Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 19 augusti 2022, 11:26

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 10 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 25 mars 2021, 09:08 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11240
Ort: Svarta Salarna
Den tredje boken mellan Häxmästaren och Ljusets rike är bok 24 i Sandemoserien; Jungfrun i dimmornas skog

Finns nu också på Storytel!

In och läs och svara på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Vi spelar in den 12/5 kl 18.30.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 2 april 2021, 16:19 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 21 januari 2021, 20:25
Inlägg: 7
Tankar under läsning...
.... från Kapitel 4....

...låt mig gissa...Kol, är samma person som Toke.
Det låter väldigt mycket som Snövit nu. Själ vit som snö, hår svart som kol (eller ebenholts?) Och nu saknas det bara  ett substitut för "läppar röda som blod"...det får bli hans rosenträdgård då. Jag undrar om hans ryttarkamrater är 7 stycken? XD
...Vänta! Står "Toke" för "Toker"?!
Toker i Disneys version snubblar ju alltid på sig själv! :shock: :boggle:
...Och Toke kan knappt gå. :shock:

Jag gissar att Varg kanske bara högg Toke i benet eller något och sedan kanske lämnade honom i stugan i skogen? (Omg! "Varg" där kom rödluvan också in i bilden! ...och "Gorm" är inte det typ det samma som "Garm"?, som är namnet på en av vargarna i Asatron?!) ...och hans vän som han fått alla fina saker från är kanske Varg själv?
Det kanske är han som är ledaren bland ryttarna och planerar uppror mot sin far? Om varg är galen så är det kanske för att han näst intill varit instängd i en isoleringscell en lång tid?

...Nu vid "invigningen" i skogen och repliken "Jag har saknat dig" från ?Toke?, så fick jag en tanke, ...mannen på hästen och Toke är kanske olika personer ändå? Tänk om det är Varg som ser lika dan ut som Toke?
För ryttarmannen verkar ju inte ha sina kryckor med sig?  .. totalt förvirrad!
....Vi får väl se om jag har gissat rätt på något av det?.....


Slutet på kapitel 5...

Ha! Så var de två. Toke är en skendöd Kol och ryttaren på den svarta hästen måste definitivt vara Varg. Jag är förvånad över att det avslöjades att de var två så tidigt i handlingen.
...Jag tror att vi är på väg in i en riktigt bra bok. Jag känner det där härliga suget från en bok som man känner kommer att bli svår att lägga ifrån sig.
Det här börjar bli spännande, och snart ska Vendelin (fint namn) föras till borgen.

...skumt med att Varg får ont efter maten men inte nu hos Kol och Vendelin. Någon stoppar kanske något dåligt i hans mat i borgen? Eller så är det bara mental smärta av sin ensamhet han känner?


Övergång mellan kapitel 12 och 13...

Det var ju väldigt lägligt att nyckeln till Vargs rum låg precis ovanför dörren, hur hade historien blivit om den inte gjort det?!
När jag ser nyckeln framför mig så ser jag den jag själv hade när jag sommarjobbade i Norge och fick hyra en mysig hytta/stuga på någons tomt. Den nyckeln var MINST 15 cm lång och gjord i typ gjutjärn.
Tur att det var ett lugnt och tryckt litet samhälle, för jag kunde inte släpa runt på den tunga saken, den fick snällt sitta kvar i låset.

Vargs galna utseende och kammarjungfruns kommentar om att "det inte är många dagar kvar", och också kommentarerna om att "han är märkt", fick mig för ett ögonblick att undra om Varg har syfilis/franska sjukan. De blev ju galna på slutet innan de dog. Hoppas inte. Usch så grym hans mamma var mot honom som liten. Kol som jag gillade i början känns nästan klängig nu, men det är kanske p.g.a. att det är Vendelins känslor vi följer.

Det där med mjölken som motgift fick mig att le.
Min mamma har berättat om när hon var liten, typ 5 år, och hon fick tag i en flaska ren ättiksyra.
Min mormor gav henne mjölk att dricka för att hon hört att det skulle vara bra mot förgiftning.
Det fick min mamma att kräka upp ättiksyran vilket var jättefarligt! (Ättiksyra kan fräta sönder halsen och nu gick syran igenom hennes strupe 2 gånger). Allt gick tack och lov bra men läkarna på sjukhuset där hon sen blev inlaggd strax efteråt, sa att det hade varit nära att det gick riktigt illa.
Det var tydligen inte ovanligt att barn dog av sådana olyckor på den tiden.



