Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 10:05

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 1 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 18 februari 2006, 17:27 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
En uppsats från gymnasiet, fick bara betyg 4. Jag gillar den själv skarpt.

------------------------------

LEGOSOLDATEN OCH DE KORSFÄSTA

Kvällen närmade sig och luften blev allt kyligare. Landskapet var ödsligt och kallt. Döden var ständigt närvarande. På denna ödesmättade dags morgon hade byn Kullfors dött. Bara brända rester återstod av samhället som varit ett hem för etthundratjugotre människor. Kullfors hade funnits i hundratals år. Nu fanns bara minnet av byn kvar hos de sjutton personer som överlevt katastrofen. Ingen av dem var dock kvar i byns omnejd. Kvar var bara dödens kalla tystnad. Allt var stilla. Inte ens djuren vågade sig i närheten av byn, som uppenbarligen hade varit förbannad, eftersom den mött ett sådant grymt öde.

En bit från byns rester, sådär en trehundra meter, stod fem träkors i en skogsdunge. De var enkla kors, vars ändamål inte var att påminna om vår herres lidande och död, utan i stället att åsamka andra samma lidande och död. Korsfästning var ett gammalt sätt att avrätta grova brottslingar. Det fanns före kristendomen och än visade det inga tendenser att försvinna. Idag, på förmiddagen, hade korsen uppförts och invigts. Fortfarande hängde fem av den skövlade byns invånare på korsen. De två vekaste hade redan avlidit och de tre andra var inte långt efter. Deras svåraste smärta var dock inte spikarna som gick genom deras händer och fötter, utan istället tankarna på vad som hänt tidigare under dagen och anblicken av deras en gång så stolta by.

Från väster kom en ensam man ridande. Han hade ridit hela dagen och var trött ända in i själen. Han var ung, knappt fyllda tjugo, men hans ansikte bar ärr efter många strider. Blicken avslöjade att han var en härdad krigsman och hans oenhetliga utseende visade att han var en legosoldat, som sålde sitt svärd till högstbjudande. Utrustad med den omänskliga grymhet en legosoldat måste ha slängde han endast en kort blick på den härjade byn, noterade att någon hade skövlat och plundrat den, förbannade sin otur att han kommit för sent och inte fått någon del i bytet och började undersöka åt vilket håll plundrarna försvunnit. Han visste att de hade behov av nya stridsdugliga män och hade för avsikt att ansluta sig till dem.

Trots sin erfarenhet kunde inte ryttaren avgöra åt vilket håll plundrarna försvunnit. De hade skickligt dolt sina spår och lämnat Kullforsbygden lika obemärkt som de kommit. Legosoldaten blev förtvivlad. Om han inte hittade truppen han skulle ansluta sig till var han tvungen att återvända hem utan någon förtjänst. Det skulle inte bara vara pinsamt, utan även otänkbart, för han hade en hustru och en dotter att försörja. Han började gråta och tänkte på sin lilla dotter som bara var sju månader gammal. Hon var så söt och oskyldig. Världen var mycket orättvis om den skulle låta hans dotter gå hungrig. Kanske skulle hon drabbas av någon av Satan uppfunnen barnsjukdom och utan fullgod hälsa skulle hon troligen duka under. Så fick inte ske! Vad skulle han göra? Han visste ingen råd.

Nu slumpade det sig så att de fem träkorsen, på vilka byborna var uppspikade, var halvt dolda i skogsdungen och hade undgått att upptäckas av legosoldaten. Han skulle kanske aldrig ha fått veta att de stod där om han inte hade varit så förtvivlad. Hans upprörda tillstånd tog nämligen på krafterna och han orkade inte rida vidare. Istället såg han sig om efter något lämpligt nattläger. Byn var totalt nedbrunnen så han valde skogsdungen. När han ledde in sin häst mot dungens mitt blev han varse träkorsen och de fem männen. Det var ingen skrämmande syn för honom. Han hade sett korsfästas dödskamp många gånger, men han hade ingen vidare lust att tillbringa natten i sällskap med dem. Han skulle just vända när han kom att tänka på att männen på korsen troligen visste vart de som plundrade byn hade tagit vägen.

