*Vad tyckte du om boken?
Bländverk var en väldigt positiv överraskning för mig! Har hört många tycka att allt efter Nattsvarta Rosor är rätt kasst, så jag hade nog stålsatt mig mot eventuell besvikelse. Men ärligt talat gillade jag den här boken bättre än den förra!
Är väldigt förtjust i draget i början, i Önskningarnas dal, där varje inblandad karaktär får ett eget, kort avsnitt. Det blir obehagligt tydligt för oss läsare vad som är i görningen, samtidigt som det är helt logiskt att karaktärerna inte begriper det till en början. Lite synd att Chor, som är en hyperintelligent madrag, plötsligt blir dum i huvudet och tror att hans projekt har lyckats och att han via tanken fört både sig själv och sina kamrater tillbaks till Ljusets Rike. Men han är ju under De Mörka Bergens inflytande, så man får väl förlåta honom det.
Yorimotos del är intressant eftersom han faktiskt inte agerar helt korrekt, även om man såklart förstår honom. Han fattar fel beslut och agerar på det, och i mina ögon gör det honom mer intressant än många andra eftersom han inte är helt och hållet god men inte heller ond.
Snyggast är det att Sol och Kiros önskning kolliderar och att det är vad som bringar hela illusionen i obalans. Det är riktigt obehagligt när skenbilden rämnar och hade varit superhäftigt att se som film!
Vid något tillfälle här i början blir en, eller om det är båda, Jaggernautarna attackerade och Marco ber Dolg och kompani om galdrings- och maningshjälp. Och Dolg svarar: "Vi ställer upp!"
Ehh, ja? För om ni inte gör det kommer ni nämligen typ att dö, eller åtminstonne bli smittade med supermegaondska från Dödsbergen. Men schysst att ni ställer upp.
De båda Jaggernautarna skiljs åt och befinner sig i olika dimensioner utan möjlighet att nå varandra, och det gillar jag! Det blir spännande, men det ballar ur lite när det ena gänget börjar reflektera över vilka de saknar i det andra gänget som eventuellt är döda. Det visar sig att man saknar alla utom Yorimoto. Ja, det står faktiskt så. Margit försöker visserligen rädda det genom att förklara att han var så ny i gruppen, men hallå... En extremt märklig tankegång som kanske allra helst skulle ha varit oskriven.
Geri och Freki bidrar med massor i den här boken och jag blir mer och mer förtjust i dem.
Faron fortsätter också växa. Jag visste väl att han var en schysst snubbe! Och jag lider verkligen med Indra när hon förstår att hon och Ram kan vara ett par offentligt just efter att all kontakt med Ram och hans grupp skurits av. Det måste vara en förfärlig situation, själv skulle jag nog drivas mot det slutgiltiga vansinnet.
Någonting jag verkligen uppskattar är att Mori nämns gång på gång. Man saknar hans kunskap och hans galdringsfärdigheter på expeditionen. Kul att Mori får revansch! På sistone har han mest beskrivits som en flummig gubbe som lägger sig i de ungas sexliv. Nu är han återigen det kompetenta och auktoritära fenomen vi lärde känna honom som. Äntligen! Heja Mori!
Eftersom Sassa inte haft någon personlighet fram tills nu har jag svårt att bli superengagerad när hon blir bortförd. Men hon skaffar sig iallafall lite personlighet under tiden hon hålls fången och jag kan verkligen sympatisera med hennes dilemma då katterna kommer in i bilden. Sassa må vara en gnällig mes, men det här är en omöjlig situation som andra skulle ha lika stora problem med.
Jag har ju väntat på fler katter i trilogin, och när de äntligen dyker upp är det på det här viset! Snopet. Fick en rejäl klump i halsen och blev lätt illamående bara av tanken på hur det var tänkt, och fick krama min fina kattdam extra hårt (hon blev lite sur på mig
). Jag vet inte hur det förhåller sig i verkligheten, men i fantasin föreställer jag mig ofta att jag skulle kunna stå ut med tortyr för att skydda mina närmsta. Men jag är helt säker på att jag aldrig någonsin skulle kunna stå ut med att djur torterades i mitt ställe. Så ja, en helt omöjlig situation som Sassa ändå fixde bra. Det var smart att hålla fast vid norska språket, och jag tycker det var ett fint ögonblick av samförstånd när hon fick hjälp av en av fångarna.
Tyckte också att det var extremt roligt att Sassa nämnde Sixten Jernberg eftersom jag blandade ihop honom med Sighsten Herrgård. Höll på att skratta mig fördärvad åt detta innan jag insåg att det var jag som tänkte fel. Kändes så himla otippat att Sighsten Herrgård skulle vara den allra första människan Sassa kom att tänka på i en nödsituation.
