En gång i forntiden skrev jag min första roman. Det tog två år och den blev ordentligt dålig, så dålig att jag - trots minst en omarbetning - inte låter någon läsa den idag.
Det är en roman om lasermannen och motsättningar mellan svenskar och invandrare under en mycket våldsam sommar 1993. Just "våldsam" är nyckelordet i romanen och den urartar ständigt till en orgie i blod och död.
De två ursprunliga huvudpersonerna var två aliens, men de blev som tur var snabbt strukna och boken blev istället del 6 i eposet om den fallne katolske prästen Sebastian Caine som har tagit konceptet "öga för öga, tand för tand" till nya höjder. Ett tag tvekade jag så mycket på den här mannen att jag skrev om romanen UTAN honom! vilket projekt! Men Sebastian Caine är nog den enda behållningen i boken
Det fanns ett budskap i boken om fördomar och rasism, men det gick förlorat i våld, våld och ännu mer våld.
Här följer ett smakprov (som faktiskt blev publicerat i en tidning som en egen novell) - Just detta skulle ju kunna vara ett aktuellt inlägg i våldtäktsdebatten i Stockholm. Fader Sebastian Caine har en lösning på sådana problem.
-------------------------
Caine valde att använda ett franskt namn, en sliskig lösmustasch och ett pass som aldrig använts förut när han betalade för plats på Råcksta Camping. På så sätt skulle han vara extra säker. Han hade inte överlevt så länge i sitt kall på att lämna saker åt slumpen. Franskan var bara rolig att få ta fram igen. Han talade den flytande utan minsta brytning. Undra på det, efter hans fem år tillsammans med fransmännen i Afrika. Främlingslegionen. Goda tider. Han hade varit ung då. Mario hade varit i livet. Med en kraftansträngning vred han tankarna tillbaka till nuet. Han hade inte råd att bli sentimental. Vad var det med honom? Det hände allt oftare. Kanske var det åldern? Visst inte! Trettiotvå år var ingen ålder.
Fridfullt och med ett sken av att vara den typiske turisten satte han upp sitt nyinköpta mörkblåa tält på den lilla yta han hade hyrt. I en lite avsides del av campingplatsen så han skulle få vara i fred men inte så långt bort att det skulle se konstigt ut. Det var förstås en nackdel att han var ensam. Få människor åkte ut och campade ensamma. Några fanns det väl alltid, dock. Det gällde bara att få folk till att tro att denne jovialiske fransman var en excentrisk turist. Fast, det förstås, han skulle väl beblanda sig så lite som möjligt med dem.
Så vad skulle han göra? Hela sommaren var helt ledig. Han hade bil, tält och massor av pengar. Något skulle han nog kunna komma på. Det enda han behövde vara rätt för var att bli uppmärksammad. Ibland hade han den förmågan, trots all hans träning för att undgå folks uppmärksamhet. Ibland var det som förbytt. Nåja, så länge han lyckades hålla sig från att finnas i något fotoregister över brottslingar så var han ganska säker. Det var ett mirakel att han hade klarat av det hittills. Det enda den amerikanska staten hade av honom var några suddiga foton från säkerhetskameror där han hade lösmustasch och även var maskerad på andra sätt. Han hade fått bilderna i Italien och Afrika förstörda på andra sätt. Sebastian Caine skulle inte fastna på bild.
Hur mycket pengar hade han egentligen? Den största delen av Morgans trettio miljoner hade han på tre anonyma konton i Schweiz. Omöjliga att spåra eller att hitta överhuvudtaget för någon annan än honom. Resten fanns i sju olika bankfack över Europa, med honom nu och så förstås de pengar han skickat till Earl Hammers familj. Det började komma upp i femtiotusen dollar nu. Han ville skicka mer men fick de som förföljde honom reda på att delar av deras pengar gick till Hammers familj så skulle det förmodligen innebära slutet för de stackars föräldralösa barnen och änkan.
Hur mycket hade han på sig då? Olika sedlar, olika valörer. Ännu hade han inte växlat till sig några svenska pengar. Omräknat i denna förhållandevis rätt värdelösa valuta hade han ungefär en halv miljon på sig. Det mesta i bilen.
