Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 12:41

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 5 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 27 juni 2021, 21:14 
Isfolketpoddare
Isfolketpoddare
Användarvisningsbild

Blev medlem: 12 februari 2007, 17:37
Inlägg: 2368
Ort: Göteborg
Dags för Bländverk, bok 11i Legenden om Ljusets Rike!

Vi vill ha dina åsikter på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Inspelningsdatum är ej satt än men denna post uppdateras med datum så snart vi vet!

_________________
"You´re fivehundred years old and you cant use the phone?What are you, an immortal idiot??"

http://setsunaceras.blogspot.se/


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 19 juli 2021, 18:51 
Isfolksfan
Isfolksfan

Blev medlem: 21 november 2020, 10:32
Inlägg: 25
*Vad tyckte du om boken?
Spännande och bra! Kul att Sol och Kiro börjar intressera sig för varann, men synd att Kiro inte har varit med mer tidigare så man hade haft någon uppfattning om honom. Jag gillade att hans känslor för Sol var det som gjorde att illusionerna brast, det var snyggt!

Sassa är ganska svår att tycka om, hon känns personlighetslös och tillför ingenting, men jag tyckte det funkade perfekt att de onda makterna siktade in sig på just henne här. Hon klarade sig bra i situationen och det var kul att äntligen få veta lite mer om de som härskar i de svarta bergen.

Att jaggernauterna hamnade i olika dimensioner var spännande och skapade dramatik. Jag gillade starkt att det var Tsi som löste situationen, inte bara Dolg och Marco som vanligt.

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
Slutet, när dalen fylls av gengångarna efter människor som bodde där tidigare. Otäckt och stämningsfullt, men fint att Faron kunde nå fram till dem och att de egentligen inte var onda, bara arga över det som skett med deras hem. Faron känns som den bäste bland de främlingar vi har mött hittills - han är sträng och auktoritär och lite läskig, men det känns inte som att han förställer sig. Och så gillar jag honom eftersom han raderade hindren för Rams och Indras relation, förstås

* Vilken är din favoritkaraktär?
Geri och Freki. Gillar att de inte är hundra procent goda, utan har lite ondska/vildhet i sig.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 10 mars 2022, 11:20 
Gråfolk
Gråfolk

Blev medlem: 5 juni 2017, 21:36
Inlägg: 37
Sol känner sig attraherad av någon som liknar Tengil men det påpekas att man kan inte bli kär i sin egen morbror. Är inte Lindelo morbror till Krista och det funkande ju?
Marco har fixat så att andarna kan lyfta saker på denna resan. Varför fixar han inte så dom alltid kan göra så?
Hur kunde Sol och vargarna kunna hämta Sassa när hon var fången? Hon var väll i den andra dimensionen?


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 29 april 2022, 20:07 
Isfolksfan
Isfolksfan

Blev medlem: 24 november 2021, 09:21
Inlägg: 10
*Vad tyckte du om boken?
Bländverk var en väldigt positiv överraskning för mig! Har hört många tycka att allt efter Nattsvarta Rosor är rätt kasst, så jag hade nog stålsatt mig mot eventuell besvikelse. Men ärligt talat gillade jag den här boken bättre än den förra!

Är väldigt förtjust i draget i början, i Önskningarnas dal, där varje inblandad karaktär får ett eget, kort avsnitt. Det blir obehagligt tydligt för oss läsare vad som är i görningen, samtidigt som det är helt logiskt att karaktärerna inte begriper det till en början. Lite synd att Chor, som är en hyperintelligent madrag, plötsligt blir dum i huvudet och tror att hans projekt har lyckats och att han via tanken fört både sig själv och sina kamrater tillbaks till Ljusets Rike. Men han är ju under De Mörka Bergens inflytande, så man får väl förlåta honom det.
Yorimotos del är intressant eftersom han faktiskt inte agerar helt korrekt, även om man såklart förstår honom. Han fattar fel beslut och agerar på det, och i mina ögon gör det honom mer intressant än många andra eftersom han inte är helt och hållet god men inte heller ond.
Snyggast är det att Sol och Kiros önskning kolliderar och att det är vad som bringar hela illusionen i obalans. Det är riktigt obehagligt när skenbilden rämnar och hade varit superhäftigt att se som film!

