8.
-En explosion?! Eri lyssnade med stigande oro till vad rösten i kommunikationssystemet förtäljde. -Lanjelin? Var han i Berget? … Helige Sol, Farangilen! Han kände att han lät som en upprepande papegoja. -Jag kommer på en gång! Han avslutade och ställde ner whiskyglaset, han just hällt upp innan han fått samtalet, på bordet där också hans sena middag stod och kallnade. Han trampade ner fötterna i ett par av sina bekvämaste (också mest slitna) skor, och med ena armen instucken i kappärmen, svängde han upp den tunna dörren … När man talar om trollen så står de bokstavligen i farstun! -Hej, Eri, hälsade Lanjelin. Eri visste att det var Lanjelin. Hans Lanjelin! Men hur såg han ut? Det högg till i hjärteroten. -Helige Sol! Vad har du varit med om? Du … Lanjelin väntade. -… Du ser ju mer död än levande ut! Lanjelins ansikte förblev likgiltigt. -Tack för komplimangen. Men innan du springer och skvallrar för far min att jag uppsökt dig, så kan du ge mig den ynnesten att lyssna på mig? Eri var fortfarande förfärad över hans uppenbarelse. -Får jag komma in? undrade Lanjelin. Eri tog ett darrande andetag. -Ja, ja, kom in! Han kunde inte slita blicken från sin mest älskade. Frågorna var många, men det värsta var ångesten över vad Lanjelin utsatt sig själv för. -Det har varit en explosion i Berget. Vad vet du om det? Lanjelin stelnade till. -Har du blivit informerad om skadorna? Dödsfall? -Teknikernas rapporter berättar att det var en kontrollerad explosion. Mer en avledningsmanöver. Men vi har inte fått kontakt med Noah. Han registrerades i Berget strax före explosionen. Lanjelin hade satt sig ner i en av sofforna. -Noah mår bra. -Om du säger så, Lanjelin. Och hur mår du? -Bra. -Men du ser ju ut som ett vandrande lik! Lanjelin blängde på honom. -Du är visst full av komplimanger ikväll. Jag är medveten om hur jag ser ut, därför behöver jag din hjälp. Eri damp ner i soffan som stod med ryggen mot fönstren som vette ut mot de höga träden vars glesa grenar spretade mot den ljusa natthimlen medan vinden lekte med höstlöven över den rostbruna marken utanför huset. Det var Lanjelin som valt ut huset åt honom, själv brydde han sig inte om var han bodde, bara det var praktiskt. Kanske det varit tänkt att de skulle bo här tillsammans en gång, men så långt hade inte deras förhållande tagit sig. Eri hade grubblat mycket över om han verkligen gjort rätt då han släppt Lanjelin. Lanjelin var yngre och så fantastiskt begåvad. Det var inte rätt utav Eri att hämma honom, även fast han visste att han sårat honom. När Eri såg på Lanjelin nu så undrade han verkligen om han gjort rätt eller fel? Han sköt fram sin kalla middagstallrik mot Lanjelin. Han såg ut som han inte ätit på veckor! -Min hjälp? -Ja, vill du hjälpa mig? frågade Lanjelin. Eri rörde långsamt huvudet i en nekande gest. -Först måste du berätta. Varför ser dina ögon ut som de gör? Det var inte bara ögonen. Lanjelin drog ärmarna över händerna då han upptäckte att Eri såg på dem. Man skulle kunna tro att naglarna var svartlackerade, men så var det inte utan det var som naglarna vuxit ut svarta. Kläderna såg ut att tillhöra en mycket större man. -Litar du inte på mig? frågade Lanjelin. I både kropp och själ ville han det, men något tog emot. -Det är det att jag inte känner igen dig. -Jag ser bara annorlunda ut, sa Lanjelin snabbt. -Annars är jag densamma. Eri tvekade igen. -Nej, svarade han långsamt. Lanjelin lyfte blicken mot fönstren bakom Eri och läpparna krusades av ett leende. -Har du fortfarande kvar den där? Han skrattade, ett skratt Eri kände så väl och som fick honom själv att dra på munnen. Han visste vad Lanjelin menade. Den gamla Dalahästen som Eris mamma prackat på dem innan hon flyttat till Hemmet. Den stod fortfarande kvar i fönstret efter att Lanjelin dirigerat Eri i minst en halvtimme var de skulle placera prydnaden. Eri hade villat placera den under sängen tills hans mamma glömt bort att hon någonsin givit den till dem, och sedan återvinna den. Men efter att Lanjelin försvunnit ut ur hans liv så hade Dalahästen blivit stående i fönstret. -Den är