Efraim, byns militäre ledare, var en uthållig man och trots att han var döende hade han krafter kvar. Han hängde på det andra korset från vänster, till höger om byns åldersman, som dött efter en halvtimme, gammal som han var. Efraim blev den förste av de tre som fortfarande levde som märkte ryttarens närmande. Han försökte tala men var alltför matt och törstig. Ryttaren märkte hans vakna blick och sade:
- Hell, korsryttare. Kan ni vänliga upplysa mig om vart trupperna tog vägen efter att de hade spikat upp er ädla person här?
Efraim försökte tala igen men kunde bara stöna. Ryttaren, som väl kände igen bybons dilemma, tog fram sin vattenfalska. Efraims ögon lyste upp. Så underligt, reflekterade han inombords, hur människan aldrig blir fri från sina begär, inte ens när hon dör på korset. Samtidigt vaknade en av de andra byborna till liv. Det var Simon, semedens assistent som också varit Efraims assistent i deras verksamhet. Simon såg vattenflaskan och lyckades pressa fram:
- Vatten...
Legosoldaten plockade upp en lång pinne, fäste lite mossa på den, vätte mossan med vatten och baddade de båda korsfästas munnar. Han såg ingen anledning till att neka dem detta. De hade fått betala nog för sitt motstånd mot övermakten.

När han hade gett dem vatten på detta sätt, som var nödvändigt eftersom de var alltför högt upp för att han skulle nå dem med vattenflaskan, så frågade han återigen:
- Nå, vart tog de vägen?
- Vilka? stönade Simon. Vem är du, soldat, som ger oss....(host)....förtappade.... vatten?
- Mitt namn spelar ingen roll, svarade soldaten. Berätta nu vart de som plundrade byn där borta tog vägen.
Han pekade mot byn.
- Varför vill du....veta det? undrade Efraim så misstänksamt han orkade.
- Jag tänker gå med dem så att jag får del i plundringen nästa gång, svarade legosoldaten likgiltigt.
- Varför? frågade Simon uppgivet,
- Det är mitt jobb. Seså, fram med det nu! Jag kan inte vänta hela dagen.
Efraims ilska gav honom nya krafter. Han utbrast vredgat:
- Ditt jobb! Är det ditt jobb att döda oskyldiga, våldta kvinnor och bränna byar?!?
Legosoldaten stirrade honom i ögonen och svarade kallt: - Ja!

Mannen på det första korset, till höger om Efraim, stönade till och hans bröst hävde sig om möjligt ännu långsammare än förrut.
- Han där har inte långt tid kvar, reflekterade soldaten. Det har inte ni heller, så gör någonting nyttigt nu. Säg mig vart de tog vägen!
- Nyttigt? fräste Efraim fram. Simon försökte spotta på soldaten men hade inte krafter att nå längre än sitt eget bröst.
Soldaten ilsknade till: - Jag har inte tid att stå här och prata med döende. Jag måste hitta den där truppen så jag kan enrollera mig i den och erhålla sold och plundring. Jag har för tusen djävlar fru och dotter att försörja.

När Simon hörde ordet fru började han gråta, så mycket han nu orkade gråta.
- Du förlorar allt vatten jag gav dig om du gör så där, hånlog legosoldaten.
- Hans fru....började Efraim men överrumplades av en hostattack. Legosoldaten vände sig till Simon:
- Din fru är förmodligen korpmat eller slav nu. Du är död snart. Berätta för mig vart de tog vägen och sluta uppehålla mig!
Simon brydde sig inte om honom utan vände sina blickor mot byn och gnällde förtvivlat: - Emelie!!
- Håll käften! Berätta var de tog vägen innan jag slår ihjäl er!!!
Det var hans standardhotelse. Han förstod hur löjligt det lät direkt efter att han hade uttalat det.
- Om du slår ihjäl oss, soldat, så gör du oss....en tjänst, svarade Simon med tårar i ögonen. Det värsta du skulle kunna göra mig skulle vara att ta ner mig från korset och hela mina skador.
- Varför det? frågade soldaten, trots att han anade vad bybon skulle svara.
- Jag skulle aldrig vilja leva utan min....host...Emilie och....våra söner....Hugo och....Leopold.
- Romantiskt. Ska vi säga så här: Jag ränner mitt svärd genom er båda om ni berättar vart de tog vägen.
Innan någon av de korsfästa hann reflektera över detta, hördes en slutgiltig suck från korset längst till vänster. Ännu ett bröst hade slutat röra sig. Bara två av de fem byborna som tillmätts detta grymmaste av straff var ännu kvar i livet.

Efraim visste att han hade flera timmar kvar. Simon var svagare och skulle ändå dö snart. Skulle han berätta för legoknekten vad han ville veta och kanske orsaka att flera män fick lida som han själv hade fått, blott för att undvika några timmars plågor? Vad fanns det för garanti att legosoldaten skulle respektera sitt löfte? Kanske skulle han bara gå iväg och skratta åt de döendes krav? Nej, tänkte Efraim, det bästa var att tiga. Eller?

