Ett litet tips till er alla...!
Det finns en app som heter "Biblio". (Bilden har en vit bakgrund med röda lodräta streck som påminner om bokryggar). Där får man tillgång till att låna ditt lokala biblioteks e-böcker och digitala ljudböcker!
Du behöver bara ditt personnummer eller bibliotekskortets nummer och koden till ditt bibliotekskort. Jag tror att utbudet är olika för olika bibliotek. Men jag vet att mitt har nästan alla Sandemos böcker i e-bokform. Så om ni har svårt att få tag i en bok, så kolla där!
Man behöver inte tänka på att lämna tillbaka heller då boken raderas när lånetiden är slut. Dock verkade det vara lite olika regler för olika bibliotek, som att man bara kan låna ett visst antal e-böcker per vecka och månad.
Vad tyckte jag om boken?
Först den tekniska biten...
Boken har många bra scener men vägen mellan de scenerna är inte så bra. Svängarna blir för hastiga och man hänger inte med själv i karaktärernas känslobyten. Plötsligt är Sharon kär i Gordon och samma händer med Gordon mot henne, utan att vi har fått någon rigtig emotionell uppbyggnad mot de scenerna. Det blir platt och konstigt och lite obekvämt.
Vi ska bara finna oss i att "nu är hon kär i honom", "nu är hon inte kär", "och nu är hon kär igen". Men vad var det som gjorde att hon kom fram till de kännslorna i slutändan? Det samma händer med Peter. Han tror att hon är mördaren och kallar henne med den tidens uttryck för "Hora" rakt upp i ansiktet på henne, och nästa stund är de bästa vänner igen utan någon uppbyggnad mellan de scenerna. Jag får nästan en känsla av att boken har stressats ihop mot en deadline.
Det finns mycket som påminner om bok 24 i sagan om isfolket, "Djupt i jorden". Det verkar som om det här nästan blev en slags förlaga och Margit tog de bästa bitarna från den här boken till "Djupt i jorden".
...Och själva historien, hur var den?...
Själva mysteriet var bra och var uppbyggt som en triller, men jag tycker nog inte att boken lyckades särskillt bra med själva romantiken.
Dock så ställer boken en mycket bra frågeställning och blir därför intressant från den vinkeln istället.
"Kan man förlåta sin andra hälft om denne våldtar en? Och borde man verkligen göra det om man känner att man kan det?"
Det sker våldtäckter inom äktenskap, det hör man om hela tiden tyvärr. Jag antar att man bara kan svara på den frågan om man själv skulle hamna i en sådan situation. Det är nog väldigt individuellt hur man reagerar. Idag skulle jag säga att jag aldrig skulle kunna tolerera och förlåta något sådant. Men om man verkligen älskar personen så är det nog inte så svart och vitt. Gordon kände äkta ånger efteråt men fortfarande kan man undra om det verkligen räcker?
Han förnedrade henne verkligen. Speciellt efteråt också när han visade upp henne i sin vita klänning (jag undrar om det fanns en synlig röd fläck på den? Det nämdes aldrig). Ja Gordon var ganska vidrig där.
Första hälften av boken störde mig mest. Det blev lite väl mycket "damsel in distress". Jag har inget emot det egentligen om det är i lagom måtta, men i den här historien är ju Sharon alldeles idiotiskt naiv. Dessutom är hon såklart en "ren" och oskuldsfull jungfru för att förstärka hur orättvist behandlad hon blir.
Hur kan hon tro att en Mördare bara skulle gå snällt till polisen och anmäla sig själv i ett land som har dödsstraff? Jag blev förvånad när Linda skrev en lapp överhuvudtaget. Men att Sharon inte tog den med sig?! Hon kunde ju ha gömt den i BH:n eller korsetten, vad hon nu använde, eller i skon!
Jag har inte mycket sympati för Linda eftersom hon är ond, men om hon mördat i självförsvar och var en "vanlig Svensson" så hade historien blivit mer komplex, för då hade ju inte Linda förtjänat att hamna i galgen heller. Då hade hon bara varit en stackars flicka som råkat riktigt illa ut.
