4. De hade landat vid Eleztra2 och sedan tagit sig vidare med ett snabbgående flygskepp cirka 980 mil väster ut till huvudstaden Lemuria i provinsen Ahyra, där de hälsades av Arernils föräldrar Faron och Berengaria och en grupp väktare. Faron och Marco klappade om varandra medan Arernils mamma nästan hängde sig om halsen på sonen. Indra var näste man, eller kvinna, att ogenerat krama om Faron, den höge Främlingen som agerade överhuvud över alla Lorder, som regenterna över Hemmets 97 provinser kallades. -Men var har ni fina Nero? undrade den ståtliga Berengaria med silverstjärnor i sitt mörklockiga hår. -Han ville stanna på Iskrion tillsammans med rymdhundarna, svarade Marco. Villemo satte sig på sätet bakom Noah – långt bak, i den stora gondolen som förde dem genom huvudstaden – fram mot regeringshuset som Villemo mindes från skolundervisningen. Alla byggnader de gled förbi såg ut som palats, men att döma av de lysande skyltar som (inte alla) bar bokstäver på engelska och Främlingarnas universalspråk och satt ovanför dörrarna, verkade det som de inrymde bostäder, hotell och butiker. Husen var fulla av fantasieggande utsmyckningar, och varje byggnad verkade vara uttänkt så att den på ett behagligt sätt skulle leda blicken vidare till nästa. Det gav ett intryck av att alltsammans var delar i en övergripande plan. En del byggnader såg inte ut som byggnader alls, utan som enorma vågor, jättelika musslor eller sällsamma klippformationer. Villemo studerade Elvira under lugg, där den alvlika kvinnan satt några säten snett framför henne bredvid Arernil. Hon pratade rappt, skrattade och kastade med håret, utan att tyckas lyssna till Arernils godmodiga svar. Hade den vackra kvinnan sökt sig till nya jaktmarker? Så som Villemo satt kunde hon inte se Noahs ansiktsuttryck. När det var dags att lämna gondolen såg Villemo inte den magnifika rådhusbyggnaden. Hon och Noah hade inte haft möjlighet att träffas på tu man hand under hela rymdresan till Hemmet, och nu höll han sig ifrån henne. Hon fick magont utav att se honom bakom Elvira och Arernil. -Villemo? viskade en röst som tillhörde Chikos pappa Kiro. Hon såg upp i hans svarta lemurieögon, så lika Noahs men ändå inte. -Du kan hänga med mig om du vill. Hon svalde gråten som hon inte ens visste att hon bar inom sig förrän nu. Förfärat utstöttes ett gällt skratt från strupen. -Jag är bara lite vilsen. -Jag förstår det. Kom.
Salen de fördes till hade en storslagen utsikt över ett stormande hav. Villemo glömde sin vilsenhet och rafsade upp mokikaren ur väskan. Vågorna var meterhöga och skummade upp som ett grått töcken mot (vad hon såg genom kikaren) en skimrande mur. Hade inte denna barriär varit där så hade havet dränkt Lemuria. -Främlingskonst, sa hon. -Ja, svarade Kiro vid hennes sida. -Ser du barriären? frågade hon. -Nej, får jag låna din kikare? Hon gav honom den. Kiro lyfte upp den gyllene ”teaterkikaren” till ögonen. -Häftigt. Han lät så lika Chiko när hon sa ”häftigt”. -Är barriären låst eller måste man tillsätta främlingskonst för att hålla den fast? Kiro lämnade tillbaka mokikaren. -Det vet jag inte, log han. -Jag är mer teknisk lagd. Fordon förstår jag mig på. Ge mig en apparat så kan jag säkert fixa den. -Jag med, log hon brett. -Men du förstår, främlingskonst har en teknisk bas, men … Hon slokade lite med huvudet. -Men det är svårt för en människa att förstå. Kiro