*Vad tyckte du om boken?
Den här boken tycker jag bra om. Upplever den som ovanligt sammanhängande och välskriven och har för en gångs skull mest positivt att säga.
Det inledande stycket är bra. Det förmedlar verkligen känslan av spänning som ligger i luften och en tryckande ångest hos huvudpersonerna, blandat med lite förväntan och en hel del hopp. Redan här dras jag med i den ödesmättade stämningen och känner att yes, nu skall vi ut på äventyr!
Jag gillar att Faron introduceras här och kan inte låta bli att bli nyfiken på att veta mer om honom. Bara namnet låter episkt. Faron! Ni hör ju själva.
Det är spännande att komma ut i Mörkret igen och denna gång med ett tydligt mål istället för med irrande, hormonstinna tonåringar. Jag har fortfarande lite svårt att se Jaggernautarna framför mig men överlag upplever jag att Margit lyckas beskriva både miljöer och detaljer bra i Nattsvarta Rosor. Jag gillar hela konceptet med Rosornas Dal som jag föreställer mig som häpnadsväckande vacker och vanvettigt skrämmande på samma gång. Det är någonting med atmosfären som kryper inpå en och påminner en del om skräcken i Korpens Vingar.
Mina favoritkaraktärer tar plats i den här boken. Ram och Indra är väl kanske inte accepterade som par av Främlingarna, men deras relation verkar ändå ha cementerats rejält vid det här laget och det gillar jag. De passar så bra ihop och känns verkligen som riktiga personer i ett riktigt förhållande.
Indra saknar precis som jag själv förmågan att filtrera vad hon säger och det får henne att hamna i en outtalad maktkamp med Faron. Det här är något som händer mig emellanåt och jag kan verkligen relatera till det. Uppskattade att läsa om en sådan situation.
Siska och Tsi... Siska fortsätter imponera och är ännu en gång en favorit för mig. Hon är så klarsynt och kompromisslöst ärlig, både mot sig själv och mot andra. Visst, hon försöker förneka att hon har djupare känslor för Tsi in i det sista, men det upplever jag ändå som helt trovärdigt utifrån hennes bakgrund. Jag älskar hur Siska bara struntar i alla bisarra förbud och rasrelaterade förmaningar och ligger med Tsi så fort tillfälle ges, helt enkelt för att hon har lust. Hon reflekterar till och med över det själv under tiden, typ: "Jaha, nu blev det så här iallafall, jaja, skit i det, jag vill ju verkligen". Dessutom tar hon aktivt för sig och ser till att få det som hon själv vill ha det, vilket är uppfriskande. Heja Siska!
Tsi vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Ibland gillar jag honom och uppfattar honom som rätt vettig, andra gånger känns han helt flummig och lätt labil. Men hur det än är, så är Tsi en väldigt vänlig och omtänksam karaktär, och därför ogillar jag honom aldrig.
Jag tror att ett av mina problem med Tsi är hans utseende. Margit beskriver honom som råsexig, men vad jag ser framför mig är tyvärr Papageno ur Trollflöjten. Har försökt ersätta den bilden med någonting mer passande utan framgång. Det får jag nog klandra min egen dåliga fantasi för snarare än Margit.
I vilket fall tycker jag väldigt mycket om Siska och Tsi som par. De är gulliga ihop, känns trovärdiga och får varandra att växa.
Mötet med Staro och side questen hitta Bella bland rosorna är snyggt och stämningsfullt beskrivet. Man får en känsla av klassisk saga vilket jag gillar skarpt. Jag har sådan oerhörd respekt för hur omsorgsfullt och sympatiskt Margit skildrar sina bipersoner, i synnerhet de som, i likhet med Staro, har hamnat utanför samhället på något vis. Älskar också att Staro längre fram reflekterar över att hans nya, fina yttre saknar betydelse om han inte får tillbaks sin dotter. Äntligen någon som fattar hur lite ett utseende betyder i slutändan och tänker som en normal människa!
