Sagan om Isfolket

Här kommer frågetråden för Sol av Isfolket, bok 9 i Legenden om Ljusets Rike!

Vi vill ha dina åsikter på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Inspelningsdatum är ej satt än men denna post uppdateras med datum så snart vi vet!

_________________
"You´re fivehundred years old and you cant use the phone?What are you, an immortal idiot??"

http://setsunaceras.blogspot.se/

*Vad tyckte du om boken?
Den var helt okej! Kul att Griselda dök upp igen, men väldigt skönt att de blev av med henne till slut. Roligt att följa Sol, men samtidigt blir det lite konstigt för hon är ju inte riktigt Sol, och när de andra andarna dyker upp är de bara ett namn egentligen, inte den karaktär vi minns från Sagan om Isfolket. Scenerna i andarnas by kan jag inte ta på allvar, det känns bara så fel. Hela grejen med andarna gick överstyr redan i isfolksböckerna, och sedan har det bara urartat mer och mer. Att Sol ville med till Ljusets rike och att hon vill bli mänsklig igen, det kan jag på något sätt köpa, men jag hade önskat att hon i så fall var den enda av Isfolkets andar som följde med dit. Hon är den enda som verkligen fyller någon funktion och har en roll i handlingen.

Trist att Heinrich Reuss fick ett sådant tragiskt slut! Varför kunde han inte ha fått hitta en man i Ljusets rike, han måste väl ha fler att välja på än den triste revisorn? Men jag gillade ändå tanken med att både han och Theresa ville upp till den gamla världen igen, av olika skäl. Däremot är det jättekonstigt att de fick igenom det önskemålet hur lätt som helst, som om det inte var någon stor grej. När vi hela tiden har fått höra att det absolut inte går att komma tillbaka till jordytan igen, men det är tydligen ganska enkelt? Varför skickar de då inte tillbaka folk som inte trivs, och sätter glömska på dem? Varför kunde de inte åka ut för att leta efter Móri och Dolg, då när de försvann? Hm...

Jag ställer mig frågande till att Oriana hela tiden omtalas som "en av flickorna", fast hon var en 50-årig kvinna då hon kom till Ljusets rike. Vad hon har gemensamt med tonårsflickorna Siska, Sassa och Berengaria har jag lite svårt att förstå. Det vore mer logiskt om hon umgicks med Theresa eller Tiril.

Det är skönt att Lenore försvinner, men samtidigt tycker jag det är tråkigt att hon i den här boken blir en så otroligt platt och stereotypt ond karaktär utan några som helst goda sidor. Bara för att hon är Indras rival behöver hon väl inte skildras så otroligt negativt, det blir bara karikatyr av det.

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
När de är uppe på jorden och räddar det övergivna barnet. Det är väldigt gulligt att Tell tar hand om det hela natten i gondolen, och inte vet riktigt hur han ska göra. Det var ledsamt när Theresa fick se vad som hänt med Theresenhof, där kände jag verkligen med henne. Fint att hon fick tillbaka släktklenoderna åtminstone!

* Vilken är din favoritkaraktär?
Theresa, för att hon känns så mänsklig och sårbar i den här boken, och det är lätt att förstå hennes sorg och vanmakt. Jag hade gärna velat se mer av Theresa och Tiril, de dyker upp så sällan. Men jag har svårt att förlika mig med att Theresa ser ut som en 35-åring, det stämmer inte alls med bilden jag har i huvudet. Och jag gillar fortfarande inte tanken på en värld där ingen ser äldre ut än 35, som om man skulle vara gammal och förbrukad efter det. Men Margit skrev Ljusets rike när hon var över 70, och för henne var det kanske en dröm att bli ung på nytt och leva för evigt.