Simon snyftade fortfarande, mest över sin döda hustru, men också över världens grymhet i det att han måste välja mellan att berätta eller lida. Han vände sin glick mot skyn och utbrast:
- Herre, varför har du svikit oss? Varför hänger inte denne soldat här istället för...host...oss?
- Tyst, avbröt knekten. Det lönar sig inte att häda. Välj, annars går jag!
Efraim stirrade uppgivet på honom och fick fram:
- Lovar du att döda oss...om vi berättar?
- Ja, svarade soldaten.
- Är det ditt hedersord?
- Ja.
- Jag ska...berätta.
- Nej....host...du får inte, utbrast Simon. Du får inte! Tänk på andra byar med vårt folk....host...i....
- Tyst, fräste Efraim. Jag gör som jag vill.
- Fram med det nu, uppmanade legoknekten.
- De red nordöst, mellan kullarna där solen går ner. Mycket riktigt var solen i nedgående mellan två kullar. Legosoldaten tackade och gick bort mot sin häst. Efraim och Simon stirrade på honom. Efraim utbrast:
- Döda oss då! Du lovade!
- Ha, skrattade legoknekten. Inte ens på korset har ni något omdöme. Farväl.
Han klappade hästen, som inte hade varit fastbunden på något sätt, utan bara stannat av kärlek till sin husbonde. Trots Efraims och Simons protester red han bort mot nordöst och han skrattade gott åt de korsfästas dumhet.

Det tog Simon en timme att dö, men han dog lycklig, efter det att Efraim berättat för honom att han ljugit för soldaten. Trupperna som plundrat rövarnästet Kullfors och korsfäst de fem banditledarna som var och en hade begått minst tre mord och otaliga andra våldsbrott, hade gett sig åt sydöst, tillbaka mot huvudstaden för att där fängsla de sjutton som hade tillfångatagits under striderna mellan banditerna och armen.

Efraim levde i tre timmar till. Under denna tid begrundade han djupt om han var en bättre människa än legosoldaten. Efraim hade alltid varit av den övertygelsen att hans banditstyrka hade varit ett redskap för friheten och att de bekämpat konungens förtryck. Det var han själv som hade avlivat alla byns barn och kvinnor som inte kunde slåss för att de skulle slippa hamna i de av kungen hyrda legoknektarnas händer. Enligt byäldsten gjorde dessa knektar onämnbara saker både med kvinnor och barn. När Efraim tänkt på detta och insåg att han mycket snart skulle dö förstod han att han var en god människa, nästan en martyr. Han föreställde sig hur Sankte Per skulle ta emot honom i egen hög person vid himmelens port. Han visste att han var en god kristen och en rättrogen människa. Han skulle få sin belöning. Med ett leende på läpparna lämnade han denna lidandets värld.




EPILOG
Legoknekten hoppade av sin häst och började gå mot stugans dörr. Det var inte gärna han gjorde detta, för han hade inga pengar med sig. Innanför väntade hans hustru och deras nu åtta månader gamla dotter. Han antog att de längtade efter honom och fruktade att han blivit dödad. Han visste också att de väntade på hans pengar, pengar han aldrig fått. Vad skulle han säga till dem? Att han blev lurad av en korsfäst som han trodde sig ha överlistat? Han kunde nästan höra den dödes hånskratt från andra sidan graven. Vad skulle han säga dem?

Han kunde kanske lova att han skulle ta ett hederligt arbete, vad som helst, och jobba dubbelt så hårt som en vanlig arbetare. Då kanske han skulle kunna försörja sin familj. Han var fortfarande ung och stark. Han skulle kunna klara det. Ja, det skulle han göra. Arbeta hårt. Försörja sin familj som en god make och far. Vara en god människa.

Han knackade på dörren. Inget svar. Han knackade igen men fick fortfarande inget svar. De kanske är ute, tänkte han, och kände på handtaget. Olåst. Han öppnade dörren och slogs nästan till marken av stanken. En stank som han kände igen väldigt väl. Den hade aldrig rört honom tidigare men nu sjönk han ihop på knä. Han pressade huvudet mot marken så han skulle slippa se de döda.

En månad hade det tagit soldaten att konstatera att Efraim hade lurat honom och att återvända hem. Under denna månad hade tjuvar brutit sig in hos hans familj och stulit det lilla matförråd som de hade haft, ty hungersnöden var svår i den delen av landet. Utan förråd av mjöl blev det inget bröd så knektens fru och hans lilla dotter hade försökt leva på örter och blad. Det hade inte funnits tillräckligt...

Kvällen närmade sig och det blev allt kyligare. Landskapet var ödsligt och kallt. Döden var ständigt närvarande. Legosoldaten tog upp den lilla kniv han alltid förvarade i sin vänstra stövel, drog upp de solkiga skjortärmarna och skar av sig den högra handleden. Under två minuters tid satt han där och bara dog. Till sist fick han fram: - Sara! för så löd hans hustrus namn. Han vände blicken mot himlen... och dog.


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 1 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012