jag ha överseende med mycket. Men inte allt! Det finns gränser och i den här boken kommer vi dit!


* Vad tyckte du om boken?

Ja alltså efter den långdragna kärleksförklaringen ovan till Margits tidiga verk kanske det låter lite motsägelsefullt att säga detta, men den här boken är ingen favorit tyvärr!
Jag tycker den är välskriven, spännande och med superintressant setting. Härliga miljöer, man känner att man är där, man kan inte sluta läsa.
Så vad är då problemet?
Jo, problemet är Gordon.
Bort med den här slemproppen till karl, så har vi en bra bok!
Alltså jag är inte helt emot idéen här, jag älskar karaktärer som är målade med både svart och vitt, psykopater, mördande häxor, galningar och intrigmakerskor, ja tack och ge mig mer!
(Jag ser dessutom fram emot att återkomma till detta i nästa avsnitt faktiskt, då det blir Jungfrun i dimmornas skog! *reklam reklam!*)
Men för att den här typen av karaktärer ska funka för mig som good guys måste det också finnas något jag kan gripa tag i och sympatisera med i förfallet, och med Gordon finns inget alls.
Han är helt enkelt bara en rövhatt som tycker kvinnor ska stå vid spisen och passa upp på honom (vilket ju Sharon gärna gör, tydligen) för att han sen ska våldta dom helt upp och ner, utan minsta provokation eller anledning. Förlåt, men GÖR män så här? Visst, våldtäkter förekommer i alla former, men verkligen? På det här viset? Gordon har ju liksom bara sålts in som likgiltig och föraktfull, så att han ens skulle göra sig besväret med en våldtäkt när han ändå skulle ha fått ligga oavsett känns bara okaraktäristiskt och konstigt här. Jag hänger liksom inte med som läsare.

Och att Sharon blir kär i honom är som tidigare kommentarer påpekade bara något vi får berättat för oss. Liksom, hur? Hur hände det? När? Var?
Om Häxmästaren borg är som Djupt i Jorden är Gordon som Kol Simons onda tvillingbror, han har absolut inga förmildrande egenskaper alls!
Jag vet ju att det händer helt tiden att folk faller för folk som dissar en totalt och är fullkomligt ointresserade, men just därför vill jag veta processen. Så ta mig in i den och förklara den för mig tack, annars blir det inte så bra. Faktiskt riktigt illa. Faktiskt så pass att jag skulle vilja ge Häxmästarens Borg priset för Mest krystade och oinspirerande kärlekshistoria i hela Sandemoserien! *fanfarer*

Allt som allt måste väl ändå mansrollerna i den här boken vara bland dom futtigaste i serien också! Här är liksom ett helt smörgåsbord av elände! En skurk, ett lättlurat våp eller en skitstövel till våldtäktsman, grattis alla manliga läsare, vem identifierar NI er med?
Jag hade tagit Doktor William över Gordon i alla väder, han brydde sig i alla fall bevisligen om Sharon, skurk eller inte.

Den enda som faktiskt var bra var Fader Warden, heja honom! Men med risk att låta lite fördomsfull, om en präst av alla är det bästa vi har enligt Margit, då har vi verkligen inte mycket att hänga i julgranen…(förlåt!)




* Vilka är dina favoritögonblick i boken?

Gillade allt fram tills att Sharon kom fram till ön.
Och hiss-scenen var bra, du tog initiativ Sharon så ska det se ut!!

Men tycker framför allt att Margit ska ha en eloge för är att hon i den här boken tar upp kvinnlig mobbning på ett så otroligt levande och jobbigt sätt, som till slut kulminerar i stenings-scenen.
Sharon är ju verkligen bara ett offer genom stora delar av boken och jag har svårt att känna något för henne, men den här scenen går ändå in i hjärtat och ligger kvar där och skaver länge.
Jag och säkerligen många andra av Margits läsare har själv erfarenhet av utanförskap någon gång i livet, vilket gör att just den psykologiska tortyren av utfrysning, baktalande och ryktesspridning kommer LITE för nära, och är väldigt jobbig att läsa om.
Vilket kanske är ännu en anledning till att boken inte är en favorit i och för sig, även om jag tycker ämnet är jätteviktigt.
Så okej då Gordon, det kanske inte bara är du då, det kanske är mobbningen också.
Mobbning och Kvinnohat i symbios. Nu kom ju alla på att dom var dumma i huvudet och kom krypande tillbaka till Sharon på slutet men om jag hade varit henne hade jag bara varit ”Tack men f**ck this!”, gett alla fingret, hoppat i en eka och rott till Kanada.

* Vilken är din favoritkaraktär?