skrattade. -Nå, du förstår mer än jag. Villemo rodnade. Ingen av dem var några som fastnat vid svarta tavlan, ett instrument som fortfarande fanns kvar inom fysiken, då de mer teoretiska fysikerna föredrog att räkna ut sina formler med krita än att förlita sig på dataprogram. I ett mänskligt medvetande fanns det inga gränser, inget förprogrammerat. Åtminstone vad de nu visste. Kiro grep lätt om hennes armbåge och frågade lågt: -Chiko, min dotter, hur mår hon? Villemo var tagen på sängen. -Bra. Hon … Lanjelin är inte så trevlig, kanske. Kiro rynkade ögonbrynen. -Inte? Villemo drog sig diskret fri. -Jag vet inte. Hon och Lanjelin blängde mest på varandra. Men jag tror att … de egentligen är bra vänner. Kiros ansikte var som sten. -De är det. Han såg bort på Marco som börjat ta plats i salen tillsammans med Arernil, Faron och Berengaria. Det fanns platser för alla, men innan någon annan än Faron hunnit sätta sig pep Villemo till då två personer trädde fram ur tomma intet. Mannen var den första hon såg. Långsmala, sneda, svavelgula ögon som glimmade under ett svart, oklippt hår – och med kindben så skarpa att man riskerade att skära sig på dem. Det var som de spetsiga rovdjursöronen bildats av att huden dragits bakåt från ansiktet så det låg spänt som ett stelnat grin över läpparna. Men även om mannen var hiskeligt ful, var den spröda kvinnan, med en kunglig grace, vid mannens sida, den mest utstickande. Sneda ögon i obestämd färg. Villemo liknade dem med en solnedgång som speglade sig i ett hav. -Shira av Isfolket, sa hon lågt. -Och Mar, fyllde Kiro i lika lågt. -Hennes drabant och älskade. Så olika de är, tänkte hon. Som jag och Noah. Shira satte sig ned bredvid Arernil medan Mar ställde sig bakom henne. -Kom, uppmuntrade Kiro och visade på Villemo en stol. Att hon var med i ett sådant här viktigt möte var henne smått oförståeligt. Hon! En 19-årig praktikant! Hon sökte Noahs blick där han placerats bredvid Arernils mamma – och nu satte sig Kiro bredvid honom. Till Villemos förtret fick hon Elvira bredvid sig, men tröstade sig med att den vackra kvinnan inte fått plats i närheten av Noah. -Hej igen, viskade Elvira. -Sett några köttätande vargar på sista tiden? Villemo stirrade ned i golvet. Hon var fortfarande övertygad om vad hon sett den där gången utanför Berget. Men det värsta var att hon inte kunde glömma synen av Elvira och Noah tillsammans. För första gången i livet kände Villemo för att skada någon. Hon tog sig för bröstet. Vad var det här?! -Mår du bra? Elvira lät faktiskt orolig. Villemo rätade på sig, tacksam för att Marco tog till orda. -Hade vi inte planerat att låta Kupolen vara? Kupolen? Vad var Kupolen? Hon tittade frågande på Kiro, men han kunde självklart inte svara. -Rakt på sak, sade Faron och riktade ned ansiktet mot prinsen. -Våra försök att tränga igenom har avtagit genom åren – långsamt har vi förlikat oss med att den röda Kupolen blivit som Lilla Madrid i Ljusets Rike, tidigare kallat de Missanpassades stad. -Och anledningen till att terraformeringen inte haft någon framgång? fortsatte Marco. -Är på grund av en person? -Vi har inte villat sätta in allt. De röda strålarna som steg upp från jordskorpan den gången är av samma essens som Farangilen. -Jag förstår att ni vill ge honom ett val. Men nu har han agerat utanför Kupolen. Hur länge har han varit utanför? -Beräknat några