fortfarande lika ful, sa Lanjelin. -Ja, sa Eri med ett skratt. Lanjelin reste sig och gick bakom Eri till fönstren. Eri skiftade position och slog sig snabbt ner där Lanjelin just suttit. Av någon anledning ville han inte ha honom bakom sig. -Jag är sjuk, medgav Lanjelin och Eri kände hur allvaret åter sänkte sig. Månljuset som omgärdade Lanjelins utmärglade gestalt gjorde så det knöt sig av oro inom Eri. Han reste sig och gick fram till honom. -Varför är du sjuk? -Det kan jag inte säga. Eri slog armarna om honom bakifrån. Han luktade annorlunda. Han luktade sjukdom. -Varför inte det? Lanjelins kropp som varit så varm och skön mot hans var nu bara benig och kall. Då han inte fick något svar, fortsatte Eri: -Har det något att göra med dina tankar på att förändra världen? Eri visste inte hur rätt han hade. -Du vill också förändra världen, viskade Lanjelin och slappnade av i Eris famn. -Jag vill utveckla den. Inte få allt att gå baklänges som du. Det lilla övertaget Eri känt skiftade då Lanjelin spände sig. -Balans! Eri höll honom hårt och förklarade mjukt: -Då världen styrs av evig godhet behövs inget annat. Lanjelin kände något krypa upp, som spindlar som drog och spann sitt svarta nät om honom. Den här konversationen hade han haft förut. Eri var inte att lita på! Eri hade dumpat honom! -Snälla Lanjelin, viskade Eri. -Kom med mig, din far kan hjälpa dig. Han hade saknat Eris sätt att säga hans namn. Lanjelins ena hand grep Dalahästen. -Jag är trött på att alla tror att Marco av Isfolket kan ordna allt! Lanjelin vände sig ursinnigt om och slog Dalahästen i Eris skalle så han stöp. Sekunden senare förstod Lanjelin vad han gjort. Dalahästen föll ned på mattan nästan samtidigt som han knäböjde vid Eris medvetslösa kropp. För första gången i sitt liv kände sig Lanjelin, Marcos son, fullständigt maktlös. -Nämen nej, kraxade han innan han kunde förmå rösten att skrika: -Hjälp! Snälla hjälp! Jag vet inte vad jag ska göra! Det brakade till ute i farstun och så var Haram i rummet. Det var han som följt med Lanjelin medan Chiko, Villemo och Noah stannat i huset de för tillfället bebodde. Ljus, tänkte Haram. Jag måste ha ljus! Han hittade en lampknapp. Det han såg skrämde honom. Lanjelin satt på golvet vid Eris kropp. -Han blöder! Det såg han, men synliga blödningar från skallen brukade se värre ut än vad de var. Upp längs den tapetserade väggen bakom Lanjelin spred sig ett svart spindelvävsmönster. Haram måste tvinga sig att ignorera det. Han slet av sig skjortan och band tyget om Eris blödande huvud. Inte det bästa. Att Eri var medvetslös bekymrade honom. Med Dalahästen på golvet och storleken på såret, förstod han att det var den som drämts i Eris skalle. -Har du kollat pulsen? frågade han Lanjelin. -Ja. Den är stadig. Det svarta mönstret på tapeten (som tycktes emigrera ut från honom) hade vuxit sig större. -Ta kontroll över det där, sa han. -Så tar jag hand om Eri. Lanjelin såg bakom sig som han just uppmärksammade det svarta. Skräcken i hans ögon fick Haram att vilja skrika. -Det här klarar du, uppmuntrade han medan han började slita i den medvetslösa Eri. Lanjelin hade rest sig och talade plötsligt ett språk som inte ens språkbrickorna kunde översätta. Det var något av det märkligaste Haram någonsin varit med om. Med all sin styrka lyckades han få ut Eri i gondolen. Haram var just på väg att kontakta Lanjelin då han hoppade in i baksätet där han lagt Eri som så smått vaknat till. -Säg åt honom att vara stilla, sa Haram så lugnt han förmådde. Synen av Lanjelin fick honom att tänka på en långbent spindel. -Han kan ha fått en hjärnskakning. Lanjelin hulkade lite innan han kunde tala. -Heid. -Min fru? -Hon är läkare. Vi måste hjälpa Eri! -Först måste vi alla vila, sa Haram och försökte behålla sitt lugn. Han ville inte dra in familjen i det här. -Noah är också sjuk … (Han tvekade lite innan han tillade) … på grund av dig. -Noah har solen, svarade Lanjelin och det var som han aldrig lyssnat. -Ni andra kan vila, så styr jag. Det har du alltid gjort från den stunden du lurade in mig i det här, tänkte Haram.