Vid något tillfälle här i början blir en, eller om det är båda, Jaggernautarna attackerade och Marco ber Dolg och kompani om galdrings- och maningshjälp. Och Dolg svarar: "Vi ställer upp!"
Ehh, ja? För om ni inte gör det kommer ni nämligen typ att dö, eller åtminstonne bli smittade med supermegaondska från Dödsbergen. Men schysst att ni ställer upp. :)

De båda Jaggernautarna skiljs åt och befinner sig i olika dimensioner utan möjlighet att nå varandra, och det gillar jag! Det blir spännande, men det ballar ur lite när det ena gänget börjar reflektera över vilka de saknar i det andra gänget som eventuellt är döda. Det visar sig att man saknar alla utom Yorimoto. Ja, det står faktiskt så. Margit försöker visserligen rädda det genom att förklara att han var så ny i gruppen, men hallå... En extremt märklig tankegång som kanske allra helst skulle ha varit oskriven.

Geri och Freki bidrar med massor i den här boken och jag blir mer och mer förtjust i dem.
Faron fortsätter också växa. Jag visste väl att han var en schysst snubbe! Och jag lider verkligen med Indra när hon förstår att hon och Ram kan vara ett par offentligt just efter att all kontakt med Ram och hans grupp skurits av. Det måste vara en förfärlig situation, själv skulle jag nog drivas mot det slutgiltiga vansinnet.

Någonting jag verkligen uppskattar är att Mori nämns gång på gång. Man saknar hans kunskap och hans galdringsfärdigheter på expeditionen. Kul att Mori får revansch! På sistone har han mest beskrivits som en flummig gubbe som lägger sig i de ungas sexliv. Nu är han återigen det kompetenta och auktoritära fenomen vi lärde känna honom som. Äntligen! Heja Mori!

Eftersom Sassa inte haft någon personlighet fram tills nu har jag svårt att bli superengagerad när hon blir bortförd. Men hon skaffar sig iallafall lite personlighet under tiden hon hålls fången och jag kan verkligen sympatisera med hennes dilemma då katterna kommer in i bilden. Sassa må vara en gnällig mes, men det här är en omöjlig situation som andra skulle ha lika stora problem med.
Jag har ju väntat på fler katter i trilogin, och när de äntligen dyker upp är det på det här viset! Snopet. Fick en rejäl klump i halsen och blev lätt illamående bara av tanken på hur det var tänkt, och fick krama min fina kattdam extra hårt (hon blev lite sur på mig :)). Jag vet inte hur det förhåller sig i verkligheten, men i fantasin föreställer jag mig ofta att jag skulle kunna stå ut med tortyr för att skydda mina närmsta. Men jag är helt säker på att jag aldrig någonsin skulle kunna stå ut med att djur torterades i mitt ställe. Så ja, en helt omöjlig situation som Sassa ändå fixde bra. Det var smart att hålla fast vid norska språket, och jag tycker det var ett fint ögonblick av samförstånd när hon fick hjälp av en av fångarna.
Tyckte också att det var extremt roligt att Sassa nämnde Sixten Jernberg eftersom jag blandade ihop honom med Sighsten Herrgård. Höll på att skratta mig fördärvad åt detta innan jag insåg att det var jag som tänkte fel. Kändes så himla otippat att Sighsten Herrgård skulle vara den allra första människan Sassa kom att tänka på i en nödsituation. :)

Gillar att Tsi är den som kan bryta igenom barriären mellan de olika dimensionerna. Även om det kändes som att hans alvpulver uppfanns först i den här boken för att lösa problemet var det uppfriskande att det inte var Dolg, Marco eller andarna som räddade dagen. För en gångs skull stod de faktiskt handfallna.
Naturligtvis fint att Tsi börjar repa sig också, även om jag inte varit superorolig.