Så, vad tyckte jag om boken som helhet?...

Jag tyckte faktiskt om den! Den var en härlig "bad boy"- romantik.
Men det ska tilläggas att det bara blir romantik av det i fantasin. I verkligheten hade nog få människor velat ha ett sådant förhållande. Jag skulle gissa att om en relationsexpert läste det här så skulle nog den personen flyga i taket. Jag skulle inte heller rekommendera boken till någon som genomlevt eller är mitt inne i ett förhållande där hen blir fysiskt eller psykiskt misshandlad.
För ser man på det på ett nyktert sett, så är Vargs karaktär en mentalt skadad person med mycket trauma, som visserligen kämpar för att bli frisk och normal igen, men som ändå har lång väg att gå innan han är där.

På ytan ser det ut som om boken har ett budskap som lyder, "så länge du håller ut och fortsätter att resa dig gång på gång efter att ha blivit nedslagen fysiskt eller mentalt eller båda delar, så ska du nog se att han blir snäll tillslut."
Men jag tror inte att detta är en bok man ska analysera för djupt i på det planet. Jag tror att man istället ska se det som en bok som är till för att uppfylla och dämpa suget för den där fantasin som många kvinnor och tonåringar har. Att man är den unika kvinnan som räddar den där sårbara rebelliska mannen som ingen kunnat nå in på livet.
För hästtjejer är det massor av böcker som handlar om en tonårstjej som är den enda som lyckas tämja den där vildsinta hingsten som ingen har kunnat komma i närheten av.
Det är en dröm och en fantasi som är härlig att leka med i tanken. I verkligheten förstår nog de flesta som lever i sunda förhållanden, att leva med en sådan man eller vara en hästkunning och komma nära en otämjd vildhäst är rent dumdristigt och livsfarligt.

Visst tror jag att det finns de få personer som lyckas "tämja" en sådan man och komma ut lycklig på andra sidan. Men det är nog inte många. Situationen får mig också att tänka på historier om människor som lever tillsammans med en missbrukare eller en mentalt skadad och traumatiserad  krigsveteran eller flykting.

Det kan tänkas lustigt att jag gillar den här boken men inte relationen i "Häxmästaren borg". Jag har tänkt på det och kommit fram till att skillnaden mellan de båda manliga kärleksobjekten är att Varg redan från början var dragen till Vendelin och faktiskt försökte kämpa emot sitt problem undermedvetet utan att han insåg det själv, men det blev på ett väldigt bakvänt sett. Men han försökte att hantera sina känslor som han inte riktigt förstod.

I "Häxmästarens borg" fanns inga känslor alls i början utan nästan mer ett kallsinnigt förakt och en likgiltighet som efter tid av bearbetning utvecklades till förståelse av själva konceptet känslor som sedan ledde vidare till någon form av kärlek. Det är nästan som om den manliga karaktären i "Häxmästaren borg" utvecklade sina känslor efter att ha blivit beroende av sin kvinna på det materiella planet.
Medan för Vargs del så blev det mer som om Vendelin var en mental livlina för honom som förhindrade honom från att drunkna. Han kämpade emot de känslorna eftersom han inte vågade lita på att livlinan skulle hålla.
Om den brast så skulle han hamna ännu djupare ner i vattnet, så därför kändes det tryggare att stanna kvar där han var även om han nätt och jämnt kunde hålla sig flytande där.
Det är så jag ser lite på det.

Det har varit mysigt att få läsa en klassisk jungfru och riddare historia, vilket fick mig att inse hur lite böcker, (med undantag av sagor för barn), av det slaget jag har läst. Jag har Jan Guillous tempelriddarböcker på min "att läsa någon gång i mitt liv"- lista, tillsammans med "Häckriddaren" och "Game of thrones"- böckerna (som jag läst de grafiska novellerna av, men det är ju inte samma sak) av George r.r. Martin. 
Så det blir väl lite mer av det någon gång i framtiden.
Jag tänkte förresten flera gånger på "The Hound"- karaktären från G.O.T Tv-serien när jag läste om Varg. De verkar vara lite av samma karaktärstyp. Är det fler som har fått den tanken?

