Sagan om Isfolket

Frågetråd för In i värmen, bok 14 i Legenden om Ljusets Rike!

Vi vill ha dina åsikter på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Inspelningsdatum är 21:a april

_________________
"You´re fivehundred years old and you cant use the phone?What are you, an immortal idiot??"

http://setsunaceras.blogspot.se/

*Vad tyckte du om boken?
Den var mysig, men serien tappade lite fart här och delarna som handlade om Lilja och Silas var inte alls lika intressanta som resten, även om det var en fin liten historia och väldigt sött att Silas blev vän med draken. Lilja känns sympatisk men ganska personlighetslös, precis som Goram.

Lite skumt att det är först här vi får veta att De missanpassades stad egentligen heter Lilla Madrid. Det är ju helt klart ett betydligt bättre namn, som inte stigmatiserar invånarna.

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
Jag älskade besöket i den gamla borgen, Stjärnögas födelse och att de hittade Tsis föräldrar. Så mycket bra på en gång! Jag grät när Tsi träffade sina föräldrar, det var så otroligt gripande.

* Vilken är din favoritkaraktär?
Tsi-Tsungga. Han är bara så genomsnäll och charmig, och det är så fint att han har fått en stor familj nu.

NEJ, jag vill inte tillbaka till Ljusets rike!

Det hjälper inte att alla är så välvilliga och att väktarna stoppar misshandeln i början. Det är läskigt ändå. Pompöst och självförhärligande, Ceremonin på slutet känns bara hjärntvättad.
Visst borde det vara fint med alla utmärkelser, men jag får bara vibbar av en militärdiktaturs semireligiösa hyllning av sig själv genom att visa upp sina lojalaste soldater. Fast det här är ju inte precis semireligiöst.
Och jag undrar om Tsi och Siskas dotter verkligen varit en jordalv - hade hon också blivit välsignad i så fall? Margit smiter behändigt ur dilemmat, men frågan finns kvar.

Samtidigt med ceremonierna, konstant befästa genom nya booster av den-heliga-solen-drogen, pågår det det också andra väldigt otäcka saker i Ljusets rike.
Men det är klart, sedan Marco gjorde om odjuren till vegetarianer, så går det ju inte att avrätta varelser genom att slänga ut dem genom muren.
Jag undrar vad dom gör istället när någon förvisas.

Jag hinner tänka ganska många tankar när jag läser. Först - den svarta sörjan var så väldigt farlig att bara Tsi kunde tåla den - sen kan plötsligt alla springa omkring i den, när Marco måste räddas. De har inte ens druckit av det klara vattnet.
Jag väntade om det skulle bli några konsekvenser senare i boken, men inte! Nu förklaras det ju med effekten av det klara vattnet, och det visste de inte om under räddningsaktionen. Men det var ju den allvetande författaren som påstod att det handlade om att Tsi var så renhjärtad, och hon måste ju veta.

Sedan elefanten i rummet - n-ordet. Boken kom ut 1998, och det gör det lite mindre kontroversiellt åtminstone här i Nordeuropa, men min upplaga är från 2013, och det blir en annan sak. En del av mig vill göra ganska stora ursäkter med tanke på att diskursen har förändrats mycket sedan böckerna skrevs.
Nittiotalet var en tid med mycket öppen rasism, och mera öppet stöveltramp än idag. De som drev på var inte lika sofistikerade som nu.

Passagen kan mycket väl ses som en kommentar till samtiden - om det inte handlat om Ljusets rike, som ändå är fyllt av rasism, om än i en mer sofistikerad form än i Lilla Madrid. Att Margit gör ett så stort nummer av mötet med grannbarnen väcker frågan om hon trots allt inte ser rasismen i sin egen skapelse. Jag har hela tiden utgått från att hon gör det och jag hoppas fortfarande att få rätt.

Men bortsett från ordet i sig, så känns hela passagen som en sorts alibi i en saga som är långt ifrån fri från etniska stereotyper och etniska hierarkier. Det finns mörkhyade människor i Ljusets rike, och de är inte undantryckta till särskilda områden - alltså är Ljusets rike vidsynt och fritt från rasism…
Vem låter sig luras av det? Ja, möjligen en sjuåring då, som aldrig varit utanför sin egen inskränkta bubbla. Så kanske ändå… Om jag bestämmer mig för att vara riktigt snäll.