veckor. -Och under den tiden sprängde han Berget och stal Farangilen. -Vi har blivit för övermodiga, bröt Arernil in. -Efter det välsignande regnet trodde väl ingen att någon skulle utmana oss? -Visst har vi skydd från andra krafter som kanske kan inkräkta, svarade Faron sin son. -Vem är han? frågade Marco. -Den ensamme som dväljs innanför Kupolen. -En gruvarbetare, svarade Faron. -Hans namn är Tamar. Han är nästan lika gammal som jag och var med då Ljusets Rike utformades. -Betyder det att han förstår Farangilens hemligheter? Blickarna riktades mot Noah som talat och då ingen sa något fortsatte Noah lite besvärat: -Han … Tamar … Mästrade den röda stenen. Jag såg det, innan han sprängde Berget. Noahs blick landade på Shira. -Det har bara funnits tre som kan göra det: Du, Nattöga och Dolg. -Det måste ha funnits fler, sa Marco och tittade på Faron. Den höge Främlingen sa: -De som mästrade den Röda stenen var de som sändes ut att bygga upp Ljusets Rike och bringa kunskap till Tellus befolkning. De dog så olyckligt innan vi hann konstruera skyddsdräkter och forma det som senare blev Främlingarnas del i Ljusets Rike. -Men Tamar var inte en av dem, sa Shira, hon som nått godhetens källa. -Nej. Vad jag har fått fram, så blev han utrensad långt innan någon av er kom in i Ljusets Rike. Han har arbetat hårt på Hemmet … -Arbetsläger, utbrast Villemo. Varför sa hon så? Faron vände sina outgrundliga ögon mot henne och till hennes förvåning kom Elvira till hennes undsättning. -Varför blev han utrensad? frågade den alvlika kvinnan. -Det finns det inga protokoll på. Det jag vet är att han var den förste att återvända till Hemmet efter att meteoriten ändrat kurs och planeten räddats. Det finns en tanke om att han möjligen förstått vad som hände i jordskorpan – då de röda strålarna slog upp, och lärde sig att ta del av Farangilens kraft – därav, Kupolen. -En kraft från Hemmets hela kärna? funderade Arernil. Faron nickade. -Kanske. -Det är starka krafter vi talar om, mumlade prins Marco och vred långsamt på en guldring kring det vänstra ringfingret. -Hur starka de än är så måste vi till Kupolen, sa Elvira. -På en gång! Vi har Shira som blivit godkänd av Farangilen och vi har Faron och Arernil som är superkunniga i främlingskonst. Marco höll upp en lugnande hand mot henne. -Vi får inte glömma att Villemo och Noah berättat att det verkar som den enda anledningen varför Tamar stal Farangilen var för att locka Lanjelin hit. Det kan vara en fälla. -Men vi är väl överens om att Tamar vill komma åt det svarta vattnet? frågade Kiro. -Men hur kunde han veta? fortsatte Shira Kiros tankegång. -Det borde bara vara vi i det här rummet och Chiko och Eri, och Lanjelin själv som vet att han bär med sig ondskan. -Och vad är hans tanke om han får tassarna på det? frågade Berengaria. -Balans, svarade Marco. -Det finns redan en balans, sa Ram och Indra nickade sitt medhåll. -Våra två världar har aldrig mått bättre. -Om man bortser från Solriddarna som dödar av folk för att sända in dem i det Stora Ljuset där man inte kan skada den minsta organism, sa Arernil. -Överbefolkning är fortfarande ett problem på Tellus, sa Marco. -Men det är också därför det finns planer på att skicka mer folk till Hemmet. Djurstammen var nästan utrotad innan det välsignande regnet att den bara mådde bra med den Nya Världen. -Men är det verkligen upp till oss att bestämma över