Hon såg till att den vita väktarrocken var oklanderlig och tittade upp mot den märkliga klockan som påminde henne om föredraget Lanjelin en gång hållit inför skolklassen. De kunde inte ha varit äldre än tio – tolv år. Uppgiften de fått hade varit att välja en historisk händelse som de tyckte var viktig och Lanjelin hade valt Tidsupproret. Nå, något uppror hade det väl aldrig varit, något våldsammare än en livlig diskussion hade aldrig förekommit i den Nya Åldern. Den gången hade folk från den inre och yttre världen gått ihop och ifrågasatt, varför Främlingarna fortsatt manipulerat tiden efter att muren fallit? Det ställde bara till det för familjer som ville leva både i den inre och yttre världen. Om någon när och kär fick möjlighet att arbeta i det legendariska Ljusets Rike, kunde familj och vänner få vänta flera månader och år, medan det gått löjligt kort tid i Ljusets Rike, på att denna skulle komma hem och hälsa på. Nej, allt blev bara allt för skevt. Så med Faron i spetsen upphävdes den bistra tidsskillnaden (som Lanjelin kallat den). Egentligen borde det ha hetat Tidsuppropet, tänkte hon och sänkte blicken från klockan som visade tiden i den yttre världen och som den skulle ha varit i Ljusets Rike om tidsmanipulationen fått fortsätta. Det var ganska skrämmande att se. Bastet, den vitgrå katten med lejonman, hoppade ned från hennes axel och landade tyst på golvet. Katten hade inte så mycket gemensamt med den egyptiska kattgudinnan, hennes Bastet var inte ens av honkön. I egenskap av högste Väktare i den här regionen så hade hon då och då besökt Berget och hon kände sig fortfarande lite vilsen. Ut i atriet kom Marco av Isfolket tillsammans med Nattöga, Arernil och Ram. Hon stramade upp sig då hon såg lemurien som blivit en levande legend inom väktarkåren efter att han dragit sig tillbaka. -Det är mycket oroande, Marco, sa Nattöga och såg så bister ut att de kantiga ansiktsdragen nästan blev fula. Den vackre prinsen svarade inte men han lyste upp då han fick syn på henne. -Imrelind! Hon hade fått ett starkt isfolksnamn. Imre (efter ett av Marcos alias) och Lind (efter Isfolkets högborg Lindallén). Ändå hade hon mer gemensamt med farssidan, häxmästarätten. För hon hade fötts med häxmärket mellan skuldrorna som tonat bort under uppväxten. Gammelmorfar Móri hade aldrig hört om en flicka som fötts till häxmästare, men då han visat henne sina galdrar förstod han att barnbarnsbarnet hade det i sig. Nu kunde Imrelind rista egna galdrar. Bastet spatserade fram och reste sig upp med framtassarna mot Rams knä. Lemurien strök katten över huvud och nacke så svansen lyfte, sedan hoppade katten helt sonika upp på Marcos axel. Prinsen av de svarta salarna kliade katten under hakan och Imrelind kunde höra katten spinna. -Imrelind, vi har tagit del av din rapport, sa Ram. Av gammal vana drog hon två fingrar bakom örat, det var inte länge sen hon klippt sitt mörkblonda hår kort. Hon hade besökt Eris hem efter att han aldrig dykt upp och upptäckt blodet på mattan. Men ingen Eri. -Jag kanske låter okänslig, sa Nattöga stramt. -Men är det inte högsta prioritet att hitta Farangilen? -Jag har en känsla av att allt hänger ihop, svarade Marco. Imrelind, som plötsligt blivit nervös, började: -Det kan vara en isolerad incident. Dessa Solriddare, som de kallar sig … -Jag trodde de var daredevils, avbröt Ram. -Nej. Många kanske sträcker sig åt det hållet, men verkliga daredevils vill inte bli förknippade med Solriddarna. De har ökat sin aktivitet i regionen. Plötsligt satte sig Marco i rörelse och Imrelind förstod att han kanske inte var så lugn som han lät påskina. Och det var inte så konstigt. För allt det här handlade om hans älskade son Lanjelin, hennes egen kusin. Kusin Lanjelin (han var egentligen inte hennes kusin) men med att hon vuxit upp med Marcos och Tärnas barn, plus att hennes mamma Sassa härstammade från Marcos bror Ulvar, hade hon alltid kallat Lanjelin kusin. Marco hade vandrat fram till källan och stannat. -Solriddarna lämnar lik, sa han med ryggen mot dem. -Eri är försvunnen. Den enda varning Imrelind fick av att någon annan kom in i atriet var den lilla rörelsen hos Arernil som hon råkade stå bredvid. Bastet klättrade snabbt upp på Imrelinds axel och hon smekte automatiskt kattens breda framtass med tummen. Elvira klampade aldrig fram, inte med den där gracila kroppen, men hade hon kunnat så hade hon nog gjort det nu. Hon var klädd till strid, åtsittande overall (ingen möjlighet att få grepp om något tyg där) och ordentliga kängor. Medan hon gick fram mot dem genom det stora atriet avslutade hon den strama håruppsättningen. Inte heller hennes silverhår skulle någon få tag i. Elvira stoltserade med ett blåmärke som spritt sig från pannan till näsroten, vidare till högerögat. Men inte heller det fick henne att se mindre vacker ut. -Nu ska jag med, förkunnade hon. -Så som Lanjelin såg ut så tror jag inte han äter ordentligt! De andra såg på Marco och tolkade hans tystnad som han godkände Elviras deltagande. Prinsen av de svarta salarna sträckte fram handflatan mot Elvira som lät honom röra vid hennes ansikte. Under hans helande fingrar bleknade blessyren.
Han var som en feber i blodet. Villemo satt och stirrade på badrumsdörren där man kunde höra duschen strila innanför. Det var omöjligt att jaga bort bilden av Noah naken, men hon lyckades åtminstone förvränga den så att hon inte mindes honom tillsammans med den sköna Elvira. Det är mig han vill ha, tänkte Villemo som ett mantra. Det är mig han vill ha! Hon knep om vänsterhanden med låren, som ryckande ville smeka skötet. Dörren till badrummet öppnades. Hon lade blicksnabbt armarna i kors. Det var Lanjelins röda byxor och grå, stickade tröja han fått låna, men även fast han fått ta den största tröjan Lanjelin hade, stramade den över axlarna och var alldeles för kort i ärmarna, därför hade Noah rullat upp dem till armbågarna. De svarta strumporna drog han upp så de täckte glipan mellan den för korta byxan. -Det här är inte min stil, sa han. -Jag tycker du passar i rött. Han var så otroligt lång. Det var ett äldre hus de befann sig i och hans huvud nådde nästan taket. Varför hon kunde urskönja om han rörde det helsvarta ögonen var för det lilla vita i utkanten. -Du ser ut att må bättre, sa hon. -Men gör du det? De hemska svarta ränderna som sett ut att röra sig tillsammans med hans blodådror verkade vara borta. Han nickade och tog ett steg mot henne innan han stannade. -Får jag sitta