Det var mycket som förvarades i Caines bil. För att undvika att få den stulen, vilket skulle vara en katastrof, hade den före detta prästen vidtagit en hel del säkerhetsåtgärder. Någon stöld hade aldrig inträffat och det skulle aldrig heller. Han var tvungen att ha bilen i närheten hela tiden. Det var därför han parkerat den precis på andra sidan stängslet, bara fem meter från tältet. Med larm och varningstråd skulle ingen kunna ge sig på bilen obemärkt. Alla vapen fanns
som tur var inte i bilen. När han sov hade han bara sin Sig SG 540 automatkarbin och några handgranater där. Resten hade han med sig in i tältet.
Med lättat sinne började Sebastian smälta in i sin roll. Glatt leende ställde han ut sin nyköpta grill utanför tältet, slängde på lite kol och började grilla korv. Han tittade försynt omkring sig för att se om det fanns någon han kunde bjuda in på festmåltiden. Det såg tomt ut. Underligt. Nu hade de områden som varit tomma när han kom fyllts upp utom just detta hörn av campingplatsen. Det var ett ganska stort område med bara fem tält där det fanns plats för minst sexton. När han insåg detta faktum blev Caine först orolig och vaksam men slappnade efter en stund av. Dumma svenskar, tänkte han. Säkert någon stupid ritual i stil med deras filosofi om att ingen ska ta den sista kakbiten. Han skrattade för sig själv. Han hade hört mycket dumt om svenskar. Hur mycket var sant? Vid sommarens slut skulle han nog veta.
Deras korv smakade i alla fall gott, även om namnet var väldigt underligt. Scan. En scanner var en av de få saker han hade önskat att han hade just nu men inte hade.
Några dagar tidigare hade det olyckligtvis inträffat en tragedi på den plats där Sebastian nu, lyckligt ovetande, satt upp sitt tält. Hade han kommit till Sverige lite tidigare hade han kanske varit med i den. När det är midsommar i Sverige går det alltid hett till. Det är ritual bland de unga och kanske även de äldre att midsommar - det är spritens högtid. Flaskorna går varma och med dem följer, bland mycket glädje, även tragedier. Trafikolyckor och andra
händelser som kanske inte betecknas särskilt träffande av termen "olyckor". Råcksta Campingplats hade varit scenen för en av dessa. Ett okänt motorcykelgäng, kallat "the Slashers" eller oftast "Slasharna" hade bestämt sig för att Råcksta Camping var den rätta platsen att tillbringa midsommarafton på, till alla campingästernas förtret. Det hade gått bra
till en början men när knuttarna fått tillräckligt mycket sprit i sig blev det bråk. De hade bestämt sig för att det hörn där nu de fem tälten stod, var deras hörn och att de turister som försökte tälta där var inkräktare. I fyllan och villan började de riva upp och tända eld på de tält som stod i vägen för deras egen festplats. Campinggästerna som berördes gjorde inget för att stoppa dem men försökte förtvivlat flytta sina saker. Någon ringde polisen men eftersom det var midsommar tog det ett tag innan någon kom. De hade fullt upp på annan plats. Så var det naturligtvis någon som försökte göra motstånd. Dumt nog, enligt svenska normer. I en sån situation ska man ta det stryk man får och dra sig undan. Annars säger den svenska lagen att man får skylla sig själv. Oftast straffas den som svarar med våld på våld
hårdare än den som tillgrep våldet till att börja med. Det gäller alltså att vara först eller att inte ta till våld alls. Det kanske låter underligt, men svenskarna har accepterat sin lag (det är ju ett demokratiskt land) och nu är det bara så. Det är därför en svensk aldrig ingriper i bråk. De är väl inga brottslingar heller! Den som ingrep i detta fall var givetvis ingen svensk. Det var en tysk, Karl Heinz Hesse, som blev så förbannad när en av motorcykelligisterna hade tänt eld
på hans nyinköpta tält (med hjälp av t-spriten från Hesses utekök) att han knuffade omkull tidigare nämnde ligist. Denne svarade med att dra kniv och i tumultet som följde fick herr Hesse 17 knivhugg i olika delar av kroppen plus ett otal sparkar varav en krossade skallbenet. Han var död innan polisen nådde platsen. Samtliga medlemmar av MC-gänget arresterades men eftersom de bara skyllde på varandra och ingen av de andra campinggästerna vågade vittna släpptes de alla fria igen i väntan på rättegång. Det borgensystem som tillämpas i andra länder anses vara oetiskt i Sverige och därför släpps alla brottslingar fria utan något straff alls fram till sin rättegång. Någon gång har det faktiskt
gjorts undantag från denna regel, men de är som sagt undantag. En tysk turist mer eller mindre ruckar inga svenska regler. Hesses familj återvände till Tyskland i väntan på rättegången. Ingen nämnde överhuvudtaget den saken att det förmodligen också är ett brott att tända eld på andras egendom.