liv och död? undrade Elvira och fixerade blicken på Marco. -Vi fick övertaget och rättade till allt efter vår livssyn. Vi införde reproduktionsregler – vi gjorde djuren sterila och såg till att de inte dödade varandra. Att någon vågade säga emot prins Marco gav Villemo mod. -Jag kan aldrig få ett syskon, utbrast hon. -Mina föräldrar tackade Ljuset när jag föddes, för de trodde aldrig de skulle kunna få barn, så visst är vi tacksamma. -Jag hör ett ”men”, mumlade Faron, men Villemo kunde inte komma på ett ”men”. Det hon kände var att något var fel. Det enda hon kom på att säga var: -Man dödar för att överleva. -Äta varandra menar du? frågade Indra henne. -Nej, jag menar … ta det som behövs. Faron log mot henne. -Jag förstår att vi kan verka orubbliga i dina ögon, Villemo, men det här är en diskussion som funnits länge. Just nu är det hotet om att ondskan är fri igen som bekymrar oss. Elvira reste sig. -Då så! Kupolen nästa! Lanjelin har en eller två dagars försprång. Nu ger jag mig iväg! -Du vet inte ens vart du ska, sa Arernil nyktert. -Peka ut riktningen! morrade hon. Faron och Marco utväxlade en blick och Faron reste sig. Elvira följde med honom fram till de stora fönstren. Vyn ändrades, det stormande havet utbyttes till en stenig dalgång vars norra bergssida reste sig skarpa med snövita tänder. Faron rörde handen och vyn förändrades igen – visade en snöpinad ruin med sönderfallna torn. -Spökslottet, sa Elvira. -Ruinen kallas så, sa Faron. Marco hade ställt sig bredvid Elvira. -Den röda Kupolen befinner sig inte långt från Lemuria. En gondol kan ta oss till Spökslottet sedan måste vi ta oss till fots då de röda strålarna blir för aggressiva. -Jag kan ta mig igenom dem, sa Shira och reste sig från stolen. Prins Marco bugade sig lätt mot henne. -Du är självskriven, och så klart Mar. Han log mot den fule mannen vid lilla Shiras sida. -Och jag! sa Arernil och tittade på Faron för ett godkännande. Den höge Främlingen nickade. Berengaria tog Farons hand. -Marco? Kiro steg fram. -Min dotter är med dem. Jag vill också följa med. -Nej. -Men jag är Väktare. De måste ha skydd … -Du kan inte beskydda någon från Farangilens strålar om den bestämt sig för att ni är fienden. -Är inte Farangilen god? undrade Villemo som smugit fram. Hon hade medvetet stannat bredvid Noahs stol. -Det är den, svarade Faron. -Men den kommer alltid att försvara sitt revir. Elvira, Shira och Arernil är bra val. -Jag håller inte med, sa Indra. -Några väktare borde följa med. -Det här borde jag förstått, stönade Marco. -Men jag följer naturligtvis med. Kan vi nöja oss med det? Det var fler som protesterade. -Jag har, precis som du, ett barn i elden, sa Kiro. -Jag ska med! Marco såg strängt på honom. -Låt mig påminna dig om varför du fick följa med så här långt, Kiro. Lemurien backade. Marco såg hjälpsökande på Faron. -Jag stannar här medan Elvira, Shira, Mar och Arernil fortsätter mot den Röda Kupolen, och även du Marco – du följer också med. Varför Elvira? tänkte Villemo. Hon är ju bara Eris sekreterare. Faron såg runt på de missnöjda ansiktena. Framför allt Kiro såg ut som han ville strypa någon. -Men alla som vill får följa med så långt som till Spökslottet. -Jag tycker fortfarande att det ska finnas väktare med, fnös Indra. -Vi kan inte bekymra oss över er säkerhet, log Marco milt. Indra fnös en andra gång. -Klä er varmt, uppmanade Faron.