Resan ut på Jorden var spännande. Hemskt med införandet av det Barnlösa året.
Favoritperson är Roparen.
Favoritögonblick är Sols slutstrid mot Greselda. Att Greselda var från stenåldern.
Sol verkar trivas med att vara hälften ande och hälften människa. Är det bättre att vara ande än ”vanlig” människa? Vad jag har förstått så blev alla som gick till Lusifer andar, dom som var döda sedan tidigare och sedan de som dog efter slutstriden. När dom sedan följde med till Ljusers rike så fortsatte dom att vara andar. Vilket betyder att de levande av isfolket som är i Ljusets rike kan inte bli andar? Kanske Marco kan göra dom till andar? Bäst vore väll om ALLA blev hybrider som Sol, hälften ande och hälften människa?

*Vad tyckte du om boken?
På det stora hela tycker jag den är bra men jag är inte superförtjust i Sol som huvudperson. Handlingen är däremot spännande och det händer mycket. Kul!

Jag är väldigt nyfiken på Rams mycket maskulina hem. Det beskrivs ju bara just så, och jag kan inte låta bli att undra vad det är som utmärker ett sådant hypermaskulint hem. Har han stora barskåp och vapenskåp längs väggarna? Har han byggt ett utekök med grill och pizzaugn i trädgården? Är det torftigt inrett och sterilt? Har Ram en egen mancave med porrtidningar och biljardbord? Det här är ju jättespännande!

Griselda är tillbaks. Faktum är att jag tycker bättre om henne i den här boken. Till min egen förvåning gillade jag att läsa om hennes bakgrund, och se, långt långt tillbaks fanns det något mer spännande än det svartvita superonda hos henne, innan hennes förvandling. Blev även mer imponerad av henne efter att ha läst om hur hon fått sina krafter. Hon växte som karaktär och blev mäktigare för mig, så här tycker jag hon funkar rätt bra som skurk. Måste erkänna att hon står för ett av bokens roligaste ögonblick när hon svarar Roparen med ettriga svordomar.

Erling har blivit gubbsjuk och förtjust i Lenore. Hade han inte kunnat välja någon annan? Men okej, dålig smak är ju ingen synd. Annars tycker jag det är rätt fint att Margit tar upp temat otrohet på det här viset, som också slutar med försoning. Allt är inte superspännande och passionerat hela tiden, ibland tror man att man vill ha någonting annorlunda, och det är helt okej. Man kan mötas i den upplevelsen också, och dela den.

Resan ut till yttervärlden är spännande men innan vi kommer så långt måste vi prata jättemycket sex. Först är det Dolg som får besök av Berengaria och ger henne en föreläsning om frigjord sexualitet. Visserligen tycks hon behöva den, men otippat ändå att Dolg av alla är den som får fungera som expert på området. Fast å andra sidan hade ju Mori lärt sig allt om kvinnlig njutning långt innan han träffade Tiril, bara genom att lyssna på sina manliga studiekamrater. Kanske naturliga skills som gått i arv?
Sedan är det tjejträff hos Taran. Då blir plötsligr Taran sexologen Malena Ivarsson och tjejerna hängs ut i tur och ordning och får olika råd, innan Taran avslutar med att konstatera att sex kan vara både rått och hårt, men aldrig utan hänsyn. Det här känns inte naturligt på något sätt i världen. Hade jag varit en ung tjej och fått den här föreläsningen av en kompis mamma, med mina vänner närvarande, hade jag nog dött av skam.
I förbifarten nämns det även att Taran dukat upp med goda bakelser som tjejerna kan äta av alldeles ohämmat eftersom man ändå inte blir tjock i Ljusets Rike. Vilken tur! Att bli fet är ju det allra värsta man kan råka ut för. Skönt också att slippa se annat än unga, smala varelser på gatorna i Ljusriket (här hoppas jag VERKLIGEN att mitt sarkastiska tonfall framgår även i text).

