Sagan om Isfolket

I en saga som utspelas under fyra sekler kommer givetvis karaktärer att dö. En del dödsfall berör djupare än andra. Sols död var den första som riktigt grep tag i hjärtat, och flera gånger när jag läste om Tengels och Siljes död så grät jag. Även om det var en vacker död, så var sorgen och saknaden så stor!
Ganska tidigt i serien uppdagades det dock att de drabbade och utvalda inte försvann, även om de dog. Då kom de till den harmoniska eftervärlden, deras nya "liv" började.
I Demonernas Fjäll samlades i princip alla som en gång dött. Och så finns ju De Svarta Salarna, dit både Saga och Vanja kom istället för att dö. Dit man senare kunde få välja att komma efter jordelivet också.
På ett sätt är det givetvis roligt att få återknyta bekantskapen med dem. Men... den här starka känslan av sorg och saknad, det är ändå en av behållningarna av att läsa. Att karaktärerna blivit så levande att jag saknar dem svårt. Det är en "trygg" sorg, eftersom den inte är verklig, men ändå fint att bli så berörd.
Det blir vi berövade när ingen någonsin riktigt dör längre. De vanliga, de hamnar i en dimension där de kan hämtas till släktmöten och kan komma till de svarta salarna om de har lust. De som hamnar i Det stora svalget hämtas tillbaka. Ingen är i farozonen, ingen dör och försvinner.
Paradoxalt nog är just det lite sorgligt. Att inte längre få sörja.