Scenen där Vendelin förlorade sin jungfrudom tycker jag nog att vi kunde ha fått mer detaljer ifrån.
Den var allt för diffus. Jag fattade inte först att det faktiskt var en sexscen och jag var tvungen att gå tillbaka senare och läsa om det. Jag trodde bara att det var en lång kyss som utspelades där, typ lite hånglande.
Och när Varg sa något i stil med, "bara för att du har legat med mig så behöver du inte kladda" (vilket var förskräckligt grymt sagt), så trodde jag att han menade, "legat bredvid hans sida i gräset". Inte fören Vendelin stod framför Riddaren/borgherren själv och sa att hon inte var jungfru längre fattade jag vad som utspelats.

Var det någon som förstod vem mannen Vendelin träffade i mörkret var? Då när hon skulle hitta plantor mot Kols smärtor? Han var beskriven som om han påminnde om Riddaren/borgherren. Först tänkte jag att det var den äldsta sonen men han hade aldrig låtit Vendelin gå. Och jag fick kännslan av att mannen på offerkullen var äldre också. Kan han ha varit en släkting till borgherren?

Margit är bra på att beskriva djur, speciellt hundar, men jag blev faktiskt lite besviken på hur hon beskrev katten. Jag hade velat ha mer personlighet på den, åtminstonde ett namn på den hade gjort det lite bättre.
(Ja, jag är en "kattmänniska", och den som säger att katter är tråkiga, inte har personlighet och kan visa kärlek, och bara kommer till den som bjuder på maten, anser jag är någon som inte har arbetat tillräckligt hårt för att skapa en stark relation med sin katt). ...Men den svarta hästen beskrev hon mycket bra via Vargs känslor.
Jag såg hela tiden  framför mig en massiv och muskulös Frieserhäst.
Faktiskt så såg jag nu i skrivandets stund, på Wikipedia, att det tydligen är en ras som avlades fram som stridshäst på medeltiden just i syfte för att kunna bära upp riddare i full rustning.
Googla på dem om ni inte vet hur de ser ut. De är otroligt vackra och ser ut som mäktiga sagohästar.

Jag blev förvånad över att vi så tidigt fick veta identiteten på Kol och Varg, men det gav då samtidigt mer utrymme för mer historia utöver det. Jag trodde först att deras identitet skulle bli "det stora avslöjandet" i slutet av boken, men är glad att det inte blev så. Det var trevligt att Vendelin listade ut allt själv och att det inte blev ett klassiskt chockartat avslöjande som det oftast blir i många böcker.

Jag tyckte att historien var för kort.
Jag ville veta mer om deras äventyr och liv. Både med mer material mellan scenerna och efter bokens slut när Vendelin och Varg skapade sitt nya liv tillsammans.  Den hade lätt kunnat få mer utfyllnad och jag tror nog att Margit hade kunnat få till en 600 sidors bok av den om hon velat, medan "Häxmästarens borg" slutade där den borde och t.o.m. hade kunnat bli några sidor kortare.
Margit är verkligen bra på att ge känslan av ångest, maktlöshet och frustration.
Jag kunde känna av det från både Vendelin och Varg.

Jag tror att en viktig punkt som får en bra bok att just bli bra, är bl.a. scener som får en att sjunka in i historien och karaktärernas känslor så djupt att texten försvinner framför ögonen och man glömmer bort att man läser. Att man istället själv är en av karaktärerna och är där i scenen i deras värld och upplever allt som om man såg och levde i en film. Som att drömma en bestämd dröm men med öppna ögon som egentligen inte ser och öron som  inte hör vad som händer runt en i den riktiga fysiska världen.



Favorit scener...

Det är alla små förtroliga samtal mellan Vendelin och Varg. Som när Varg frustrerat avslöjar att det faktiskt är han som valt ut alla blommor och möbler till Kols hem. Och när han pratar med henne efter häxbrännarscenen som i sig själv också var bra.
(Det var otäckt att följa hennes grumliga drogade sinne som inte uppfattar helt vad som händer henne.)
Och scenen uppe på kullen strax innan hon förlorade sin jungfrudom och innan han förstörde allt med elaka kommentarer för att dölja sin osäkerhet. ...Och de gånger de flydde ut ur borgen och när Varg försökte kämpa med sina känslor och sitt förvirrade skadade sinne. Och stunderna på hästen.