Varje kväll efter händelsen, utom på midsommardagen då "Slasharna" fortfarande njöt av fri kost och logi i häktet så hade gänget kommit tillbaka. De hade inte varit redlösa som på midsommarafton men hade ändå uppträtt hotfullt. Sitt hörn hade de behållt för sig själva. Efter några småincidenter visste de som bodde på campingen detta och en halvlugn fred hade lagt sig över platsen. Bara de nytillkomna visste inte om det. Campingpersonalen sa ingenting eftersom det var emot deras policy, att "alla får slå upp sina tält var de vill". Hände det något var det ju bara att ringa till polisen, resonerade de. Det brukade ju hjälpa.
Denna kväll var inget undantag. "Slasharna" kom vid 8-snåret på sina bågar och med sin bil. Som vanligt körde de in på området, fast inga bilar var tillåtna. Personalens lama protester skrattade de bara åt. Så ställde de upp bilen och drog på bandspelaren och hivade fram spriten. Denna kväll var de 12 stycken, varav tre var tjejer.
Den högljudda entren gjorde inget intryck på Caine. Som den gladlynta fransman han skulle föreställa hejade han bara glatt på den motorcyklist som sladdade närmast honom och skvätte jord över framsidan på hans tält. Knutten skrattade bara och hälsade tillbaka med någonting på svenska som Caine inte förstod. Efter sin hälsning slöt sig knutten till de andra och lämnade Caine i fred.
Hjälpsamma stamgäster hade nu börjat informera de andra fyra tälten och snart var de alla förflyttade till andra delar av campingen där de kunde pressas in. Alla utom Caines och ett annat tält som låg ännu mer avsides. Utanför det satt tre gladlynta ungdomar, en flicka och två pojkar. De grillade också korv och skrattade sinsemellan. Knuttarna oroade dem tydligen inte det minsta. Sebastian antog att det var så här det skulle gå till och att de unga insåg att knuttarna bara försökte se tuffa ut och egentligen inte var speciellt farliga. Varken han eller ungdomarna, som varit på cykelsemester ett längre tag, visste vad som hade hänt på Råcksta Camping bara några dagar tidigare.
Ett tag senare tröttnade Caine på att sitta och äta korv och se trevlig ut. Knuttarna visade inget intresse för vare sig honom eller ungdomarna. Ett tag hade fyra av dem pratat med ungdomarna och frågat något som de tydligen svarat nekande på, eftersom de gick därifrån lite besvikna. Istället för att sitta uppe kollade Caine att allt såg rätt ut för natten och la sig att sova. Tältet låste han inifrån med hänglås bara för att vara säker. Skulle något hända så var han ju faktiskt beväpnad. Till en början försökte han läsa den utländska tidning han kommit över i en pressbyrå men den var för gammal för att nämna mordet i Hamburg så den gav honom ingenting. Så försökte han sova men stördes till en början av ett rytmiskt ljud från knuttarnas bil ackompanjerat av en kvinnas ljudliga stön. Kopulerade de på bilen? Caines
hand gled omärkligt till krucifixet han bar om halsen. Detta var verkligen ett barbariskt land. Han somnade med visioner av hur Ansgar, den förste kristne missionären, måste ha känt sig när han kom till Sverige.