bredvid dig? Hon nickade och soffan kändes betydligt mindre då han gjorde så med en arm vilande på ryggstödet, så nära hennes skuldror. -Eri gav mig rådet att lära känna dig, sa hon och kände sig plötsligt mycket blyg. -Att vi skulle prata mer med varandra. -Ok. Villemo väntade spänt på att han skulle säga något mer, men han förblev tyst. -Äh, du kanske inte är bra på att prata? Han log och hon förstod att han var lika blyg som hon. Det gjorde henne modigare. -Men Lanjelins råd var att vi skulle ligga med varandra och på så sätt lätta på spänningen mellan oss. Det lät som han nästan svalt sin tunga. -Det var värst vilka kärleksrådgivare de blivit! Hon strök håret bakom öronen. Hade han kommit närmare? -Du och Elvira … Hon tystnade då han drog sig tillbaka och samtidigt upptäckte att han faktiskt hade flyttat sig närmare henne. Innan modet svek henne fortsatte hon: -Är ni, eller har ni varit ett par? Varför plågar jag mig själv på det här viset? tänkte hon ynkligt. Hon var inte alls säker på om hon ville veta svaret. -Nej, aldrig, svarade han snabbt. -Men du vill ha henne? Han tittade ner. -En man måste vara både blind och död för att inte begära henne. Förlåt, jag vet att det här inte var vad du ville höra. I nästa andetag utbrast han: -Åh Villemo, jag vill så gärna röra vid dig men vet inte om jag får! -Det är bara så svårt att lita på dig, viskade hon. -Du kan inte styra din lusta. Du kanske begär mig nu, men sådana känslor kan vara så flyktiga. Förlåt, Noah, men jag är nog för svartsjuk. Vet ju att det inte bara är mig du begär. Han suckade skälvande. Villemo kände sig så ledsen för bådas skull, för hon visste ju att det här inte kunde vara lätt för honom heller. Att allt måste vara så invecklat! Måste det verkligen vara det? Plötsligt byttes sorgen ut mot ilska. -Äh, kanske vi borde hoppa i säng ändå?! Noah stirrade på henne. -Menar du verkligen det? Modet svek henne igen. -Nej, suckade hon uppgivet. -Du förstår, Noah. Jag har aldrig … aldrig … Tveksamt avslutade han hennes mening: -… legat med någon? Hon nickade. Han såg faktiskt lite skrämd ut. -Men du vet väl hur det går till? -Ja, snälla du, det vet jag. Är väl inget barn heller! Hon korsade bestämt armarna under brösten. -Men jag vill inte göra det på det sätt som du och Elvira gjorde det på! För andra gången lät det som han höll på att kvävas. -Helige Sol! Naturligtvis inte! Han gjorde en paus. -Sitter vi just och planerar att ligga med varandra? Villemo var säker på att hon var röd som en pion i ansiktet. -Jag vet inte. Hur tolkar du det? -Att det är precis det vi gör. -Kanske vi ska följa Eris råd ändå, sa hon snabbt. -Och lära känna varandra lite bättre först. Noah nickade men hon tyckte nog sig ana en liten besvikelse hos honom. Det blev tyst dem emellan och hon tog upp skärmen med manualerna hon fått utav Lanjelin. -Jag säger inte att du inte skulle klara av att sitta som andrepilot på en rymdfärd, sa Noah efter en stund. -Men är du säker på att du vill det här? Hon lade ned skärmen. -Jag har funderat. Vore det inte lättare att resa reguljärt till Hemmet? -Man måste boka biljetter månader, ibland år i förväg för att få plats på någon av färjorna. -Åh. Har du varit på Hemmet? -Ja, en gång. Min far bor