Det var förstås också roligt med förväxlingsscenenerna mellan Kol och Varg.
Jag önskar att det hade dragits ut lite mer på det innan det avslöjades att de var 2 olika personer.


Favoritkaraktärer.....

Varg, Vendelin, Kol,
den svarta hingsten och farmodern.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 6 maj 2021, 20:21 
Baronessan på Elistrand
Baronessan på Elistrand

Blev medlem: 4 augusti 2006, 03:14
Inlägg: 21481
Ort: Gråstensholm
Har precis läst klart boken nu så svarar nu direkt :)

* Vad tyckte jag om boken?
Jag tyckte boken till en början var väldigt spännande och trodde på att Toke och mannen på hästen var samma person och fick mig en chock när det var Tokes bror, tycker att avslöjandet om att det var två personer hade kunnat dragits ut lite mer kanske till kapitel 6. Nu hade ju Vendelin precis lärt känna Kol, hade varit roligare om överraskningen kommit senare. Men listade ganska snabbt ut att Toke var Kol och brodern Varg. Steckläste de första tretton kapitlen sen blev det lite trögare tills kapitel 16 kom och spänningen började igen.

Jag tyckte boken generellt var spännande, ganska förutsägbar med bra. Störde mig dock mycket på "lilla Kråka" det kändes för mycket att härma Bente Pederssens Raija - men ser nu att första Raija-boken kom ut 1986 precis som Jungfrun i dimmornas skog så det är nog bara en slump.

Avskyr verkligen riddaren Gerhard och att han ska skörda alla "junfruar"på ön när de fyllt 18 år - det känns så så vidrigt. Han är verkligen en genomrutten människa. Precis som Varg den Galne - alltså vilken galning. Han är så otroligt elak mot Vendelin att det vänder sig i min mage, hade inte Kol haft en sån Offerkofta-mentalitet tycker jag nästan att Vendelin borde valt honom istället. Jag hoppas Varg och Vendelin blir lyckliga ihop - till en början hade de ju bara attraktionen till varandra och på slutet började ju Varg ändå behandla henne bra...

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
När Riddare Gerhald puttas ut i träsket och sen mördas. Det är en hemsk scen men ack så välskriven, fick rysningar när jag läst den och fick läsa om den två gånger. Kunde verkligen känna hans skräck.

En annan av mina favoritögonblick kommer också på slutet, det är när Vendelin låg på sin sjukbädd och tror hon pratar med Kol men inser att det är Varg. Kan verkligen känna hur det måste huggit till i hennes mage.


* Vilken är din favoritkaraktär?
Det här är en svår fråga, stör mig ganska mycket på de tre huvudkaraktärerna i alla fall. Varg den galne är verkligen bara galen, elak (även om han tar hand om sin bror) och kan inte visa sina känslor. Kol den Unge är snäll men han tycker för mycket synd om sig själv och det osar "offerkofta" om honom. Vendelin är väldigt naiv och gör så många dumdristiga saker.

Min favoritkaraktär är... Vendlins katt! Katten verkar vara så härlig men stackars som blir lämnad ensam så mycket.

_________________
Kära barn, var så snäll, det får inte ske!

Gå gärna med i Sagan om isfolket-föreningen, vi finns på facebook! https://www.facebook.com/SaganomIsfolket/


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 12 maj 2021, 07:44 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 6 december 2016, 20:33
Inlägg: 7
Vad tyckte du om boken

Jag valde den här boken för att jag älskar den!!
Och det är lite konstigt, för första gången gillade jag den inte alls. Då tyckte jag bara Varg var vidrig och att huvudpersonernas "kärlekshistoria" var alltför motbjudande.
Med Margits böcker brukar det annars vara tvärtom, jag tyckte dom var romantiska som tonåring men förfasar mig över mycket i dom som vuxen.
Men just den här boken har av någon anledning växt på mig.

För det första är det nog stämningen! Den här boken har en sån otrolig sagostämning som jag bara avgudar. En mörk Törnrosa eller ond snövitsaga, ungefär. Miljöbeskrivningarna är superba, speciellt scenerna i skogen. Faller som en fura varje gång ;)

För det andra, karaktärerna!
Vendelin, Varg, Toke och bikaraktärerna, alla är otroligt välskrivna här faktiskt.
Med undantag av skurkarna förstås, men man kan inte begära allt.