Ungdomarna
De tre ungdomarna på campingplatsen var från Gotland. De hade haft en hektiskt sommar, trots att den knappt börjat. De två killarna var vänner sedan barnsben och flickan, Maria, hade slutit sig till dem för bara några veckor sen. Nu var hon tillsammans med den ene av killarna som hette Mats. Hon hade även haft ett förhållande vid sidan om med den andre, som kallades Mackan, vilket hade orsakat stridigheter inom gruppen. Mackans något underliga affärer som involverade bland annat en pistol, ett högst olagligt vapen, hade också tärt på de tres sammanhållning men allt det var bakom dem nu. Nu var de tre sammansvetsade, lyckliga sjuttonåringar som hade hela sommaren och hela livet framför sig. MC-gängets oljud hade inte besvärat dem och nu sov de tätt ihop inne i sitt tält.
Maria vaknade till. Hon var inte säker på vad hon hade vaknat av men något var det. När hon lyssnade tyckte hon att hon hörde en massa tisslande och tasslande precis utanför tältet. Plus en bilmotor ganska nära. Det var knuttarnas bil. De tänkte väl hålla på hela natten. Att de orkar, tänkte Maria uppgivet. De hade varit framme och frågat om de tre ville vara med och dricka lite men de hade i all vänlighet tackat nej. Hon la sig ner igen men hörde det andra ljudet alltför tydligt för att slappna av. Smög det folk utanför tältet? Vad skulle hon göra nu? Väcka killarna? Tänk om det inte var något. Då skulle hon verkligen göra bort sig. Hon tvekade...
Caine
Natten sägs vara den tid då samvetet hinner ikapp människan. En mördare kan vara hur samvetskall som helst på dagarna men när han sover måste han släppa sin gard. Alla människor har ett samvete och hur nattsvart det än är, så finns det där. På natten är det som störst. I drömmarnas värld kommer samvetet och härjar de onda. Denna natt, som så oändligt många nätter förut, härjade drömmarna med Sebastian Caine. Det värsta ögonblicket i hans liv, de två värsta ögonblicken i hans liv egentligen, kom ständigt tillbaka. Ständigt. Han skulle aldrig slippa dem.
Det första ögonblicket var i rättssalen när säkerhetsvakten Earl Hammer drog sitt vapen mot honom. Givetvis skulle Caine ha skjutit honom i armen. Eller varför inte rakt på vapnet? Caine var skicklig nog att göra sånt. Men nej! Caine hade skjutit honom i bröstet. Rakt igenom hjärtat. Av ren instinkt. Han hade aldrig siktat eller tänkt. Bara dödat. Earl Hammer, trebarnsfar och en helt igenom god man, hade dödats. Helt i onödan. Det var först då som Caine erkände att han hade brutit mot det tredje budet. Alla andra han hade dödat hade varit onda män, män som hade förtjänat döden. Män som gud själv skulle ha förvisat från världen till helvetet, så som Caine hade gjort. Öga för öga. Tand för tand. Earl Hammer hade inte varit en sådan man. Caine hade forskat om honom i efterskott och funnit en så perfekt person
att han knappt trodde att det var sant. Earl Hammer hade varit som tagen ur en saga. Han hade jobbat som domstolsvakt eftersom han tyckte att han tjänade rättvisan på detta sätt. Han hade varit aktiv inom ett flertal välgörenhetsorganisationer, en underbar far och en hängiven make. Fram till att Caine mördade honom. Det skulle Sebastian aldrig bli fri från. Ifall Sebastian Caine slutade i helvetet skulle det vara för det dådet, vad påven än sa.