Jag är fortfarande väldigt nyfiken på vart historien egentligen är på väg. Margit kan inte ha strött ut så många röda flaggor om hon inte vid något tillfälle tänkt ta upp dem igen.

I den här boken hittar jag nog varken favoritkaraktär eller favoritögonblick. Jo, möjligen när dom bjuder draken på äpplen - som en stor häst. Okej, draken får bli favoritkaraktär också. Den är tydligen ganska motståndskraftig mot Den Heliga Solen eftersom den blir rasande när dess bästa vän blir hotad till livet, och behöver göra en ansträngning för att bli sitt vanliga, vänliga jag efteråt.

Men allt det som verkligen berör mig händer fortfarande ute i mörkret. Siskas katastrofala återkomst till sin hemby. Det enerverande sökandet efter en utgång, samtidigt som maten är slut och jaggernauten sakta faller sönder. Flykten från de svarta bergen genom en trakt där det ligger lik överallt. Fiender javisst, men ändå så mycket död. Det är inte något favoritögonblick, bara en hel resa som verkligen känns när man läser.

Nu är jag tillbaka och hunnit ikapp med podden igen. Varit en stund sedan, har till och med fått min partner att börja lyssna och han följer också med spänning med på resan. Obs! Han är nyligen introducerad till Isfolket också. Han gillar dem med.

Men ja, vad tyckte jag om boken egentligen? Den har sina bra sidor definitivt, men också några som berör lite värre. Avskyr verkligen misshandlandet av fruar och barn, stackars Silas, som blivit så hunsad och slagen och på köpet fått väldigt reducerad hörsel. Tack och lov sattes de hemska fäderna på plats i slutändan. Skönt för färdmedlemmarna från Mörkret att äntligen få komma hem igen efter sin påfrestande och hemska färd, dock inte riktigt till vad de väntat sig helt. Blir lycklig av att Tsi-Tsungga får återförenas med sina föräldrar och i samma veva också får sin lilla Stjärnöga tillsammans med Siska. Ojoj, ordentlig tillökning då också Misa och Miranda får sina barn. Men än väntar mer spänning.

Favoritögonblick i boken då? Det måste nog vara att Sol får uppleva verklig kärlek tillsammans med sin Kiro. Äntligen!! Det har hon förtjänat. Och hon blev så lycklig över att hon får vara ande och människa i ett, slapp att välja. Och för att inte tala om ytterligare ett power couple, Indra och Ram får äntligen varandra på riktigt. Hurra!

Favoritkaraktär? Kan nog säga att jag kan ju inte utesluta draken här, detta otroligt genuina och ödmjuka sagoväsen som så ömt tar hand om Silas och till och med omvänder Silas och Liljas mödrar att acceptera honom. Annars är ju Indra fortfarande roligast med sin sarkasm och lite tokiga personlighet.

Men äntligen är de hemma igen!

Siska är gravid med Tsis barn. Tsi är hälften lemur, hälften ettrig jordalv (DEN kärlekshistorien hade jag velat läsa om). Eftersom man inte kan ha ihjäl nån i Ljusets rike (vilket devalverar de på riktigt odödliga, Marco och Dolg) så stoppar de undan Tsis föräldrar i källaren där de ligger och blir utmärglade och bara nästan döda. Bara jag som tycker det börjar bli liiite tjatigt? Det har inte samma "effekt" längre.

Lilja är en av 1.5 nya karaktärer. Goram har vi stött på förut vid nåt sammanhang men han är lika personlighetslös som alla andra lemurer som inte är Ram. Lilja har en kusin som blir väldigt mobbad men det är hans egna fel eftersom han är så tafatt och inte hör ordentligt *himlar med ögonen så att jag ser min egna nacke*
Lilja lider av samma avsaknad av egen personlighet som Goram så det är väl inte så konstigt att de faller för varandra. Jag har inte direkt nåt att säga om det mer än att det inte precis råder brist på karaktärer så varför behövs nya?
Eller nej, jag tar tillbaka. Goram har en personlighet, det är rövhål #sorrynotsorry. Han ser att Silas blir misshandlad och GRIPER INTE IN!

Marco, inte en Ljusrikesläkare eller dylikt, fixar madragbebisar. Han är allt bra att ha, den där Marco. Undrar om det var nåt han gjorde på avstånd eller om Misa behöver upp i en gynstol?