Det är lite fult när alla karaktärer skyller på att Linda har manipulerat dem till saker. De har väl en hjärna att tänka själva med? Det var t.ex. kvinnornas eget beslut att kasta stenar på Sharon. Vem som helst vet att det kan leda till ett dödande slag.
Haha! Jag kunde inte låta bli att skratta åt Sharons tankar efter mordförsöket med gruvhissen.
Att när Linda fick veta att alla överlevt och hennes plan misslyckats så tänker Sharon att hon inte vill vara "innom skotthåll" för Linda. Ett roligt och väldigt "träffande" ordval med tanke på att Linda är en mördare. XD
Jag gillade Peter, men förstod att det skulle vara för bra för att vara sant att hon skulle bli ihop med sin drömprins. Speciellt efter de starka hintarna i början om att kärleken ofta inte blir som man tänkt sig. Det var därför inte så svårt att gissa att Gordon var "den utvalda" redan innan hon träffat honom. Men visst blev jag lite osäker på om jag hade rätt då det t.o.m. blev en kyss emellan henne och Peter.
Jag hade lite teorier i början att Peter kanske hade något med kopparstölderna att göra men är glad att han inte hade det. Det var nog "drömprinsen" som visade sig vara skurken i "Så djupt i jorden" som låg och spökade i bakhuvudet.
Peter var själv en karaktär som var för naiv och dum för att fatta att han blev mannipulerad även om han egentligen var en snäll person. Jag tycker att det är lite synd ibland att den första person som huvudkaraktären i Margits böcker blir kär i, många gånger tänks tillbaka på som, "Jag var aldrig kär i honom på riktigt utan jag var bara förälskad i själva förälskelsen".
Det hade varit trevligt om den första förälskelsen någon gång var lika mycket värd som den andra för huvudpersonen. Som i den här boken, Peter var ju, innan Linda kom in i bilden, en varmhjärtat personlighet. Han hade förtjänats att ses på med starkare kännslor tycker jag.
Det var roligt att försöka luska ut mysteriet i boken och jag lyckades ganska bra. Redan när Sharon sprang runt och blev jagad i skogen första gången så gissade jag på att såren och blåsorna kom från en växt. Själv tänkte jag direkt på den läskiga jättebjörnlokan som är en invasiv art i Sverie. Den har växtsaft som i solljus reagerar och ger blåsor och brännskador på huden av samma skala som om man varit i kontakt med en brännmanet. Man kan få fula ärr som aldrig går bort av det också. Det kändes triumferande när jag fick veta att jag hade rätt, även om det gällde en annan planta i boken men med liknande egenskaper.
Jag googlade på "poison sumac wound" och fick fram riktigt smaskiga bilder.
(Jag utmanar er, Dan och Anna, att göra det och beskriva för oss vad ni ser) ;p
Doktor William misstänkte jag också tidigt. Jag tänkte att det kanske var han som gjorde folk sjuka.
En gång när de skulle upp mot borgen så kunde han inte följa med p.g.a. en patient. Då tänkte jag att det var ett svepskäl och att han säkert skulle iväg och varna folk.
Jag gissade också direkt på att vägen på kartan i häxmästarens bok var en som gick under jorden.
Dock trodde jag att den stulna malmen färdades till den lilla hissen och släpades genom skogen.
Själva häxmästaren pendlade jag väldigt mycket över om han var riktig eller ej. Ända tills de hittade manteln med ställning och mask. Det fanns så mycket som fick mig att tänka på Móri och hans rödskinna, gråskinna, brunskinna och allt vad de hette.
En liten lustig sak som hände när jag läste den här boken, var att jag på flera ställen inte kunde låta bli att läsa om replikerna på engelska. Sharon med brittisk dialekt och Gordon med skottsk. Var det någon mer än jag som råkade ut för detta? XD
Sharons giftemål med Gordon, för att rädda sitt liv, får mig att tänka på giftemålet i Diana Gabaldons Outlanderböcker som har samma orsak till giftemål. Också en brittisk dam med en skottsk man. (Fast där är ju förståss mannen Jamie Frazer redan hemligt förälskad i henne, så det blir ändå lite annorlunda).