Resan ut till yttervärlden är spännande och får ett vemodigt glimmer till följd av Theresas beslut. Samtidigt undrar man ju varför man inte rest upp tidigare, till exempel för att söka efter Dolg.
Jag tycker Margit beskriver det vackert och otäckt på samma gång, det här med att vara främmande på en plats där man trodde sig höra hemma, och hur allting förändras och ingenting är varaktigt - inte ens Theresenhof. Tells omtanke om det lilla barnet är också rörande.

Heinrich Reuss får ett snöpligt slut och det känns lite ovärdigt en sådan intressant karaktär. Å andra sidan blir det lite mer spännande när Häxmästarfamiljens vänner faktiskt kan skadas och till och med dö. Jag hade inte förstått att det var Russen som Griselda tagit livet av förrän hon avslöjades, det var ett aha-ögonblick och riktigt snyggt skrivet av Margit!
Russen hade tänkt stanna i yttervärlden precis som Theresa, men bara om han genast hittade en man att leva samman med. Annars ville han inte leva överhuvudtaget. Jag gillar Reuss, men har inte karln en rätt skev syn på dejtande överlag? Ni minns väl att han i Häxmästaren förklarade att han egentligen aldrig riktigt höll med de andra ordensbröderna utan mest dragits till Den Heliga Solens Order eftersom det fanns flera gaymän där? Bra tips, Russen. Skall minnas det om jag upplever att det är svårt att träffa tjejer i framtiden. Skit i Tinder och dylikt, sök bara upp en grupp fanatiska och mordlystna damer.

Berengaria håller på att bli våldtagen av två killar i yttervärlden men Armas kommer till undsättning. Alltid något, men jag får panik inombords när Berengaria säger nåt i stil med att hon kanske borde skylla sig själv och Armas har mage att hålla med. Ett sånt arsel! Om det är så här han är, var det bättre när han saknade personlighet.
Ibland tycker jag att Margits kvinnosyn verkar ha gått baklänges. Kvinnorna i Ljusets Rike är inte alls lika jämställda och tuffa som på Siljes tid, när de slog tillbsks och brottade ned eventuella förövare. De tänker inte ens lika jämställt inuti. Men det kanske inte beror på Margit, utan på de otäcka Främlingarna och deras livsåskådning.

*Vilket är ditt favoritögonblick i boken?
Inser att det inte låter så men det finns mycket jag tycker om i den här boken. Hela partiet med resan till yttervärlden är fint och spännande, och Griseldas bakgrundshistoria fångade mig verkligen. Tycker även delen där Ram sover ut hos Indra är väldigt vackert och ömsint skriven.

Två avsnitt sticker ut extra för mig. Dels är det scenen där Berengaria blir fånge på behandlingshemmet i yttervärlden. Man kan känna Theresas panik och maktlöshet, jag gillar den här typen av drama som involverar tidsresor eller olika världar och dimensioner, där någon råkar bli fast på helt fel plats.
Sedan är det Sols möte med Roparen, och framförallt den del där hon blivit sårad av Griselda och ber Roparen om hjälp. Det är vackert beskrivet, jag kan se hela naturen framför mig, och Sol och Roparens spirande vänskap känns fin och trovärdig. Det här är en av få gånger då Sol faktiskt är sårbar, på det viset visar både hon och Roparen varandra sidor som inte särskilt många fått se.

Det sämsta ögonblicket är när 1600-talsanden Sol nynnar på Inner Circle samtidigt som hon jagar Griselda.

*Vem är din favoritkaraktär?
Jag gillar Indra och Berengaria av samma skäl som vanligt. Är även väldigt förtjust i Roparen och hoppas verkligen få se mer av honom.
Men i den här boken lyser Theresa starkast. Hon är klarsynt, värdig, generös och klok. Samtidigt så mänsklig att jag enkelt identifierar mig med henne. Synd bara att hon måste se ut som 35, istället för att få bära upp sin ålder med stil.

Bokens soundtrack: INTE Inner Circle.
Nej, det får bli Sigrid - Home to you.
För mig är det här helt och hållet Theresas låt. Lika mycket en hyllning till Erling som till själva Theresenhof.