Sagan om Isfolket

Håller med om att det är en väldigt sorglig bok.
Jag sitter och läser den just nu och ett ställe som är så sorgligt är när Tristan pratar med Marina och försöker få med henne ner från taket.



Det gör ont att läsa det. Hennes smärta och att hon tror att hon är värdelös.

_________________
"Oh hidy ho officer, we've had a doozy of a day. There we were minding our own business, just doing chores around the house, when kids started killing themselves all over my property."

Den scen jag tycker mest om i boken och som är väldigt rörande är när Tristan och Marina diskuterar äktenskap och han säger att han aldrig kommer kunna ge henne några barn. Och hon säger, har jag inte redan ett barn då? Så hon har fattat att Bronja är hennes dotter.

Det ger upphov till en hel massa funderingar och fantasier. Dottern Bronja var väl hela 2-3 år när Marina erkände att hon visste, men exakt när förstod Marina själv att Bronja var hennes eget barn? Jag skulle tro att det gick ganska fort faktiskt. Säkert förstod hon det så fort hon kommit över den första chocken över allt som hänt. Jag har alltid tyckt det var lite otroligt/orealistiskt att Marina inte fattade att hon varit gravid och fött barn när hon ena dagen hade en jättemage, fick svåra smärtor, blev drogad, och nästa morgon var smal igen och det fanns ett nyfött barn i huset. Hon måste ju ha känt barnet sparka, hon måste ha sett andra gravida kvinnor. Jag tror att hon mycket väl visste och förträngde/låtsades att inte förstå, men lät acceptansen växa fram i henne tills hon till slut kunde stå för att hon var mamma. Hur kändes det för en så ung och trasig liten flicka att se sitt lilla barn växa upp i händerna på andra de första åren? Förvirring, ensamhet, förtvivlan, växande kärlek, stolthet...? <3

jag var 100% säker på att Bronislava skulle överleva. sen när hon dog så grät jag väldigt mycket

ja så otroligt tragiskt

hela Tristans historia berör mig på ett djupt plan