Det andra ögonblicket som plågade Caine om nätterna hade inträffat efter att han hade flytt från polisen och FBI och precis skulle ge sig av till Italien. Han hade sökt upp sin familj och försökt få deras stöd och höra några vänliga ord från dem. Då hade hans mor slutligen vänt honom ryggen. Hon hade, till skillnad från hans bror, alltid hållit med honom och förlåtit honom, även när de misstänkte honom för mentalsjukhusmorden. Denna gång kunde de inte
förlåta honom. Inte när han stod på förstasidan av alla Amerikas tidningar som dubbelmördare. I hans mors hand hade en av dessa tidningar legat. I den artikeln hon hade läst hade en ambitiös journalist forskat i fenomenet Sebastian Caine och funnit 27 andra mord till vilka man hade honom som misstänkt. Caine var mördaren i samtliga fall. Hans mor hade gissat sanningen. Hon hade tittat honom i ögonen och om han någonsin sett en person som utsatts för svek så var det hans mor i denna stund. Hon hade frågat honom: "Hur många, Sebastian? Hur många har du dödat?" Sebastian kunde aldrig ljuga för sin mor. Han hade försökt slingra sig med svaret "många" och "ett otal" men hon hade insisterat. Sen hade han invänt att det var många han hade skjutit som han inte visste om de hade dött eller inte. Plus att det var många han mördat medan han var i tjänst i legionen och i armen. Hon hade fortfarande insisterat och han hade tvingats svara. Vid det tillfället var siffran "femtiofem". Hans mor hade brutit ihop. Han hade tvingats att fly. Först efter att Morgans antimaffiagrupp hade krossats vågade han ta kontakt med hemmet igen. Då var hon död. Hon hade aldrig förlåtit honom. I Caines drömmar så var han ständigt där, i rättssalen med Earl Hammers döda kropp fallande mot golvet eller i sin brors hus framför sin mor med tidningen i knät.
Ungdomarna
Billyktans ljus var oväntat och överraskande. Desto värre blev det av kniven som skar igenom tältduken. Det var ingen liten kniv, utan snarare en machete. Maria gallskrek och killarna vaknade till. Alla tre försökte komma upp ur sovsäckarna men hann ingenstans förrän "The Slashers" var över dem. De slängdes ut framför bilen i det upplysta området och slets ur säckarna. Mats och Mackan fick några rejäla sparkar i magen och mot huvudet innan de förstod vad som hände och hamnade snabbt i liggande läge omringade av MC-gänget, som skrek lustiga kommentarer och spottade på dem. Ligisterna var av bägge könen. Ledaren, en rödskäggig pirattyp med texten "Slasher King" på sin skinnjacka, och två andra brydde sig mer om Maria. Trots hennes skrik fick de upp henne ur sovsäcken, rev av
henne T-shirten och tryckte ner henne i dammet. Ledaren började knäppa upp sina byxor.
- Nu jävlar, bruden. Jaså, det dög inte att supa med oss? För fin, va? Nu jävlar. Grabbar, kom igen ni också så ska vi knulla henne både i röven, munnen och fittan samtidigt!! Det skulle du gilla va, din jävla slampa?
De andra två höll fast Maria så gott de kunde medan de började dra av sig själva byxorna. De andra gängmedlemmarna roade sig med att förnedra Mats och Mackan. När den sistnämnde såg vad som höll på att hända med deras gemensamma flickvän fick han nya krafter och lyckades på något sätt få tag i en flaska på marken. I förvirringen som uppstod hos de berusade MC-ligisterna när de såg honom beväpnad bröt han igenom deras linje och slog flaskan med full kraft i huvudet på gängets ledare som just fått av Maria trosorna och var på väg att sänka sig ner över henne medan de två andra höll i hennes armar och ben. Flaskan gick sönder av smällen och kraften från slaget var fullt tillräckligt för att sända den skäggige knutten långt in i Juli.
Samtliga motorcyklister drog fram sina knivar och de som hade supit bort sina grep efter andra tillhyggen. Nu skulle de lära spolingarna att veta hut. Tumultet från slagsmålet hade väckt resten av campingen som höll på att evakueras. Gästerna hoppades att någon annan tog hand om trivialiteten att informera polisen om vad som hände och försökte sätta först och främst sig själva i säkerhet. Det skulle bli svårt att få tag på kunder för Råcksta Camping under resten
av sommaren.
