Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 09:40

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 8 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 29 augusti 2020, 22:53 
Isfolketpoddare
Isfolketpoddare
Användarvisningsbild

Blev medlem: 12 februari 2007, 17:37
Inlägg: 2368
Ort: Göteborg
Vi kör på mot bok 13 och vi behöver era svar!

* Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Svara så snart du kan :tkiss: :tkiss: :tkiss:

_________________
"You´re fivehundred years old and you cant use the phone?What are you, an immortal idiot??"

http://setsunaceras.blogspot.se/


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 30 augusti 2020, 07:52 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
En sak jag funderade över efter förra podd-avsnittet. Ni diskuterade huruvida drakar finns i Margits värld eller inte. Jag tror Margit menar att drakar bara finns i sagorna - alltså Móri har rätt när han säger att drakar aldrig funnits, men draken utanför Demonernas fjäll var en sagodrake.
Sen vill jag bara säga att jag älskar Historiska Hörnan med Hörning.

Men nu till bok 13!
Klostret i Tårarnas Dal … Den här boken gillade jag.
Men tyvärr så fortsätter denna vita och svarta värld breda ut sig och stereotyperna löser av varandra. Pigor är lättfotade och råa – söta, men inte spädlemmade som lilla oskyldiga Danielle. Sen verkar det faktiskt vara så att man direkt kan se på en person om den är av högre börd. Det här med ett ”ädelt ansikte” tycks tas bokstavligt.

Jag gillar romantiken i den här boken men skruvar olustigt på mig när Leonard tänker på Danielle som ”flickebarnet”. Nej! Inte det här nu igen! Fick nog av det i ”Skammens Hus”! Och det var inte vidare värst romantiskt när Leonard tar sig friheten att klä av Danielle när hon sover! Men man gjorde nog så på den tiden, tyvärr. Me too får vänta på sig några århundranden.
Märkligt hur häxmästarfamiljen har förmågan att läsa av människor på grund av hur de ser ut. Leonard har en klar panna som tyder på intelligens. Och så fort ordersriddaren, som låtsas vara Leonard på balen, tar av sig masken ser Theresa att han är högfärdig, arrogant och osympatisk. Allt detta innan någon hunnit öppna munnen.
Annars är det kul med maskeradbal. Men badade verkligen Dolg Leonard innan han hämtade honom till balen? Den scenen vill jag läsa om! :hdance2:
Önskar vi kunnat få stanna lite mer i det vardagliga livet på Theresenhof. Ville höra mer om själva bröllopet!

Jag var nästan säker på att de skulle be Willy översätta den spanska boken, istället får vi en tråkig gubbe från Wien. Willy får vi bara möta en kort stund då de hämtar Solboken. Jag får nöja mig med att han är lyckligt gift och fått barn.

Det är så svårt att hänga med i mysteriet och sammanträffandena börjar bli lite för otroliga vid det här laget. Alltså, de behöver få tag på Heinrich Reuss, och mannen från Wien (som inte talar norska) känner igen namnet, och drar någon långsökt slutsats att en man han råkar känna är just Heinrich Reuss. Oj, vilket sammanträffande!
Sen undrar jag också över hur häxmästarfamiljen kan veta om att Sigge dödade kardinalen? Någon som kan förklara? Har jag missat något?

Har aldrig riktigt gillat det här med hur de får folk att glömma till höger och vänster. Uriel fick Sigge att glömma (men det var då han var nästan-ängel) och nu gör Skuggan så riddarorden glömmer bort Reuss totalt! Varför kan inte den där jävla Skuggan göra så orden glömmer hela häxmästarfamiljen?!

Hornspindeln blir det inte så mycket med. Hon byggs upp till ett potentiellt hot, men blir nedmejad av andarna i mitten av boken. Och Móri har det svårt att hålla sig för skratt när han efteråt tackar andarna för morden. Okey. Just roll with it, I guess …

Varför helar inte Dolg eller Villeman Rafael med Safiren? Men jag gillar som sagt romanserna i boken och den mellan Rafael och Amalie känns fin, men kunde ha fått mera djup om vi fått följa paret lite mer.
Hum, verkar som den här boken tjänat på att få mer kött på benen. Vill ha mer karaktärsutveckling, nu när det snåriga mysteriet dras mot sitt slut.