Karaktärerna delas upp i grupper. Somliga skall vidare mot källan, andra får snällt stanna och vakta Jaggernautarna. Och Jori blir inte utvald! Det här skar i hjärtat på mig. Jag gillar inte Jori. Han är barnslig och urtråkig. MEN. Det här blir så vansinnigt mycket som att bli vald sist till fotbollslaget att jag dör inuti. Och Jori, som inte vill någonting annat i livet än att vara med på äventyr! Inte vill han sitta och ruttna i en Jaggernaut när de andra är ute och gör hjältedåd! Det här är så hemskt.
När det sedan skall väljas en ledare för gruppen som stannar kvar får inte Jori ta den rollen heller. Faron motiverar det med att Yorimoto eventuellt inte kan ta order av en yngling. Nähä? Då är väl det Yorimotos problem och inte Joris? Nu är det ännu värre än att bli vald sist till laget, det här är mer som att byta skola för att man blir mobbad istället för att flytta på mobbarna. Fy!
Eftersom Faron är schysst räddar han det dock genom att säga till Jori att han lovat hans föräldrar att skydda honom lite extra, och så ger han honom någon cool och småexklusiv Främlingspryl.

Här får vi ju faktiskt ett frieri i all hast, och det är ett fint ögonblick som dock känns lite som att man bara hastar igenom. Men det är kanske meningen, det är väl kanske så det blir när man friar till någon under vad som mycket väl kan vara en självmordsexpedition.

Sol och Kiro är ju rätt gulliga ihop och det finns viss kemi i deras dialog tycker jag. Dock har Kiro varit med så lite att han inte fått någon personlighet alls förrän nu, och han får inte någon jättestark sådan här heller. Så visst, det är fint, men inte jätteengagerande.
Personligen uppfattar jag Isfolket som främst karaktärsdriven och Häxmästaren som främst handlingsdriven. Margit hanterar uppenbarligen båda sätten att skriva på, men på något vis blir Ljusets Rike vare sig det ena eller det andra. Jag tycker väldigt mycket om även Ljusets Rike, men upplever ibland att den saknar ett djup som de andra delarna i trilogin hade och det är synd. Med till exempel en bättre karaktärsuppbyggnad tror jag den hade kunnat bli fantastisk.

Bokens mest bisarra mening återfinns på sida 209: "Tich satt så att han hade utsikt mot J2, så inga leda snuskfigurer kom dit medan de samtalade."
Jag skrattar fortfarande åt dessa leda snuskfigurer, och funderar över hur en sådan ser ut och bär sig åt. :)

*Vilket är ditt favoritögonblick?
Det är så mycket jag gillar i den här boken. När Kiros och Sols önskningar krockar, när karaktärerna i de två grupperna står framför varandra i varsin dimension utan möjlighet att nå varandra eller kommunicera, hela sista delen från flodvågen och framåt. Även de allra sista sidorna är stämningsfulla, med Jori och Sassa som känner att något är fel och Armas och Nattöga som blivit invaderade av spöken.

Men allra, allra bäst gillar jag... Främlingsgången! Det är någonting så sjukt kusligt med den här onaturligt snabba och ryckiga gångarten som Faron behärskar. Föreställer mig den som en blandning av Dvärgen i Twin Peaks och hon med håret i The Ring. Vansinnigt otäckt och galet fascinerande. Jag älskar det!

*Vem är din favoritkaraktär?
Tja, jag fortsätter gilla Indra och Ram, men de gör ju inte så jättemycket väsen av sig här. Faron är bra och Yorimoto är intressant.
I den här boken måste jag dock säga att jag gillar Geri och Freki mest. De är så himla fina, coola, smarta och lojala. De försvarar både Indra och Kiro i slutet, och det är så rörande. Den delen där Indra lappar ihop sin skadade varg efter flodvågen ät jättefin. Det är någonting med lojala djur som skyddar sina människor som alltid gör mig tårögd.

Bokens soundtrack: Seinabo Sey - Poetic.
Ram och Indras låt, igen. För nu skall de ju faktiskt gifta sig och vara samman för livet. En av de vackraste låtarna jag vet.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 21 mars 2024, 21:19 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 16 juni 2023, 20:51
Inlägg: 4
Oj, nu blev det faktiskt läskigt - på flera nivåer.