Vendelin har tack och lov humör, annars hade nog boken varit olidlig. Hon säger ifrån till och står upp mot riddaren, hans söner, pöbeln och framför allt Varg (nåja, ibland).
Och även hon kan gå in för att såra, om än mest i självförsvar.

För det tredje, mörkret! Och då menar jag inte riddaren i borgen utan givetvis Vendelin och Vargs superdestruktiva så kallade förhållande.
Det är som en tåg-krasch, man kan inte titta bort i all sin fasa!
Men det är samtidigt så otroligt välskrivet och bra, man förstår verkligen båda två och varför dom agerar som dom gör och allt är superjobbigt och jätte eländigt och jag älskar det!

Tycker också det är lite befriande att ha ett förhållande som börjar med endast fysisk attraktion. I många av Margits böcker brukar det vara lite svärmeri tills den ena parten upptäcker att sex finns, och då blir det både och. Här är det bara lusta från början, men på ett nytt sätt. Vendelin är ingen Catherine eller Sol eller Ingrid, sex är ingen stor grej för henne, hon är bara ett naturbarn som upptäcker att hon är kåt och det är det och det är härligt liksom.
Problemet är Varg och att han inte kan hantera det.

Med det sagt, som andra kommenterat stark triggar varning här! Som sagt speciellt om man varit i förhållande med misshandel oavsett form.
Här har vi inget fysiskt våld och inga sexuella övergrepp, men extrem psykisk misshandel, mordhot och mordförsök. Oerhört obehagligt. Särskilt den här väldigt ofräscha inställningen att man kan ändra den värsta psykopat genom att bara älska honom tillräckligt (jag tar mig faktiskt friheten att skriva han här, för jag menar, statistik), ett koncept som i värsta fall faktiskt leder till riktiga mord i riktiga livet.
Skulle absolut inte rekommendera denna bok till barn eller ens ungdomar, utan bara till vuxna som vet att våld aldrig ska romantiseras utanför fantasins värld.



Vilka är dina favoritögonblick i boken?

Vendelin och Vargs första möte på hästen, oj vilken sprakande sexuell energi!

När Vendelin upptäcker Dimmornas skog och Tokes hus, så drömskt och vackert.

Och när Vendelin räddar Varg ur borgen, hela dynamiken mellan dom är spännande, skrämmande och obehaglig. Dom triggar varandra så illa, och det är fascinerande på ungefär samma sätt som ett svart hål är fascinerande. Ja ni förstår.
Som Vendelin tänker att i sitt vansinne är Varg skrämmande klarsynt.



* Vilken är din favoritkaraktär?

Varg, absolut. Som karaktär alltså, inte som människa. Som människa är han ett monster på alla sätt. Men som karaktär är han underbar att läsa om, man älskar att hata honom!
Funderade på varför jag älskar Varg när jag hade en lång utläggning om hur mycket jag hatade Gordon i Häxmästarens Borg. Dom är ju båda mer eller mindre psykopater och vidriga människor, enligt mig. Men skillnaden är att Varg är skriven på ett sånt sätt att jag förstår honom! Jag förstår varför han har blivit som han har blivit, och i sin ondska får han även vara sårbar. Det förlåter och ursäktar givetvis inget och jag hatar honom såklart fortfarande, men det gör honom till en nyanserad och intressant karaktär på ett helt annat sätt. Han är inte helsvart, och det gör honom nästan ännu otäckare. Han gör ju mot Vendelin precis det han själv har blivit utsatt för hela sitt liv. Ett misshandlat barn som misshandlar andra (metaforiskt, alltså).
Och säga vad man vill om Varg, men han slentrian våldtar i alla fall inte TACK FÖR DET! Så himla trött på det konceptet, ew!