där. Villemo slappnade av över att ha funnit ett neutralare samtalsämne. -Och din mamma? Bor hon också där? -Nej, hon arbetar som viltvårdare i Australien. -Häftigt. Men hur hamnade du i Berget? Han log skevt. -Genom fars kontakter. -Så du fuskade? Gled in på en räkmacka. -Hallå där, skrattade han. -Jag genomgick samma tester som du och du kanske tror att du är den yngsta som satt foten i Berget. Men så är det inte. Jag var bara 18 när jag påbörjade min praktiktjänst. -Fixade pappa in dig? retades hon. Plötsligt tänkta han sig inte för och var på väg att röra vid henne, men hindrade sig i sista sekunden. -Men dina testresultat är de bästa genom tiderna, sa han som för att skyla ögonblicket av tanklöshet. -Till och med Lanjelin kom till korta där. Villemo kände hur stolt hon blev. Hade hon verkligen utklassat Marcos son? Nå, kanske inte utklassat, ändå kände hon för att skutta upp och utföra en glädjedans på vardagsrumsgolvet, men det gjorde hon såklart inte. Noah hade sett mot ytterdörren. -Borde vi inte kontakta Berget? Jag är orolig över hur mycket skada explosionen orsakat. -Jag med, erkände hon. -Hoppas den svarta hunden, Nero, klarade sig. -Ja, men det sa Lanjelin att han gjort. -Litar du verkligen på Lanjelin? Villemo tvekade. -Jag vet inte. -Han är så förändrad, sa Noah. -Han skrämmer mig. -Mig också. Men rädsla är något vi behöver. Noah förstod henne inte. Ytterdörren öppnades. Chiko tog med sig kylan från höstnatten då hon kom in. -Vi måste ge oss av, sa skådespelerskan. -Vart? -Norge, svarade Chiko. Ah, det var det språket Haram pratade och till en viss del Chiko och Lanjelin. Villemo hade funderat över det där och placerat deras språk till Skandinavien. Men som vanligt var det svårt att hitta skärpan. Villemo och Noah utväxlade en blick innan de reste sig. -Har du hört något från Lanjelin? frågade Noah Chiko. -Gick det bra för dem hos Eri? Chiko svarade inte utan bad dem bara samla ihop sina saker. -Men jag trodde vi skulle sova här i natt, sa Villemo. -Sorry, men i natt får vi sova i gondolen. Noah stönade tyst och Villemo förstod. Harams gondol passade honom inte alls. Då Chiko for in på badrummet viskade Noah till Villemo: -Har du möjlighet att kontakta någon? Jag måste ha tappat mina kommunikationsmedel under explosionen. -Ja, men … -Ja, vadå? -Lanjelin säger att Farangilen är det enda som kan bota honom … -Från exakt vad? avbröt Noah. -Har han berättat det för dig? Ondska pratade Chiko om och det oroar mig, Villemo. -Ja jo, men han försöker ju bli av med den och tydligen så kommer prins Marcos metoder förgöra även Lanjelin om vi söker hjälp där. -Och det tror du på? fortsatte Noah lågt och hetsigt för att Chiko inte skulle höra. -Jag vet inte, Noah. Men du måste ha märkt hur Lanjelin lider. Det kunde inte Noah riktigt hålla med om att han hade. Men Lanjelin hade gjort sitt bästa för att rädda honom då det exploderade och han hade faktiskt räddat Noahs liv. Chiko kom ut från badrummet med ett svart klot i famnen. Villemo flämtade till då hon förstod att det var solen. Noah såg ledsen ut. -Ta hand om den här, sa Chiko och gav klotet varligt till Noah. -Jag har förstört den, sa han förtvivlat. Det svarade ingen på. -Skynda er nu, sa Chiko. -De är snart här.