-Villemo? Hon stannade på trappan utanför rådhuset. Alla förutom Faron och Berengaria hade bestämt att följa med till Spökslottet. Faron hade förpliktelser i Ahyras huvudstad och då stannade hans maka hos honom. Noah blickade ned mot henne, solljuset skimrande i håret. Hon ville så gärna smeka hans kind. -Din hud är så slät. Han skrattade lätt. -Till skillnad från er människor har jag endast hårväxt på huvudet. Villemos blick gled omedvetet ned mot hans skrev och då hon kom på vad hon gjort, stirrade hon istället stelt ut över torget. -Ähem, ville du mig något? frågade hon. -Kan du inte se på mig? Hon gjorde så. -Villemo, jag vill bara … Jag önskar att vi fortfarande var kvar i Berget. Där hade vi kunnat lära känna varandra lugnare. Nu finns det inte tid att lära känna dig ordentligt, utan jag känner bara den här … förbannade sexdriften mot dig … -Men det betyder väl att du tycker om mig? undrade hon nervöst. -Ja, ja! Det jag menar är, att när jag rör vid dig så tar den över. Jag förlorar kontrollen över mig själv och det gör mig livrädd. De helsvarta ögonen glittrade. -Har du … pratat med någon om det här? Jag menar, du har ju uppenbarligen gett efter för lustan tidigare. -Det har jag. Men den har aldrig varit lika stark som den är med dig. Och du vet väl att den aldrig slår ut om inte både hon och jag känner attraktion? Villemo nickade. Ute på torget hjälpte en skrattande Arernil Elvira in i gondolen. -Vi måste skynda oss innan de lyfter utan oss. Noah suckade resignerat och de båda tog plats i gondolen tillsammans med de andra. Villemo satt med händerna mellan låren ett säte ifrån Noah. Kiro körde med en pladdrande Indra bredvid sig som faktiskt lyckades locka fram ett leende hos den dystra lemurien. Bakom dem satt Marco och Ram. Ram böjd över en skärm i knät och Marco som efter ett tag lutade huvudet mot rutan med slutna ögon. Shira och Mar var osynliga igen, men Villemo uppfattade utav Noahs och även Elviras blickar var de befann sig. Villemo kom på sig själv med att studera Noah ingående. -Det kommer en snöstorm, sa Arernil där han lagt upp benen på ett säte längre bak i gondolen. Ram slet blicken från skärmen i knät. -Se upp! Gondolen krängde till så kraftigt att Arernil ramlade ned från sätet och Villemo grep tag med båda händerna om ena armstödet. -Gick det bra? frågade Marco Arernil. -Jag är ok, svarade Farons son och började ta sig fram genom gondolen. -Var inte beredd på att stormen skulle komma så snabbt. Vad var det som hände? -Röd snö, sa Indra. Utanför gnistrade det rött mellan det täta snöfallet. -Kupolen har expanderat, sa Marco olycksbådande. -Vi kan säga åt pappa att sätta in mer motstånd, föreslog Arernil. -Nej, svarade Marco. -Vi vet inte var Lanjelin, Chiko och Eri befinner sig. Vi måste tänka på deras säkerhet. -Borde vi inte landa? undrade Indra. -Spökslottet är alldeles i närheten, svarade Kiro. Skickligt lyckades Kiro landa den stora gondolen på en klipphäll nedanför ruinen. Villemo drog åt den falska pälshättan på vinterjackan då de åtta steg ut ur gondolen. Vindarna tjöt och piskade upp hård snö mot dem. Men så stillades vinden. Villemo stirrade på Marco som långsamt lät armarna falla. Han hade betvingat stormen! -Där är leden över berget, sa Arernil och pekade. -Den enklaste vägen mot den röda Kupolen. Elvira gläfste till så Villemo ryckte till i förvåning, hon gläfste verkligen! Sen hände allt blicksnabbt. Arernil löpte iväg så fort att man knappt hann uppfatta det. Han förföljde en vit varg som uppenbarat sig på den plats Elvira just stått. Villemo drog sig närmare Noah. -Vem är Elvira? Han stirrade ned på henne. -Vet du inte det?
Lanjelin lyfte huvudet och vädrade i luften. -De kommer. Eri såg flämtande upp mot den ilsket röda väggen framför dem. Han var slutkörd. -Låt dem komma. Vi kommer aldrig in här, inser du inte det? Lanjelin lyssnade inte. Det svarta trängde ut från honom och tog upp kampen mot strålarna. Chiko pulsade fram genom snön som börjat smälta omkring henne. Hon höll flaskan med den klara brygden i handen. -Nej! skrek Eri. -Du dödar honom!