Det är första gången som det verkligen krupit i mig ute i mörkret. Just stycket när halva gruppen irrar runt i en mystisk dal och jagar efter drömsyner är riktigt läskig. Synd bara att vi strax får veta vad motståndarna har för avsikter. Det hade varit episkt om de fått fortsätta att irra runt ett tag, kanske gå sig riktigt trötta innan det hände något…
Så fort illusionen bryts så vet vi att alla kommer att klara sig, men det var kul så länge det varade. Men nog hade vi misstänkt/fattat att det var just illusioner, utan att skurkarna behövt prata om det! Boken heter ju till och med bländverk.
Känslan som de får av att bestrålas av Den Heliga Solen inne i tunneln, och känslan som de får i dalen bland alla illusionerna, verkar vara ungefär densamma. Det känns inte som om bestrålningen av solen har hjälpt, utan att den istället gjort dem extra omisstänksamma. Hm…

Sassas äventyr hade den stora fördelen att vi faktiskt inte får veta mer än Sassa själv. Scenen med kattungarna är otäck, eftersom vi också ser just kattungar. Fast, när jag skriver det får jag en känsla av hur det hade varit att se Sassa, desperat trängd mellan sin oro för en kattunge som inte finns och sin lojalitet med kamraterna… och jag tänker att den scenen hade kanske varit ännu jobbigare… Stackars Margit - när hon visar korten klagar vi och när hon inte visar korten klagar jag också.

Och sen blir det en av Margits fantastiska cliffhangers på slutet igen.

Men nu förstår jag varför Lenore måste bort. Hon var ju osympatisk och fåfäng, men hon hade väl egentligen inte gjort något att bli så hårt straffad för.
- Hon hade uttryckt sig nedsättande om sina manliga överordnade, vilket skulle kunna innebära sparken, men förvisning?
Men de styrande i Ljusets Rike tillåter uppenbarligen ingenting annat än hängiven beundran.
- Och hon hade trott att hon kunde locka till sig vilken partner hon ville, vilket vi nu vet är ett strikt manligt privilegium i Ljusets Rike.

Efter samtalet mellan Sol och Kiro, så blir plötsligt meningen att Ram utsatte Indra för en andlig våldtäkt i Nattsvarta rosor helt logisk. Om en manlig Lemurier, och förmodligen även främling, bestämmer sig för att han vill ha en kvinna, så har hon uppenbarligen ingen chans. Han tar helt enkelt kontroll över hennes själ.


Jag vill ha en lesbisk motståndsrörelse i Ljusets Rike, som vägrar låta sig manipuleras och blankt avvisar alla närmanden. Då skulle vi kanske få se kvinnor i Ljusets rike som inte släpper alla sina egna agendor för en attraktiv karl. Fast de mänskliga männen har väl inte sådana talanger, och kvinnorna förväntas ändå släppa alla sina ambitioner när de möter KÄRLEKEN. Dessutom är organiserat motstånd mot manipulativa förförelsekonster i dominanssyfte förmodligen alltför hotfullt för att tolereras i Ljusets Rike.

Jag älskar Siska och Tsi. De känns så äkta i jämförelse. Ingen av dem har någonsin försökt manipulera den andra. Han har bjudit henne sin kropp och själ och hon har, trots sina trauman, till sist vågat komma honom till mötes.

Meningen att Marco och Dolg inte behövde oroa sig för några kärleksorgier när Siska sover i Tsis säng var rätt komisk. Vi har redan konstaterat att Den Heliga Solen gör människor snälla och framförallt korkade. Lemurier och svartänglar blir istället prydare än en viktoriansk skolfröken. Siska har ju redan sagt inför alla att hon kanske är gravid,

PS
Jag läste om Häxmästaren i väntan på nästa avsnitt, och då upptäckte jag att en egenskap som Safiren skänker är kyskhet, vilket förklarar åtskilligt.
Stackars Dolg. Om du kommer levande ur det här, så gör dig av med fanskapet innan du blir lika platt och tråkig som Marco!


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 5 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012