De passerade Haram med slarvigt knäppt, blodig skjorta på vägen ut. Noah stirrade efter honom då han försvann in i huset. -Vad har hänt? frågade han Chiko som bara muttrade något ohörbart. Gondolens framlyktor lyste upp kullen huset stod på och nedanför sträckte den stora, lugna staden ut sig. Lanjelins beniga siluett avtecknade sig där han stod med ryggen mot dem på andra sidan gondolen. Villemo öppnade gondolens dörr och flämtade till. Lika förvånad såg Eri ut som halvlåg i baksätet med en vattenflaska i handen. -Villemo? Noah? Noah lutade sig in och lade varsamt ned den svarta solen i packutrymmet bakom sätet. Samtidigt registrerade han att Eris ramsvarta hår var stelnat av blod på vänster sida. -Vad har hänt? frågade han med tanke på Harams blodiga skjorta. -Åh, det här, sa Eri i ett försök att låta nonchalant. -Jag ramlade in i en ful Dalahäst. -Jag vet inte …, började Noah som inte visste vad en Dalahäst var. Han drog sig tillbaka. -Glöm det. Men vad är det du har på dig? Inte alls din stil, Noah! Eri grimaserade då han gjorde en lägesändring. -Är inte det där Lanjelins byxor? Innan Noah hann förklara stack Villemo in huvudet i gondolen och Noah skyggade undan för att inte råka snudda vid henne. -Du har ont! sa hon. -Lite huvudvärk bara. -Vad har hänt? Eri vred på huvudet och tittade på Lanjelin som tycktes stå i ett hetsigt samtal med Chiko utanför gondolen. -Hon borde inte reta honom, muttrade han. -Är det Lanjelin som gjort det här mot dig? utbrast Noah och kröp instinktivt ihop då Lanjelin kastade en blick bort mot honom. -Det är inte hans fel. Kul att se dig pigg och rask, Noah. Vi har varit oroliga. Men Villemo, flicka lilla, vad gör du här? Noah hade aldrig önskat mer att få röra vid henne då hon plötsligt började gråta. -Allt är mitt fel! Jag hjälpte honom in i Berget. Explosionen … Du och Noah skadade! -Blev du skadad? frågade Eri Noah. -Men Lanjelin sa att du mådde bra. -Det gör jag. Lanjelin räddade mitt liv, men jag är inte immun mot ondska som han tycks vara. Plötsligt gick det en skälvning genom Eri. -Motståndskraftig kanske, viskade han. -Men inte immun. Han sträckte fram handen mot Villemo. -Sluta gråta. Du har inte gjort något fel. Lanjelin behöver vår hjälp. Noah sänkte rösten så Villemo och Eri tvingades anstränga hörseln. -Vi måste kontakta Marco. -Nej, svarade Eri snabbt. -Nämn inte ens hans namn. Villemo skakade bredvid Noah. -Hoppa in, sa han åt henne och hon satt sig intill Eri i den varma gondolen. Villemo öppnade munnen som för att säga något till honom, men han slog igen dörren. Chiko hade gått ifrån Lanjelin. Marcos son vandrade nu fram och tillbaka längs kullens krön medan han flexade med de långa fingrarna. Noah tyckte den yttre förändringen hos Lanjelin var motbjudande. Detta förfall hos en sådan fulländad skapelse, även om han hört att Marco skulle vara vackrare än sonen i verkligheten, var sorglig. Noah mindes Lanjelin som glad och skämtsam, mer i samklang med Eri. Men när nu Noah tänkte efter så visste han att Lanjelin haft allvarsamma stunder precis som Eri kunde balansera mellan skämt och allvar. Han mindes något hans mormor sagt: Ondskan vet inte själv att den är ond. Lanjelin hade slutat upp med sitt vandrande fram och tillbaka och Noah drog olustigt upp axlarna där han stod bara några steg ifrån honom. -Chiko sa att solen dragit allt det onda ur dig, sa Lanjelin utan att titta på honom och de knixande fingrarna for genom det lockiga håret och sedan in i munnen som om han inte hade någon kontroll över det. -Den är totalt svart, sa Noah reserverat. -Ja, vad är inte det? utstötte Lanjelin i något som liknade ett kacklande skratt. Noah samlade mod. Han var mycket större än den här bräckliga varelsen han hade framför sig. Att varelsen också var son till Marco av Isfolket måste han bara förtränga. Om jag puttar honom utför kullen, kommer han gå sönder då? -Du behöver inte mig, började Noah. -Nej, jag lämnade dig i rasmassorna, sa Lanjelin likgiltigt. -Stanna i huset om du vill. Noah kom av sig för någon sekund. -Inte utan Villemo … -Vill hon stanna? frågade han snabbt. Han kunde inte ljuga. -Hon vill hjälpa dig. Men du behöver henne inte längre. Eri kan styra raketen och docka med Iskrion. Lanjelin skrattade glädjelöst. -Och vad får dig att tro att han vill hjälpa mig? -Han sa det! -Han måste följa med för röstidentifikation och accesskod, men jag litar inte på honom som pilot. Noah ilsknade till. -Om Villemo följer med så gör jag också det! Du kan inte hindra mig! Lanjelin höjde på sina välformade ögonbryn. -Jag har aldrig försökt stoppa dig. Noah rös. Det var inte alla som visste att neroen Noah hade mörkerseende. I vilken grad visste inte ens han själv, men nu såg han tydligt hur Lanjelins spräckta ögon avslöjade en förvirring, som han just vaknat ur en dröm, men så stelnade anletsdragen igen till en skelettliknande mask. -Var har du solen? frågade Lanjelin. -Solen? -Ja, den svarta solen, förtydligade Lanjelin irriterat. -Eller har du kastat bort den efter den blivit värdelös? -Nej, så klart inte! -Men så hämta den! Noah tvekade. -Vad tänker du göra med den? Lanjelin grimaserade. -Något bra! Då Noah fortfarande tvekade, lade Lanjelin till. -Jag lovar. Om du fortfarande tvivlar så prata med Chiko. Hon har en flaska med godhetens brygd som hon lovat köra ned i strupen på mig om jag går för långt.