Tamar såg uppifrån klippsidan de tre som närmade sig. Såg hänfört hur ondskan slog mot hans skyddande Kupol. Det här var en kamp Farangilen kunde förlora. Han höjde bedövningspistolen, koncentrerade sig och träffade Lanjelin i nacken. Det svarta piskade till och hade träffat honom om Tamar inte tagit ett språng nedåt. Han landade smärtsamt, men det hindrade honom inte från att höja pistolen och skjuta en välriktad projektil mot kvinnan i sällskapet. Hon föll. Men Tamar hade inte räknat med att Marcos son fortfarande skulle vara på benen. Nattsvarta suturer for fram vilka han mötte med liknande samtidigt som han rörde sig åt sidan. Som en blixt var han framme vid mannen som var i maskopi med ondskan. På nära håll lät han ett andra bedövningsskott tränga in i den smala halsen. Blicken han fick, innan ögonen långsamts slöts, var något av de ondaste han någonsin bevittnat. Det smällde till i knät och en smärta fortplantade sig genom hela benet upp längst sidan. Sedan tumlade en tung kropp in i honom och de båda ramlade till marken. Tamar hade missbedömt lemurien i sällskapet. Hade trott att han borde vara både snabbare och starkare än denna. Men med skottet lemurien träffat honom med var han oförmögen att fly. Lemurien hade en flaska i handen som han försökte tvinga ned i Tamars mun. Vad var det? Gift? Lemurien skrek och stänkte innehållet över Tamars ansiktsmask. Vatten? Bara vanligt vatten? Han såg förvåningen i lemurieögonen över honom. Sedan började kampen om ansiktsmasken. Lemuriens ena knä satt på hans hand. Med den fria handen lyckades Tamar låsa båda av lemuriens händer som ville slita masken av honom, den som försäkrade hans överlevnad här ute. Tamar kände redan att det gått upp ett hål i den skyddande dräkten, men det var en ovidkommande smärta. -Kan du rädda honom?! skrek lemurien. Tamar knuffade honom ifrån sig så han landade mot en sten. Tamar reste sig snabbt. -Jag kan göra allt rätt igen! Han höjde pistolen och sköt den uttröttade lemurien i bröstet.
Det luktade blod. Inom Lanjelin rörde sig det svarta. Det krafsade hårt mot kroppens skal och borrade sig ut som köttätande maskar. Lanjelin öppnade munnen och skrek då smärtan blev för mycket. Han kämpade upp ögonen och bländades av ett rött ljus. Rött! Han kunde se färger igen, åtminstone rött. Han försökte röra kroppen, men fann ut att han satt fast. Breda remmar var slagna om hans fotleder, vader, lår, bröst och panna. Han skrattskrek upp mot det röda som bågnade över honom, kämpade tillsammans med det svarta att bli fri. En sylvass tråd av ondska var nära att ta sig ut. Ett blekt främlingsansikte uppenbarade sig utanför den röda bubblan Lanjelin var insvept i. Främlingen drog en hand över den röda ytan som han torkat imma från en glasruta och Lanjelin såg anletet klarare. Det var ärrat med ena sidan, tjocka gropar och upphöjningar som ätit sig upp och bildat kala linjer en bit in över hårfästet. Ett ansikte delat av skönhet och fulhet. -Gör inte så där, sa Främlingen och det sprakade om hans höjda hand. Då han slog ned handen mot den lilla, sylvassa tråden som tagit sig ut från Lanjelins kropp, gnistrade det röda om honom. Lanjelin skrek då ondskan tvingades in i kroppen. -Brister bubblan så kommer du snart se värre ut än jag. Utanför råder min atmosfär. Lanjelin förstod att han befann sig innanför Kupolen. Han drog ett djupt andetag så det spände i remmen över bröstet. -Det svarta vattnet beskyddar mig! Den äkta Främlingen vände sig bort. -Det skyddar sig själv. Men jag tänker inte förgöra det. Det svarta lugnade sig inom Lanjelin. Nej! Jag är i fara! Rädda mig! -Du har så rätt i att Farangilen kan ta ut ondskan från dig, men det krävs också någon som vet att hantera det röda strålarna. Kärnan från min