Med det sagt Varg ÄR vidrig, och jag önskar att han dött sin martyrdöd på slutet så att Vendelin kunnat få ett förhållande utan konstant psykisk misshandel och ÄNDÅ sitter jag där på slutet och är fånigt glad när dom kommer ut på andra sidan och faktiskt blir lyckliga. DET är bra skrivande det!
I slutet sitter man där med den klassiska frågan om ifall alla faktiskt förtjänar en andra chans och fastän jag verkligen inte förstår hur det har gått till har Margit vunnit över mig så pass att svaret ändå blir ett motvilligt ja, kanske trotts allt.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 12 maj 2021, 15:14 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 104
Ort: Uppsala
Vad tyckte jag om boken?
Nu har jag lyssnat på tre böcker i rad ur Sandemoserien med stort sätt samma karaktärer. Det är något tråkigt. Men utav böckerna gillade jag Jungfrun i Dimmornas skog bäst.
Uttrycket: ”Var så snäll”, förekom en del i den här boken och funderar över om det inte kan vara ett typiskt norskt uttryck som Margit gillar.
Som vanligt är den stora konflikten i boken som en luddig tröja med stora hål. Men det är bara förståeligt. Det är romansen som är viktig. Tyvärr är jag väldigt trött på den naiva flickan som faller för den store, starke mannen som behandlar henne som skit. Vendelin utstår hot om slag, till och med mordhot. Varg trycker ner henne så fort han får tillfälle, men det gör ingenting för det är ju så synd om honom. Hur han behandlar Vendelin är vidrigt och inte alls romantiskt. Inte ens det faktum att han blivit förgiftad med någon ört som gör en galen gör hans beteende acceptabelt. Hans ”sjukdom” förstår jag inte. Vad är det för ”episoder” han fortsätter ha till och med efter han och Vendelin gift sig och flyttat. Det tyder ju på att det är något mer, inte bara förgiftning. Schizofreni?
Slutet tycker jag är fint. När de kommer till herrgården påminner om hur Tengel, den gode, gick runt och kände på Lindallén.

Favoritögonblick:
När Riddaren dör.
Miljöbeskrivningar och stämning. Det är något vår kära Margit kan.

Favoritkaraktär:
Så svårt! Men det får bli Vendelin även om hon låter Varg stampa på henne hela tiden.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 12 maj 2021, 17:17 
Svartängel
Svartängel
Användarvisningsbild

Blev medlem: 21 januari 2008, 19:20
Inlägg: 1542
Vad tyckte du om boken?

Som mange andre synes jeg Margit er som best når hun skriver historiske romaner, gjerne fra langt tilbake i tiden. Da får historiene et anstrøk av eventyr. Men det er også noen mer moderne romaner som er skikkelig gode, som De forlatte barna og Nøkkelen, for eksempel, to av mine absolutte favoritter blant alle Margits bøker.

Handlingen i Jomfruen fra Tåkeskogen skal foregå på 1200-tallet, og dette er en skikkelig røverhistorie med onde riddere, en ung, tiltalende jomfru, en brødrekonflikt, et opprør mot ondskap og maktmisbruk, og en antydning til trolldom og overnaturlighet. Jeg liker denne boken, kanskje ikke like godt som første gang jeg leste den, men den er underholdende og bra skrevet og har en rekke interessante karakterer – både hovedkarakterer som Vendelin, Varg og Kol og bikarakterer som herr Tyge, Mogens og Vendelins farmor.

Én ting jeg synes er en smule irriterende, er navnet Kol. Nå er boken skrevet flere år før Sagaen om Isfolket i det hele tatt var påtenkt, men Kol Simon er tilfeldigvis én av mine største favoritter, og Kol i denne boken ligner ikke i det hele tatt, annet enn hårfargen. Og jeg leste I jordens dyp før jeg leste Jomfruen fra Tåkeskogen første gang; ellers hadde jeg kanskje tenkt motsatt.

Av de tre gamle føljetongene som er med i podcasten i denne omgang, er det denne jeg liker best – i alle fall akkurat nå.

Vilka är dina favoritögonblick i boken?

Når Vendelin befrir Varg fra fangenskapet i ridder Gerhards borg; den delen av historien er utrolig godt skrevet. Første gang de treffes – den sterke fysiske tiltrekningen mellom dem helt fra starten av. Scenen ved Kols sted i nærheten av herr Tyges gård, der de gir etter for begjæret. Slutten av boken – både når Vendelin er skadet etter heksebrenningen og samtalen de har da, og også når de kommer til Härnatorp, herregården i Skåne. Da virker Varg som en mann det er lettere å forstå at Vendelin har kunnet falle for – selv om han fremdeles ikke er helt helbredet.

Vilken är din favoritkaraktär?