Gillar att Tsi är den som kan bryta igenom barriären mellan de olika dimensionerna. Även om det kändes som att hans alvpulver uppfanns först i den här boken för att lösa problemet var det uppfriskande att det inte var Dolg, Marco eller andarna som räddade dagen. För en gångs skull stod de faktiskt handfallna.
Naturligtvis fint att Tsi börjar repa sig också, även om jag inte varit superorolig.
Karaktärerna delas upp i grupper. Somliga skall vidare mot källan, andra får snällt stanna och vakta Jaggernautarna. Och Jori blir inte utvald! Det här skar i hjärtat på mig. Jag gillar inte Jori. Han är barnslig och urtråkig. MEN. Det här blir så vansinnigt mycket som att bli vald sist till fotbollslaget att jag dör inuti. Och Jori, som inte vill någonting annat i livet än att vara med på äventyr! Inte vill han sitta och ruttna i en Jaggernaut när de andra är ute och gör hjältedåd! Det här är så hemskt.
När det sedan skall väljas en ledare för gruppen som stannar kvar får inte Jori ta den rollen heller. Faron motiverar det med att Yorimoto eventuellt inte kan ta order av en yngling. Nähä? Då är väl det Yorimotos problem och inte Joris? Nu är det ännu värre än att bli vald sist till laget, det här är mer som att byta skola för att man blir mobbad istället för att flytta på mobbarna. Fy!
Eftersom Faron är schysst räddar han det dock genom att säga till Jori att han lovat hans föräldrar att skydda honom lite extra, och så ger han honom någon cool och småexklusiv Främlingspryl.
Här får vi ju faktiskt ett frieri i all hast, och det är ett fint ögonblick som dock känns lite som att man bara hastar igenom. Men det är kanske meningen, det är väl kanske så det blir när man friar till någon under vad som mycket väl kan vara en självmordsexpedition.
Sol och Kiro är ju rätt gulliga ihop och det finns viss kemi i deras dialog tycker jag. Dock har Kiro varit med så lite att han inte fått någon personlighet alls förrän nu, och han får inte någon jättestark sådan här heller. Så visst, det är fint, men inte jätteengagerande.
Personligen uppfattar jag Isfolket som främst karaktärsdriven och Häxmästaren som främst handlingsdriven. Margit hanterar uppenbarligen båda sätten att skriva på, men på något vis blir Ljusets Rike vare sig det ena eller det andra. Jag tycker väldigt mycket om även Ljusets Rike, men upplever ibland att den saknar ett djup som de andra delarna i trilogin hade och det är synd. Med till exempel en bättre karaktärsuppbyggnad tror jag den hade kunnat bli fantastisk.
Bokens mest bisarra mening återfinns på sida 209: "Tich satt så att han hade utsikt mot J2, så inga leda snuskfigurer kom dit medan de samtalade."
Jag skrattar fortfarande åt dessa leda snuskfigurer, och funderar över hur en sådan ser ut och bär sig åt.
*Vilket är ditt favoritögonblick?
Det är så mycket jag gillar i den här boken. När Kiros och Sols önskningar krockar, när karaktärerna i de två grupperna står framför varandra i varsin dimension utan möjlighet att nå varandra eller kommunicera, hela sista delen från flodvågen och framåt. Även de allra sista sidorna är stämningsfulla, med Jori och Sassa som känner att något är fel och Armas och Nattöga som blivit invaderade av spöken.
Men allra, allra bäst gillar jag... Främlingsgången! Det är någonting så sjukt kusligt med den här onaturligt snabba och ryckiga gångarten som Faron behärskar. Föreställer mig den som en blandning av Dvärgen i Twin Peaks och hon med håret i The Ring. Vansinnigt otäckt och galet fascinerande. Jag älskar det!
*Vem är din favoritkaraktär?
Tja, jag fortsätter gilla Indra och Ram, men de gör ju inte så jättemycket väsen av sig här. Faron är bra och Yorimoto är intressant.
I den här boken måste jag dock säga att jag gillar Geri och Freki mest. De är så himla fina, coola, smarta och lojala. De försvarar både Indra och Kiro i slutet, och det är så rörande. Den delen där Indra lappar ihop sin skadade varg efter flodvågen ät jättefin. Det är någonting med lojala djur som skyddar sina människor som alltid gör mig tårögd.
Bokens soundtrack: Seinabo Sey - Poetic.
Ram och Indras låt, igen. För nu skall de ju faktiskt gifta sig och vara samman för livet. En av de vackraste låtarna jag vet.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