planet. Främlingen tog på sig skyddande handskar som räckte honom upp till armbågarna. -Du är Marcos son, sa han med ryggen mot. -Låt oss hoppas att det räcker för att överleva det här. Han vände sig mot Lanjelin igen med en spruta, med tjock nål, i handen som förenades genom en lång slang till en apparat som liknade något man kunde se under en dialysbehandling. -Du och jag är en del av något större. Lanjelin spärrade upp ögonen då Främlingen sträckte in händerna genom den röda bubblan. -Försök att slappna av, sa Främlingen då nålen närmade sig. -Jag tror du har bättre odds om du släpper taget. -Men jag vet inte vad som ska hända! skrek Lanjelin. -Ondskan har vilselett dig, fortsatte Främlingen lugnt. Det svarta piskade fram och slog upp en reva i Främlingens ena handske. Han drog snabbt bort handen med en plågsam grimas. Det mullrade oroväckande omkring dem. -Ha! utstötte Lanjelin. -Vad säger att den kan lita på dig?! Vilselett? Jag är inte vilsen! Främlingen hade tagit ett steg tillbaka. Han såg sig oroat om. Var Kupolen på väg att kollapsa? Skalvet stillades, men fortfarande kände Lanjelin att något försökte tränga igenom. Främlingen med den sargade ansiktshalvan vände sig mot honom. -Likt dig vill jag ha balans. Ondskan måste släppas fri. Godheten kan inte regera. Det svarta vattnet rörde sig mjukt och förförande inom Lanjelin. Släpp mig fri. Jag är inte beredd, tänkte Lanjelin. Om han dog nu … Skulle det Stora Ljuset ta emot honom? Men han ville inte … Han ville inte! Medan Eri fortfarande fanns kvar, så ville han inte! Främlingen närmade sig med nålen. Lanjelin höjde rösten. Språket kom upp från djupet. Främlingen tittade konstigt på honom, innan han pressade in en trasa i Lanjelins mun. Lanjelin blev medveten om att Främlingen inte förstod vad han sa. ”Hjälp!” skrek han ut i huvudet. Nålen penetrerade den nakna huden i armvecket. Svart blod började pumpa ur honom. Smärtan slog ned som vitglödgande blixtar. -Släpp taget, beordrade Främlingen. Men han kunde inte. Ondskan var en del av honom. Remmarna glödde som eld. Allt brann, samtidigt som innanmätet var iskyla. Huvudet sprängde som om själva hjärnan försökte tränga sig ut. Ögonen översvämmades av tårar. Han skrek i en ofattbar smärta. Så kände han det äntligen, genom all denna smärta, en av rösterna som plågat honom under hela tiden sedan han först tagit emot ondskan under isfjället. ”Elvira!” skrek han ut i tanken. ”Jag kommer”, uppfattade han hennes målmedvetna tanke. ”Hjälp mig!” ”Jag kommer.” Ondskan lämnade Lanjelin. Den sögs ut genom slangen och in till en behållare som Främlingen tryggt tog hand om. Kupolen rämnade. Främlingen gömde det sargade ansiktet innanför den silverne masken. För ett tag måste Lanjelin koncentrera sig på var han var. Vad hade hänt? Vem var han? I ett töcken höll han ögonen på behållaren som Främlingen bar ut. Det svarta vattnet. Nej! Han hade lovat sig själv att det inte skulle hamna i orätta händer. ”Jag lever.” Tanken var inte koncentrerad, men den hade uppfattats av Elvira. ”Bra. Håll dig i liv en liten stund till!” Remmarna stramade då Lanjelin skrattade. Det var ett lättnandes skratt. Men lättnaden varade inte länge då Främlingen kom tillbaka. -Det gläder mig att du fortfarande lever. Lanjelin försökte kommunicera att han måste släppa loss honom. Främlingen lade huvudet på sned. -Dina ögon är klara. Ska jag tolka det som du … Det blixtrade till i rummet och Främlingen slungades in i väggen. Det röda omkring Lanjelin splittrades och han fick syn på Elvira. -Hämnden är ljuv, spottade hon mot den medvetslösa Främlingen. Hon lutade sig ned över Lanjelin. -Hej, lillebror.
_________________ Beam me up
Senast redigerad av Hanna 14 september 2020, 17:03, redigerad totalt 6 gånger.
|