Hawke67 skrev:
Enligt min mening är den första halvan eller kanske de första tre fjärdedelarna av isfolksagan helt överlägsen de avslutande böckerna. Som jag ser det verkar det bero på den närmast hejdlösa inflationen vad beträffar krafter och förmågor som introduceras. I de tidigare böckerna imponerades man av tex Tengel den gode och och Sol, som båda verkade ha rejäla kraftresurser att ta till. I praktiskt taget varje bok fanns det någon som definitivt stog flera steg över alla andra. Häxor och trollkarlar, det var mäktigt, tyckte man just då. Sedan introduceras det grå folket för att mota ut snivel från gråstensholm, de var också mäktiga, inte ens den urstarke Heike rådde på dem riktigt, men det var som jag ser det helt i sin ordning. Det grå folket var en rejäl utmaning, men trots allt inte den totala utklassning det innebar när självaste Lucifer med tillhörande svartänglar med buller och bång dyker upp på scenen.
Plötsligt förbleknade isfolkets drabbade och utvalda till små patetiska bifigurer. Ungefär som om man sitter och kollar på ett spännande avsnitt av CSI eller nåt motsvarande och plötsligt sveper stålmannen in och tar över showen. För att inte tala om stormdemoner, nattdemoner och allt vad det var, isfolket och deras drabbade och utvalda liksom krympte ner till nära nog ingenting i svartänglarnas alltför stora skuggor. Och så har vi själva slutstriden, vilken i sig själv var lite som en blöt fyrverkeripjäs med en 47 böcker lång stubin. Man hade kämpat sig igenom hela serien i väntan på den totala uppgörelsen mellan gott och ont, och så visar sig Tengel den onde vara en rätt patetisk figur, rent av korkad faktiskt. Sen har vi Nataniel och hans "kraft". Jag kände mig precis som Kenai i "björnbröder" när det avslöjades att nataniels fantastiska kraft (på vilken enorma förväntningar byggts upp under lång tid) var... (trumvirvlar och fanfarer här) kärlek... Ja, jo... Inget fel på kärlek iofs, men inte var det vad man väntade sig, åtminstone min haka hängde nog som en slips långt ner på bröstet.
Fast som sagt, de första 50-75% av sagan om isfolket är ju fantastisk med lysande personbeskrivningar av människor iaf jag fäste mig vid.
Jeg er fullstendig enig i det som blir sagt her. Bok 1-28 føles som
Sagaen om Isfolket; de resterende som noe helt annet, med noen få hederlige unntak (hvorav 30, 31, 36 og 38 er de beste).
I de første bøkene blir jeg mektig imponert av Tengels varme hender, Sols diverse overnaturlige evner, Ulvhedins maning, alrunen og Hannas dødstorner, bare for å nevne noen få ting. Når det kommer til Ellen og Nataniel, blir jeg overhodet
ikke imponert av hva de kan, hvilket føles som ingen ting sammenlignet med svartengler og demoner og forfedre og gjengangere og Marco og ...
Jeg blir også kjempeskuffet over at Nataniels fantastiske kraft er kjærlighet, noe som faktisk gjelder de fleste medlemmer av Isfolket etter min mening. Dermed føles han ikke spesiell i det hele tatt. Viser han større mengder kjærlighet enn for eksempel Mattias, Vendel eller Ingrid?
Det har i alle fall ikke jeg oppdaget.
Hawke67 skrev:
Heike skrev:
Intressant analys! Jag håller med dig om att själva Isfolket urvattnas när alla andra krafter kommer in i serien. Det blev väl kanske så för Margit, att när hon byggt upp slutstriden under så lång tid var hon liksom tvungen att ta till något extra, utöver Isfolket? Isfolkets krafter hade vi ju redan läst om så länge, så hon kände kanske att hon var tvungen att introducera något starkare?
Jo fast i så fall hade det väl varit bättre om både Lucifer och hans svartänglar varit konstant fjättrade i sina salar och inte kunnat delta alls i striderna men att Marco kunnat vara med utan diverse restriktioner. Har aldrig riktigt förstått varför Marco och hans förmågor skulle byggas upp så mycket under flera böcker bara för att sedan vingklippa honom i sista minuten.
Marco måtte vel vingeklippes for ikke å ta fullstendig luven av Nataniel. Noe han for så vidt alltid har gjort likevel.
Men helt enig, jeg skjønte heller aldri det der.
Jeg forstår at det var fristende for Margit å ta serien til etter andre verdenskrig, og la Tengel den onde ha en finger med i spillet ved begge verdenskrigene. Men serien som sådan hadde blitt bedre ved å avslutte den med enten Tarjei (som jo var meningen, og som det var lagt så fint opp til) eller Marco som den spesielt utvalgte, og kutte ut alt tull med Lucifer og andre superkrefter.
Og så vanvittig irriterende at Tengel den onde til slutt bare viser seg å være en patetisk idiot (noe som dessverre gjelder de fleste av Margits skurker). Sölve er faktisk mye mer skremmende, og en langt mer troverdig karakter enn Tengel den onde.
I tillegg til alt dette, er noe av det største problemet mot slutten av serien at det er så altfor mange karakterer å forholde seg til, og at de fleste av dem er altfor éndimensjonale. Det har ikke blitt tid til ordentlig karakterbygging; dermed får man ikke samme følelsene for, for eksempel, Tova og Nataniel som for Sol og Tarjei.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