Tydligen använder man pengar ändå i Ljusets rike eftersom servitrisen blir alldeles till sig av en blancocheck till Ljusrikesstadens finaste modehus. (Klart hon vill handla fina kläder, hon är ju kvinna).

Sol och Ica Basic-Ram får ihop det. Okej.

Faron är också ganska snobbig så jag antar att det är en egenskap som Främlingarna värderar högt. Eller är det Solen som gör det? Om den nu förstärker egenskaper?

Vad tyckte du om boken?
Jag vet inte, den var... Meh? Skönt att de äntligen kom in i ljuset igen förstås. Sen är det lite frustrerande (igen) att t ex Liljas farbror är så uppenbar misshandlare, så dum att han bara dunkar på frun Inför väktare. Tänk om han hade varit manipulativ? Min favoritMargitskurk är Sölve. Han var så läskig för han kunde verka i det dolda och ingen anade nåt tills han blev vårdslös. Men i Ljusets rike är skurkarna så slappa.

Vilket är ditt favoritögonblick i boken?
Gillar lite att Goram inte faller direktpladask för Lilja men punktpunktpunkt (se Noterat 1)

Vilken är din favoritkaraktär?
Fick tänka länge på denna men Tsi tror jag. Margit påpekar ju det ofta men han är så renhjärtad. Jag gillar att han inte håller på med drama och intriger, what you see is what you get men han är ändå inte endimensionell (hur nu det går ihop)

Noterat 1: Männen faller ofta för barnsliga och oskuldsfulla kvinnor (varför det?). Case in point: Lemur nr 14, Goram.
Noterat 2: N-ordet städades inte bort inför publiceringen av e-boken. Är i och för sig av åsikten att man inte ska skriva om böcker men det skaver, det gör det ju.
Övrigt: Vad pratar man för språk i De Missanpassades stad, eller Lilla Madrid.

Övrigt: Angående den här hierarki-tanken jag hade i förra kommentaren och med just Sol. Hon får ofta vara comic relief på ett sätt som gör henne rätt enerverande i Ljusets rike. Det var ju antydningar åt det hållet i Demonernas fjäll redan, tyckte jag men här är det mest hela tiden. Hon får aldrig vara allvarlig längre, utan känns så speedad på nåt vis. Inget av det tragiska, jagade. Men å andra sidan så, ungefär som Marco inte borde känna sig ensam, så har hon ju inte så stor anledning att känna sig jagad i det perfekta Ljusets rike.
Nu avvek jag helt från mitt ämne men jag tänkte på de olika karaktärerna och hur de framställs. I toppen har vi Marco/Dolg och Mori i den mån han är med, Shira med Mar by proxy, jag kanske missar någon. Siska är nog väldigt högt också, om inte i toppen. De skulle aldrig någonsin få agera comic relief. Möjligen skulle de få dra en smart oneliner. Det närmsta nån kommit vad jag kan minnas är att Dolg skrattat åt nåt skämt Indra sagt eller blivit föremål för oönskad uppvaktning av en älva.
De som jag anser är lägst ner är: Jori, Sassa, Tsi ibland, Elena när hon var med, Miranda tror jag kanske också eftersom hon fick göra ett misstag (i de som är i toppens ögon då)
Sen är det dom som rör sig i mitten, där vi har t ex Indra men hon är närmre toppen än botten sen hon fick ihop det med Ram (och bara det skulle man ju kunna dissekera i det oändliga; kvinnors status som höjs när de gifter sig, beroende på vem). Ram själv är Lägre toppen. Övre mitten är Skuggan numera, tillsammans med Heike. Ganska fast i mitten skulle jag säga är Armas fast jag hade gärna själv haft honom högre. Ibland finns det antydningar att han ska vara en MiniMarco (hade älskat) men nej, han ligger stadigt i mitten.
Jag kan inte artikulera det här så tydligt, det är mer summan av scenerna de olika karaktärerna är med i, hur de porträtteras, vad de får göra, hur andra ser på dom och en massa annat.
Försöker komma på om det är någon som gjort stora kliv i den här hierarkiteorin men jag kan inte komma på någon. Ingen som gjort någon stor rörelse från en nivå till en annan, men inom nivån kan det flyttas en del.
Jag tror det var en del av det här i Isfolket också men det blev inte lika tydligt eftersom det var en naturlig omsättning av karaktärer
/end rant?

Tillägg: Tusen tack Anna för uttrycket "Björna med mig, Dan" från förra avsnittet!

Poddat och klart