Vendelin er sympatisk; jeg liker henne. Varg er interessant. Oppførselen hans er ganske ekstrem og for det meste helt uakseptabel. Men han har også noen små øyeblikk innimellom der det virker som han har en annen, mer sympatisk og sårbar side, som blant annet kommer til uttrykk ved at han er så glad i dyr.

Ellers

Til Tamlin kinky-tail:

Mannen som Vendelin traff i mørket, og som lignet ridder Gerhard: Kan det ha vært Vargs far? Jeg mener, siden Varg og Kol var så like at Vendelin kunne ta feil av dem, burde vel kanskje fedrene ha noen likhetstrekk? (Eller står det at Vargs far er død? Jeg husker faktisk ikke.)

Til Blodshämnd:

Jeg har aldri lest Raija-serien, så det med “lille kråke” syntes jeg var mer søtt enn irriterende, men siden denne boken ble skrevet midt på 70-tallet, var det vel heller motsatt om den ene forfatteren kopierte den andre. Men, som du sier, er det jo godt mulig at det er en tilfeldighet at samme uttrykket er brukt av begge forfatterne.

Til Hanna:

Ja, uttrykket “vær så snill” er et typisk norsk uttrykk. Ofte brukt av barn som vil tigge foreldrene om noe. (Men kan noen ganger bli brukt for å være høflig – innimellom, men slett ikke alltid, der engelskmenn ville sagt “please”, men jeg tror det er noen regionale eller dialektale forskjeller på denne bruken).

_________________
Stay gold!
Have a good destiny!


Senast redigerad av Silje Arngrimsdatter 18 maj 2021, 15:34, redigerad totalt 1 gång.

Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 12 maj 2021, 17:40 
Gråfolk
Gråfolk
Användarvisningsbild

Blev medlem: 3 maj 2016, 19:40
Inlägg: 55
Så det här var en underbart märklig bok. Jag gillar sagostämningen, den är riktigt tät. Den får också hela det här konceptet med "oskyldig ung flicka som är lite för naiv för sitt eget bästa" att funka bättre än vad det gjorde för mig i Tornet i fjärran. Särskilt som Vendelin faktiskt överraskar några gånger, mest tillfredsställande när hon listar ut Tokes hemlighet själv.

(Scenerna där hon inte fattar att Varg och Toke/Kol är olika personer är både skämskudde och lite härliga)

Apropå Varg och Kol, jag satt just och tänkte att det var bisarra namn för någon att ge sina barn, även om de var väldigt passande för de män de vuxit upp till, och så kommer det en förklaring! Jag gillade den verkligen, även om den kanske kändes lite tillkämpad.

Och karaktärerna lyckas ha förvånansvärt mycket djup.

- Jag är först så irriterad på Varg och hans klassiska "Grinig man med våldtäktsvibbar som kanske har ett hjärta av guld om rätt kvinna lyckas polera fram det", och jag himlar lite med ögonen åt ledaren för gänget och hans "Om du känner minsta hängivenhet för honom, så gör honom inte illa, Vendelin! [...] Ingen på jorden behöver så mycket mjukhet och värme som han - och likväl förmår han inte ta emot något sådant". Med risk att låta lite sexistisk, låter det mer som en kvinnlig författares fantasier medan hon bygger än karaktär, än som en medeltidsriddares analys av en av sina kämpar inför en möjlig ny flickvän. I alla fall, Varg är klassiskt jobbig och jävlig, men när sen det här med förgiftningen dyker upp, och hans kamp mot den, så blir hela den här idén med att hans onda sida egentligen inte är en del av honom, plötsligt mycket mer verklig, och jag börjat motvilligt bli mer fascinerad.

- Kol/Toke är dock den som fascinerar mig mest. Först är han den ädla krymplingen, lite inspiration porn och Vendelin som är rädd för att såra hans stolthet genom att erbjuda honom hjälp. Han är mjuk och vänlig och ganska hjälplös i sin framtoning även om han ändå lyckas ha ett hushåll själv. När de sen kommer in till staden får han ändå lite agens, och pratar med Beate på ett sätt som påminner om att han faktiskt är en medlem i upprorsgruppen han också, och en viktig sådan. Och hela tiden är han kontrasten till sin bror Varg, först genom att vara den mjuka och vänliga, men sen när Varg ska få lite mer positiv uppmärksamhet får han det på bekostnad av att Kol utmålas som gnällig och jobbig. Det är fascinerande hur Kol, bara för att han är ivägen för Vargs och Vendelins romans, får så mycket skit för att han gör hemska saker som att... klaga när han har ont efter att ha blivit våldsamt misshandlad? Hur kan han liksom? Och hur kan han ha sitt eget mentala trauma att kämpa med efter att ha blivit så illa slagen från början att han har en funktionsnedsättning för resten av sitt liv, och sen blir lovligt byte för bybors brutala mobbning? Nä, gud vad gnällig han är, tur att det finns riktiga män som Varg som hanterar sina känslor med att vara riktigt elaka istället...