Margaret och Fader Warden var fina men för mycket i bakgrunden för att stå ut.

Kanske Linda som hon verkade i början av boken. Sen blev hon ju bara parodiskt ond och således tråkigt, men i början verkade hon lite spännande. Vacker prostituerad med oändligt förakt för män, helt inriktad på att suga ut så mycket som möjligt av dom för att få ett bättre liv. Ond mördare javisst, men hennes förakt är ändå inte helt obegripligt när man tittar på hennes yrkesroll och på hur männen i boken faktiskt uppförde sig.

Sist men inte minst som alltid tack för podden ni är så fantastiska Dan och Anna!!


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 20 april 2021, 20:47 
Gråfolk
Gråfolk
Användarvisningsbild

Blev medlem: 3 maj 2016, 19:40
Inlägg: 56
Okej, det här var en fantastisk bok. Så välbyggt mysterium! Så härligt nyanserade karaktärer! Och samtidigt så otroligt skrikande märklig moral på det där sättet som jag älskar och hatar och älskar att hata.

Boken trår en spännande dans runt hela konceptet vacker-är-lika-med-god. Den svajar liksom fram och tillbaka lite. Huvudmoralen verkar vara "folk tror att alla som ser oskyldiga ut också är det, men det är FEL", och Sharon och Linda är de perfekta madonnan-och-horan-figurerna med omvänt utseende. För det är ju inte bara det att Linda ser änglalik ut men är en djävul (mer om det senare), utan det läggs ju också stor vikt vid att Sharon är vacker på ett utmanande sätt så man vet ju vad hon går för...

Jag kastas mellan "Hmm, bra poäng... vänta, nu håller jag inte med... okej, nu säger du emot dig själv... okej nu blev det här komplicerat på ett sätt som faktiskt ger lite djup i det hela, men fan vet om det är med flit".

Efter alla långa utläggningar om hur det yttre inte spelar någon som helst roll för karaktären, kommer vi till ön och beskrivningen av den obehaglige läkaren som "fetlagd och otroligt ful med små ögon, tjocka läppar och ett stort huvud som satt direkt på skuldrorna utan mellanliggande hals", eller varför inte handelsmannen där vi slänger in lite queer-kodning som nåt dåligt med "en prudentlig liten man med feminina gester och trippande steg". Tillsammans med allt annat blir det kanske snarare ett erkännande av att ingen kan stå över att bli påverkad av utseende, i alla fall till viss del.

Och det ligger mycket i det fru Moore säger i början, när hon ber Sharon att inte underskatta de fula människorna. Det är lite roligt när hon berättar om hur hon en gång förälskade sig i en man som var otroligt hjulbent, och därför rodnade av lycka så fort nån ens nämnde ordet. Jag funkar själv exakt så när jag blir förälskad - en gång minns jag att jag satt och såg på en karaktär i en film som skulle vara sliskig och oattraktiv, och undrade varför han var så het, tills jag insåg att han var rätt lik en person jag just fått en crush på (och det var inte hans konventionellt attraktiva drag jag kände igen).

Just Linda är en så himla spännande karaktär, och hur hon utmålas som så rakt igenom ond på sätt som jag ofta håller med om, men samtidigt... Hur det faktum att hon säljer sin kropp för att få pengar till ett bättre liv åt sig och sin mor bara utmålas som en kränkning mot den fina modern och inte för en sekund som en situation där hon också är ett offer, är... spännande.

Gordon är ju också spännande. Jag faller lite för honom när han ger henne stenen, det måste jag erkänna. Men det där övergreppet är ju bara sjukt, och ännu värre är kommentarer som "Men inget av detta kunde ursäkta den förbrytelse han begått mot sin hustru. Inte handlingen - den skulle hon ha förlåtit." Och senare när han refererar till övergreppet och till att han trodde hon var mördare med "Det är saker som kan ursäktas". Liksom, fint Gordon att du frikänner dig själv så snabbt för VÅLDTÄKT, helt utan att fråga vad Sharon tycker om saken. Schysst kille.

Men det allra mest fantastiskt bisarra i den här boken är det helt utflippade rättssystemet. Sure, kvinnan vi just anhållit för mord, du kan ta en paus för att snacka med Linda och få henne att skriva brev åt dig och gud vet vad innan vi för dig till polisstationen, det är chill. Jamen visst kan vi släppa ut dig ett tag med bara din advokat, han verkar som en hyvens kille som aldrig skulle få för sig att be dig att rymma till Kanada eller nåt. Synd att allt bevismaterial verkar vara TOTALT BORTA och ingen kollar saker som eldstaden eller nåt.