Men det här giftemålet är trots allt inte helt logiskt för att rädda hennes liv.
Hon säger där i kyrkan att hon väljer mellan en kallhjärtad man och galgen och att hon tar det minst onda.
Men hallå?! Docktor William då?!
Om det är så hon resonerar så är väl han bättre! Han är snäll mot henne och vill henne väl (även om han är en tjuv), och han vill resa till Amerika med henne där det nog inte finns minsta chans för en brittisk polismakt att kunna jaga och finna henne. Men nej, han är för ful för henne!
Det där hon säger om att hennes namn stått på listan för ogifta och att han inte friade till henne och att hon själv inte anser att en kvinna ska fria till en man och att det är därför hon tackade "Ja" till Gordon, är ju bara undanflyckt! William har ju faktiskt sagt att han har kärlek att ge henne om hon vill ha den. Han ville väl inte vara för klängig och pressa henne?
Dock så är ju Gordons erbjudande väldigt smidigt.
Hon gifter sig utan något krav på "hustruliga plikter" som det så vackert heter. Hon kan då stanna på ön och om hon senare träffar någon hon vill ha så kan de skiljas utan krussiduller.
Ett tredje alternativ för Sharon hade kanske varit att sno en roddbåt och ta sig från ö till ö. Eller smita på en lastbåt till Canada under falsk identitet och sedan flytt till vart hon än ville.
...Men det är förståss kanske inte så lätt att klara sig som ensam kvinna i den tid hon är i.
Jag tänker på uttrycket "arma barn" och 'kära barn" som verkar finnas i alla Sandemos böcker. Det utrycket används ju faktiskt ganska ofta i svartvita filmer har jag märkt.
Det kanske inte lät lika underligt förr att säga det till en vuxen kvinna som det gör idag?
Favorit scener....
De är 3 stycken.
Jag gillade hiss-scenen och hur Sharon bara knuffade ut alla männen medan hissen steg. Det var en spännande scen och man kände hennes frustration över att männen inte lyssnade utan bara såg ett "hysteriskt fruntimmer".
Den andra favoritscenen var när Fader Warden skällde ut Goram för att ha förgripit sig och mentalt förstört Sharon. Att han förklarade för honom hur svinigt han betett sig och vilken idiot han var. ...Det var tillfredställnde.
Den tredje favoritscenen var faktiskt våldtäkten.
Den kom så oväntat och var så chokaderande. Det var en teckniskt skickligt skriven scen med Sharon som först var lycklig och sedan insåg mitt i situationen att hon tog fel och istället hamnat i en mardröm. Jag som läsare blev lika förvånad och förskräckt samtidigt med henne. Den kändes så äkta och levande och vi vet ju tyvärr nu att Margit faktiskt har erfarenhet av något liknande.
Jag kommer ihåg när jag läste isfolket och kom till övergreppen i bok 38, "Små män kastar långa skuggor". Jag kännde det då som om författaren visste vad hon talade om, som om hon varit med om det själv, för det var så levande beskrivet. Jag blev nyfiken och googlade runt då för att se om jag hittade ett samband och hittade då en intervju från TV4 med Malou där hon berättar om det, och verkligheten är så otroligt likt det som händer i boken. Otäckt!, men samtidigt är det en fachinerande läsning, om än grotesk, för jag tror det är få sätt som man kan komma närmare en förståelse för hur det känns i en sådan situation än att vara i huvudet på karaktärer i en bok som är skriven av någon som har förstahandsupplevelser av det.
(Om någon vill se intervjun så finns den på youtube här..)
https://m.youtube.com/watch?v=nZut0Jmxnsg Mina favoritkaraktärer....
Det var definitvt
Fader Warden och Margaret. Jag hade nästan kunnat tänka mig historien från deras synvinkel istället. Den hade åtminstonde blivit mer romantisk då i.a.f.
Speciellt prästen var härlig. Han verkade vara den smartaste, mest insiktsfulla och klokaste karaktären i hela boken.
Ann och Andy var också ett gulligt par.