Jag orkar inte ens ge mig in på det bisarra med "jag ska ligga med varje artonårig flicka" (och ännu mindre på "men jag har nån slags heder, är hon under arton är hon naturligtvis ointressant") eller hur plotten är uppbyggd runt att Vendelin är het nog att riddaren tappar allt sans och vett (även om, okej, hans stolthet har nog sitt med i spelet också). Det är ett sagoelement som jag kan köpa även om jag inte gillar det. Och vad är grejen med spöket eller vad det är som Vendelin träffar i skogen vid något tillfälle?

Däremot gillar jag urkrafterna i när hela traktens befolkning gemensamt gör sig av med riddaren. Det finns någon slags verklig magi i hur de tränger ut honom mot offerplatsen, och hur de låter honom slå dem och inte ens slår tillbaka, bara fortsätter tvinga honom vidare med sitt blotta antal. Och alltså, så logiskt att nån random bybo bara hugger halsen av honom. Det känns som bästa lösningen, att låta någon göra det som inte har så starka känslomässiga band utan mer kan se det som ett jobb (även om det såklart alltid är hemskt att döda en annan människa), istället för att överdramatiska Varg ska gå och angsta över att han måste döda sin far och sen sig själv.

Favoritkaraktär: Fru Kirsten, som verkar vara en vettig människa. Favoritscen: Antingen när de dödar riddaren, eller bara beskrivningarna av blommorna runt Tokes hus. Överhuvudtaget är miljöbeskrivningarna helt underbara.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 18 maj 2021, 17:06 
Isfolksfan
Isfolksfan

Blev medlem: 7 juni 2017, 21:42
Inlägg: 19
Det här var nog min favorit av de tre böckerna i Sandemo-serien som vi gått igenom hittills. Det här är Margit när hon var i högform. Det är spännande och Vendelin har lite mer ruter i sig än de två tidigare hjältinnorna. Även om jag har svårt att tro att hon aldrig skulle ha träffat någon människa under uppväxten. Riddar Gerald är en hederlig klassisk Margit-skurk som har allt man förväntar av en sådan. Härligt ond och korkad.

Mitt favoritögonblick blir nog när Vendelin inser att Varg blivit förgiftad och bestämmer sig att ta sig till borgen för att rädda Varg. Här lyfter Vendelin och hon framstår som rätt smart och rådig.

Kol är min favoritkaraktär. Han är sympatisk och trots det han blivit utsatt för så kämpar han på till skillnad från sin bror Varg som verkar bosatt sig i sin offerkofta och gladeligen gnuggar in i allt och alla han möter hur själsligt skadad han är. Det blir lite tröttsamt efter ett tag. Herr Tyge skulle ha kunna ha blivit en favorit om det inte varit för planen men att få Riddar Gerald att upptäcka Vendelin. Av någon anledning började jag höra Jönssonligans signaturmelodi i bakgrunden när han berättar hur de ska få ut Vendelin ur borgen. Vet inte var jag ska börja på listan över allt som kan gå fel med att kasta ut en icke simkunnig i en vallgrav i förhoppning på att någon av männen ska vara på rätt ställe. ”Det är ju lysande herr Tyge!”


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 18 maj 2021, 19:44 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11240
Ort: Svarta Salarna
poddat och klart


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 2 juni 2021, 13:21 
Isfolksfan
Isfolksfan

Blev medlem: 27 mars 2016, 10:14
Inlägg: 15
Vet att det redan är poddat, så skriver inte så mycket om boken, men måste bara säga att jag trodde alla var fulla då ni hänvisade till Vendelin. I (vad jag antar är) förstautgåvan från Allers 1979 så heter huvudpersonen Ylva. Slut på meddelande...

_________________
När man tänker för mycket kan man ibland skapa problem som inte fanns där från början


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 10 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012