Och så när Gordon ba "Hej ALLA PÅ ÖN, jag har precis våldtagit den här kvinnan och jag tror banne mig att hon var oskuld då, så hon är frikänd! Tadaa!" Där kan vi snacka om en säker rättsprocess. (Ja, jag vet att de tänker släpa tillbaka Linda till England för att få sitt straff, men... men ändå. Wow.)

Jag gillar ändå hur han lurar in Linda i fällan med att svära dyrt och heligt på att damen i den röda kappan var den gamle mannens älskarinna. Folk som blir lurade i såna fällor är en av mina favoritgrejer i böcker.

Settingen är dock helt fantastisk. Mysteriet med borgen är spännande och miljöbeskrivningarna underbara. Den märkliga situationen med kvinnorna som skeppas ut till den mansdominerade gruvbygden är en sån där härligt historisk grej som Margit är riktigt bra på, och jag vet att sånt hände på riktigt. Flera av bifigurerna är riktigt tredimensionella. Peter och hur han vänder kappan effter vinden men landar i någon slags "jo, jag fuckade upp" där han ändå är en helt okej karl, Margaret som kommer in starkt med "Jag skäms, inte för att jag trodde att du begått mordet, utan för att jag lät det påverka min egen bedömning av dig" och sen fortsätter vara en klippa som till och med löser mysteriet med giftsumaken, prästen som måste inse att han hållit sig bättre än alla arbetarna, och så gruvarbetaren vars lilla son ser ut som honom trots att han var en halv värld bort när ungen blev till (vilket påminner om spädbarnet i Djupt i jorden, där Anna-Maria säger att han liknar sin far och på så sätt omedvetet viftar bort otrohetsanklagelserna och får en vän för livet)... Persongalleriet är riktigt fint faktiskt.

Favoritkaraktär Margaret, och favoritscenen kan jag nog inte välja. Kanske det med hjulbenthet, för att det är ett så glimrande ögonblick av total igenkännelse som Margit är så bra på att komma med när jag minst anar det.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 21 april 2021, 13:49 
Svartängel
Svartängel
Användarvisningsbild

Blev medlem: 21 januari 2008, 19:20
Inlägg: 1556
Vad tyckte du om boken?

Dette er en bok jeg har lest flere ganger, som egentlig alle i Sandemo-serien ... eller Margit Sandemos beste føljetonger som den het på norsk på 80-tallet. Det er flere av disse frittstående romanene som jeg er virkelig glad i. Mange av dem er skikkelig velskrevne, i likhet med starten på Isfolket, samt enkelte bøker senere i serien som I jordens dyp, som flere her nevner. Dessverre ser jeg ikke helt sammenligningen. Ja, begge handler om gruvesamfunn på 1800-tallet, og Peter Ray er noe av en Adrian Brandt-figur, men ellers er det ikke så mye som ligner, synes jeg. Der kjærlighetshistorien mellom Anna Maria og Kol er noe av det fineste Margit har skrevet, og Ytterheden er befolket med noen av de mest velutviklede bikarakterene i noen av bøkene hennes, gir Spøkelsesborgen oss nesten det stikk motsatte. Der Kol er en mann jeg virkelig elsker, en karakter med dybde og balanse mellom positive og negative egenskaper, er Gordon en fyr som det er vanskeligere å like, rett og slett fordi han er hardere, og vanskeligere å komme innpå, dog utvikler han seg litt til det bedre etter hvert (når han endelig innser hva han har gjort mot Sharon og hva hun egentlig betyr for ham). Sharon ligner heller ikke så mye på Anna Maria, annet enn at begge bryr seg om andre mennesker og prøver å skape seg et nytt liv på et fremmed sted, men denne gangen har jeg sett for meg Demelza i Poldark når jeg har lest (riktignok mest utseendemessig).

Ellers er jeg enig i det meste de andre har kommet med. Likevel synes jeg boken er spennende og lesverdig. Som alltid er Margit glitrende på å introdusere nye karakterer og å holde spenningen oppe med cliffhangere på passende steder. Båtturen fra England til øya minner meg litt om den australske serien Against the Wind, og doktor Adams minner meg av en eller annen grunn om noen i Mytteriet på Bounty, kanskje er det navnet hans som gjør det, kanskje måten han er på.

Vilka är dina favoritögonblick i boken?

De to jeg kommer på akkurat nå er når Gordon gir Sharon steinen, og når han hjelper henne med å bringe Anns baby til verden.

Vilken är din favoritkaraktär?

Jeg liker faktisk Sharon (og Gordon blir som sagt litt bedre helt mot slutten av boken, men tidligere er han ikke særlig sympatisk). Margaret og fader Warden, og Ann, Andy og Percy er fine bekjentskaper, og de kunne gjerne vært litt mer med i handlingen. Liker kanskje spesielt Margaret og Andy, men presten er også en fornuftig mann.