I gondolen pratade Villemo tyst med Eri medan de tuggade på smörgåsar. Haram (som bytt skjorta) var som uppslukad i meddelandena han tycktes sända fram och tillbaka med någon. Det lekte ett litet leende om hans mun. -Noah? undrade Villemo då han sträckte sig in för att hämta solen. Det smärtade honom då han tvingade sig själv att ignorera henne. När han rätade på sig och vände sig om med solen i famnen stod han framför Chiko. Han tittade ner på hennes näpna ansikte. -Vad håller du på med? -Äh, han ville ha den. -Ok. Noah fick helt enkelt finna sig i att Chiko av Isfolket följde med då han visade fram den svarta solen till Lanjelin. -Skulle inte du sova? frågade Lanjelin Chiko. -Det krävs mer än lite ondska för att du ska kunna säga till mig att gå och lägga mig. Chikos käkar malde mot varandra. Lanjelin sträckte fram ett par klolika händer mot Noah som tveksamt gav den svarta solen till honom. Lanjelin förde solen in mot kroppen och så började det svarta strömma in i Lanjelin som en flodvåg. Han tog tillbaka ondskan som först infekterat Noah och sedan grumlat solen. Då den sista smogen lämnat klotet blomstrade det upp i ett så starkt ljus att de tre for bakåt. Noah hörde Lanjelins fruktansvärda skrik genom det gudomliga skenet. Noah kastade sig över solen för att täcka den. Han kände händer treva över honom och lirka in tyg mellan honom och solen. -Så där ja! Det första han såg efter det bländande ljuset var Chikos nakna bröst. Hon hade lindat in solen i sin tröja. -Lanjelin? frågade han. -Han klarar sig, sa hon men lät inte helt övertygad. De gick tillbaka till gondolen där de kvarvarande var i uppror. -Solen, sa Haram. -Den är klar igen! -Lanjelin fixade det, huttrade Chiko och drog fram en tröja ur en ryggsäck. -Var är Lanjelin? undrade Eri. Chiko tog plats i framsätet tillsammans med Haram. Noah blev stående efter varit på väg att tränga in sig i baksätet med Villemo och Eri. -Noah, sa Eri. -Om du inte misstycker, så kan du tänka dig tränga ihop dig i bagageutrymmet? Jag har, som sagt, lite ont i huvudet. Noah nickade bara. Eri visste precis vilken problematik Noah ställts inför. Då Noah placerat sig i bagageutrymmet (som gav mer utrymme än baksätet) dök Lanjelin upp. -Svalbard? frågade Eri Lanjelin som satt sig vid rodret. -Inte än, svarade han utan att titta på Eri. Eri såg över allesamman i gondolen. -Vilken skara du samlat, Lanjelin. -Sluta säga mitt namn! -Vad ska du ha alla dessa till? frågade Eri. Noah grep tag i Eris axel och viskade: -Reta honom inte, det sa du själv. -Jag känner honom. -Nej, inte den här. Eri stirrade på Noah genom mörkret i hytten. Även han hade fått mörkerseendet från sitt främlingsarv. -Du har rätt, viskade han tillbaka.
_________________ Beam me up
Senast redigerad av Hanna 12 maj 2020, 15:31, redigerad totalt 2 gånger.
|