Siska och Shira dukar upp nattmat i Jaggernauten och Yorimoto knallar in och delar med sig av ett läckert recept på dressing. Otippat! Hade kunnat vara ett rätt charmigt, om än märkligt, stycke men jag kan inte låta bli att störa mig på att det här står att Siska, Shira och Yoromoto finner varandra eftersom de alla tre är orientaler. Räcker det inte med att Främlingarna leker rasbiologer?
De två vargbröderna tycker jag om, och det är ändå lite spännande att inte veta var man har dem.
Dolg visar upp en social kompetens jag inte förstått att han besatt i sin vänskap med Staro. Fint!
Faron verkar vara en högt uppsatt Främling som är strikt utåt men avslappnad inuti, och som jag spontant tycker gott om.
Sassa smyger sig med ut i Mörkret och visst förstår jag henne, men hon blir tyvärr mest ett irritationsmoment för mig.
Madragerna är madragerna. Omöjliga att inte älska.
Sol smyger plötsligt upp och kallar Bella för slampa. Vad hände här? Superkonstigt och lite genant i mina ögon. Men det kanske beror på att det för mig skulle kännas helt onaturligt att säga så till någon.
Bokens kanske mest dramatiska ögonblick, när Tsi blir attackerad av de svarta rosorna, är spännande och riktigt obehagligt. Tycker dock att alla utom Siska är lite apatiska. Får lust att skrika till dem: "men så HJÄLP henne rädda honom för guds skull!" Visst är det en svår situation, men det har funnits många sådana i de föregående 71 böckerna utan att alla för den sakens skull blivit handlingsförlamade nog att låta någon gå under.
Siska kan man iallafall lita på. Lika äkta och rejäl som vanligt förkunnar hon inför allesammans att hon minsann älskar Tsi och inte vill leva utan honom och jobbar frenetiskt för att rädda honom. Det är en både otäck och finstämd scen.
Ja, jag gillade den här boken väldigt mycket. Många av er andra har ju det här som er favorit i serien har jag förstått, och jag tror att det bidragit till en kanske orättvist hög förväntan hos mig. Och missförstå mig inte, jag håller med om att det är en stark och spännande bok. Men jag hade väntat mig något mer... Jag vet inte, något mer wow. Mori och Isfolket var wow för mig. Superspännande, episk och svår att lägga ifrån sig. Nattsvarta rosor var jättebra och välskriven, men det var också allt.
Något som jag lagt märke till i Ljusets Rike och som inte är specifikt för just den här boken, men som märks tydligt i den, är för övrigt att problem och knipor blir lösta alldeles för fort. Som när Bella får Indras hår att brinna, till exempel. På bara några få meningar är elden släckt och Indras frilla tryggad. Man hinner ju inte ens bli orolig förrän det redan är överspelat!
*Vilket är ditt favoritögonblick?
Alltså jag vet inte själv varför det satt sig, och det är lite konstigt och inte alls likt mig, men jag tycker verkligen om stunden ute i Mörkret när Indra och Ram är samman på sitt håll, och Siska och Tsi på sitt. Det verkar ju inte klokt att välja en sexscen, men det är något med stämningen som är så fint. Tror det har att göra med känslan av hopp, optimism och gemenskap hos den lilla människan, mitt i allt mörker och elände och otrygghet som omger dem. För mitt inre öga ser jag lysmaskar och vackra stjärnfall, fast jag inser att det inte är meningen att det skall vara där.
*Vilken är din favoritkaraktär?
Tveklöst Siska. Är det någon som är förvånad?
I första mötet med Staro reflekterar Siska över sina egna tankar. Hon föreställer sig Bella som allt annat än vacker, och när Dolg bekräftar att Bella är en skönhet precis som Staro påstod skäms hon över sina egna fördomar. Den här självinsikten återkommer gång på gång och det är någonting jag verkligen uppskattar. Det krävs mod och styrka bara att erkänna för sig själv att man har rätt osnygga tankar emellanåt. Att dessutom äga sin skam över sådana tankar och lära sig av den så att man inte begår samma misstag igen, det är beundransvärt.
Bokens soundtrack: Neiked - Sexual (Oliver Nelson remix)
En mycket gladare och gulligare låt än vad titeln kanske antyder. Definitivt Tsi och Siskas låt!