Eldre utgaver av Tårnet i det fjerne, Spøkelsesborgen og Jomfruen fra Tåkeskogen

Hørte i forrige avsnitt at dere lurte på når Tårnet i det fjerne egentlig var fra. Bakerst i boken Kjære Margit! er det en oversikt over alle Margits bøker fram til da, dvs. våren 1994, med kommentarer fra henne selv om hver enkelt tittel. Tårnet i det fjerne er en 1800-tallsroman fra 1974. Den ble kjøpt inn til Hjemmet i både Norge, Sverige og Danmark i 1974 og til Valdres i 1978. Gikk trolig som føljetong i alle tre landene, og er også utgitt flere ganger i bokform (se under for noen av dem, dvs. versjoner som er eldre enn Sandemo-serien). Om Spøkelsesborgen står det at det er en grøsser og kjærlighetsroman fra 1968. 1800-tall. Den ble kjøpt inn som føljetong av Norsk Ukeblad i 1968, Hadeland i 1971, Valdres i 1971 og Allers i Danmark og Sverige i 1972. Også utgitt som bok flere ganger (se under). Jomfruen fra Tåkeskogen er fra 1976. Handlingen foregår på 1200-tallet. Innkjøpt som føljetong til Allers i Norge, Sverige og Danmark i 1976. Er i likhet med de andre to også utgitt i flere bokversjoner (se under). Se også http://shailina.se/Isfolket/viewtopic.php?f=3&t=8389 (skal oppdatere med flere bokforsider og mer fakta jeg har funnet i det siste).

Reagerte litt når jeg hørte beskrivelsen av forsiden på den svenske boken i forrige avsnitt, så jeg har også tatt med en som er tilsvarende min norske bok fra 1983 (bildet øverst til venstre under). Synes faktisk den stemmer riktig så godt. :whistle: (Takk for sidetallet i boken når det gjaldt undersøkelsen av veterinæren :tkiss: , men tror ikke det er det samme i min bok, så om dere husker kapittelet eller litt mer info rundt den nevnte scenen, hadde det vært nyttig.)

BildBildBildBild
Bild
BildBildBild

Ellers

Til slutt en kuriositet jeg kom over nylig. :) Jeg har i det siste samlet sammen alle versene i Visen om Lindelo og forsøkt å lære meg dem. Lette etter en eventuelt innspilt versjon på nettet uten å finne noe, men kom i den forbindelse over en annen skillingsvise, nemlig den om Elvira Madigan. Husker denne fra barneskolen. Ble litt nysgjerrig på bakgrunnen for den, og søkte opp personene på Wikipedia. Fant ut at grev Sparre egentlig het Bengt Edvard Sixten Sparre. Som alle som har lest Isfolket vet, finnes det i I jordens dyp to karakterer som heter Bengt-Edvard og Sixten. Skal lure på om Margit har latt seg inspirere til disse navnene av nevnte Sparre. ;) :ponder2:

_________________
Stay gold!
Have a good destiny!


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 21 april 2021, 17:38 
Isfolksfan
Isfolksfan

Blev medlem: 7 juni 2017, 21:42
Inlägg: 19
Kunde inte minnas någonting av boken sedan jag läste den sist, för ca 20-25 år sedan. Kan säga att jag mest fick en besk eftersmak efter att ha läst om den. Kan konstatera att bäst före datum har passerat med råge. Det var lite som att hitta ett mjölkpaket längst in i kylskåpet som stått alldeles för länge.

Det som skavde mest var kärleksrelationen mellan Sharon och Gordon. Den började bra som en klassisk Sandemo-roman men så våldtar han Sharon och från det blir det riktigt illa när Gordon i slutet målas upp som ett offer för omständigheter. Sharon och Gordon har ju en liknade uppväxt och fått kämpa båda två. Efter de senast åren med Me Too blir deras så kallade kärlekssaga bara unken.

Den här boken var betydligt med spännande än "Tornet i fjärran". Gillar plotten med borgen och allt mystisk som händer i gruvan och i borgen. Det räddade boken lite grann.

Det var svårt att hitta någon riktig favoritkaraktär i den här boken. Sharon kändes som en dam i nöd som ständigt behövde undsättning. Gordon försökte jag gilla men han föll som en sten. Det får nog bli Peter, visserligen är han lite väl ytligt men han är ända en rätt sympatisk karaktär som växer lite under handlingen.

Konstaterar jag inte kommer att läsa om boken igen om 20 år.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 21 april 2021, 19:37 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Poddat och klart!


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 9 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012