Detta läste jag i natt.
Margit Sandemo, Dödens Trädgård sida 189 skrev:
Det var som om hon var nere vid vinterbostaden i taigan där jurakerna var mera bofasta. Vid ett träd satt en gammal gumma i enkla kläder. Det gick ett ryck genom Shira. Hon kände kvinnan från sin barndom, det var en granne till dem död sedan många år tillbaka. Fattig och ensam hade hon levat i sin lilla kåta, långt ifrån folk. Full av undran och onda aningar gick Shira bort till kvinnan. Vad hon visste, hade hon aldrig gjort henne något.
Shira hälsade och frågade varför hon grät. Den gamla torkade sina tårar med insidan av handen och såg med förgråtna ögon upp på Shira.
- Din morfar sa att du skulle komma och besöka mig. Jag bakade och gjorde fint i två dagar. Jag satt vid dörren hela dagen och såg efter dig. Men du kom inte. Ingen kom till mig. Åh, den långa väntan, förväntningarna - och besvikelsen, då jag förstod att du aldrig skulle komma . . .! Varför gjorde du det? Varför sårade du mig så?
Shira var bestört. Hon fick tårar i ögonen. - Jag visste ingenting! utbrast hon. - Min morfar måste ha glömt bort att säga till mig. Jag visste inte om det, åh, hade jag bara fått besked hade jag kommit genast, det lovar jag! Hur ska jag kunna gottgöra? Kan du förlåta mig?
Kvinnans underläpp darrade. - Hade jag bara vetat det då! Nu är det för sent. Förklaringar hjälper inte stort, när en människa är död.
Förtvivlad stirrade Shira på den gamla, som sakta upplöstes och blev borta framför hennes ögon. Det hjälpte inte att be denna kvinna att förstå - för hon var inte verklig, bara en fantasiprodukt. Den döda kvinnan skulle aldrig få veta att Shira inte menat att såra henne. För sent, för sent!
Det berör mig alltid väldigt mycket. Ville citera det just för att hur det är skrivet "hjälper" mig att komma in i sorgen.