Hela gänget omringade Mats och Mackan. Ja, nästan hela gänget med undantag av de två som fortfarande var inställda på att våldta Maria. Den ena av dem roade sig nu med att sparka henne i ansiktet och i sidan av huvudet så hon skulle hålla sig lugn medan den andra körde sin knytnäve in och ut i hennes slida medan han onanerade med sin andra hand. Mats och Mackan var obeväpnade, med det undantaget att Mackan hade kvar flaskhalsen från flaskan som han slagit i gängledarens huvud. Rakt framför honom stod en långhårig knutte med dragen stilett. Mackan ångrade att han hade kastat bort pistolen. Olagligt, visst, men var det inte bättre att vara i livet och vara olaglig än att vara laglydig och död? Han gjorde ett utfall med flaskhalsen för att inte visa sig rädd. Knutten skrattade och gled lätt undan och var precis på väg att köra in sin kniv i Mackans oskyddade sida när tre 9mm kulor gick rakt genom hans hjärna.
- Down! Down! Ner! Ner! skrek en röst på fransk engelska.
De sekunder som följde var hektiska. Mac-10 kpisten spelade över MC-gänget och nästan alla kulor träffade sina mål. Det fåtal som missade passerade harmlöst ut över sjön. Caine visste precis hur han skulle placera sig för att inte riskera oskyldigas liv. Han hade dock ingen oro över "The Slashers" fortsatta välfärd. De flesta av hans träffar var direkt dödande, som alltid. Hans instruktör i främlingslegionen hade lärt honom det. "Skjut alltid för att döda, Caine! En man som överlever är en fruktansvärd fiende!" De flesta av ligisterna fick flera träffar i sig. Så klickade Mac tian och Caine bytte hand på vapnen. Nu vilade hans Manufrance RPS stridsautomathagelgevär i handen. Det var ett vapen som användes flitigt av legionen och franska styrkor överhuvudtaget. Frankrike var nämligen ett av de få länder som verkligen hade brytt sig om att utveckla ett hagelgevär för armebruk. Resultatet blev RPS, ett av Caines många favoritvapen. Med hagelgeväret sköt Sebastian två knuttar som försökte fly. De föll framstupa lika döda som sina kamrater. I livet på platsen fanns nu bara de tre ungdomarna, som var helt oskadade av Caines kulor, och de två ligister som hade valt att förnedra Maria istället för att misshandla killarna. De var utan vapen och låg kvidande på
marken med byxorna neddragna. Deras erektioner hade avtagit. Caine närmade sig dem.
Polissirener hördes i fjärran. Än skulle det dröja någon minut innan de kom fram till campingplatsen.
- Nåd, för faen, vi menade inget illa....
- Snälla, jag har en gammal mamma, snälla, jag vill leva...
- Je nes comprend pas -jag förstår inte - yttrade Caine kort och sköt den förste i huvudet med hagelgeväret. Den andra var precis på väg att säga något när Caine sköt honom också. Till sist tog han ett par snabba kliv över till ledaren, stoppade RPS-geväret i hans dreglande mun och tryckte av.
I nästa rörelse stöttade han upp flickan, vars huvud var täckt av blod, både hennes eget och hennes ogärningsmän, och kollade snabbt över de andra.
- Do what you can to help her. The police will be here soon. I must go. Violence must not go unpunished. These bastards are now in hell, which is exactly what they deserve. Justice prevails.
Accenten var fortfarande fransk. Dessa ungdomar skulle kunna svära vid vad som helst att Caine var någon typ av bisarr fransk terrorist. Förmodligen skulle de inte känna någon tacksamhet. Caine var van vid det. Han förstod inte varför men han var ändå van. Han var också van vid att lämna platser snabbt. När polisen till slut kom till platsen var han borta sen flera minuter. Snart hade hans bil en ny nummerskylt och han hade ett nytt utseende. Blond peruk och engelsk accent fick bli nästa gimmick. Det skulle i alla fall vara så långt från den franska som möjligt.
|