Så kommer vi till resan till Tårarnas Dal och den gillade jag skarpt. Men jag har sagt det förr och vet inte om jag vågar säga det igen … Kommer de två nya ordensriddarna vara skurkarna den här serien förtjänar? Häxmästarfamiljen verkar impade av dem … Fast jag vet inte … är det bara för att de är så grymma på ett ståtligt vis, inte lika odugliga som alla andra? Dolg vill inte döda dem för att de är så vackra! Va?! Vad fan är det här?!
Längst ner på s 178, Dolg säger: ”Ni vet, att vi kunde döda er nu. Men sådant är inte vårt tillvägagångssätt. Dessutom tycker vi om all form för skönhet, också efter groteska normer, och tycker inte om att döda sådana konstverk som ni båda är …”
Tyvärr så sjunker min syn på häxmästarfamiljen. De är så … Jag vet inte! Förmer kanske, än alla andra.
Jag gillar de sköna riddarna och älskar att de kastar tillbaka guldklotet in genom fönstret för att säga att de minsann inte sänker sig till simpel pengatörst. Nog för att det är lätt när man är rik, men i alla fall … De blir inte totalt förödmjukade. Tur att de var för snygga för andarna att mörda! Eller jag är så vågad att påstå att det är häxmästarfamiljen som dödat alla dessa ordensbröder, häxor och andra arter. Man kan inte skylla på att det var pistolen som dödade då det var än själv som hade den i handen.

Så dyker min favoritskurk upp igen. Inne på Theresenhof. En liten förgrämd gestalt med pipig röst. Vet inte om jag kan förlåta Margit detta. Varför kunde jag inte fått minnas honom som en torr gammal magiker som blev slaktad av Sigilion?
Lite cred får han dock när han drar slutsatsen att det kanske inte bara är så att Nero dör när Dolg gör det. Smart! Och han försöker strypa Nero. Men andeskaran samlas såklart och då har kardinalen inte en chans.
Och hur tänkte egentligen andarna? Jag älskar att Nero fick ett förlängt liv, men vad fan! Det enda sättet de kunde göra det på var att Dolg och Nero dör samtidigt? Knäppt! Dolg är ju ”Världens hopp”, som Skuggan sagt. Så ”Världens hopp” hänger på att en vårdslös hund inte dör? Bra jobbat!

Boken halkar verkligen på slutet. Då Móri ska tacka alla sina andar en efter en blir sååå långdraget. Och varför tar han farväl? Kan inte riktigt tro på att vi äntligen kommer slippa hela byket. Men jag håller tummarna.

Favoritpassagerna i boken är absolut äventyret i Tårarnas Dal. Tycker om Leonard och Danielles romans (när man kommit över första mötet) och riddarna som dyker upp. Villeman när han spär på vattnet i brunnen han ramlar ner i och Dolg blir faktiskt lite mänsklig i den här boken med att han integrerar med sin lillebror.

Favoritögonblick Allt i Tårarnas Dal, förutom synen de har på de vackra riddarna.

Favoritkaraktär Amalie! Vet att jag inte skrivit så mycket om henne, men hon verkar bra. Margit ger oss verkligen bikaraktärer som fastnar, som Willy!

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 1 september 2020, 16:23, redigerad totalt 2 gånger.

Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 30 augusti 2020, 08:20 
Gråfolk
Gråfolk

Blev medlem: 5 juni 2017, 21:36
Inlägg: 37
Favoritögonblicket är när Skuggan gör så att alla solordens medlemmar ”glömmer bort” Henric Russ, att han kan gå säker från dom framöver. Varför gör inte Skuggan så för de andra så dom slipper oroa sig?
Striden med Kardinalens ande.
Favoritperson Leonard
Vad är skillnad mellan solordens-riddare och rov-riddare?


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 30 augusti 2020, 09:18 
Gråfolk
Gråfolk
Användarvisningsbild

Blev medlem: 3 maj 2016, 19:40
Inlägg: 56
(Sorry, det här kommer att bli lite långt. Jag hade en tanke om att koka ner det lite mer, men ni vet hur det blir med såna bra planer. Det hjälper inte hur långt innan deadline man än börjar, det slutar ändå alltid med att man sitter och svamlar i sista sekund.)

När Danielle blev dumpad ute i skogen i slutet av förra boken blev jag väldigt förväntansfull. Äntligen skulle Danielle få sin egen bok! Efter att ha tillbringar bok efter bok som den mobbade, meningslösa yngre systern vars främsta karaktärsdrag var att hon var för dum för världen, och vars främsta interaktion med andra var att de inte lärde henne någonting om världen, skulle hon äntligen få komma till sin rätt!

Aja. Det var ju kul att hoppas i alla fall.

Boken börjar ändå lovande. Danielle är dumpad i skogen och träffar den stilige Leonard. Men inte förrän hon får en totaldiss som introduktion.

Danielle vet inte hur barn blir till. Hur värdelösa föräldrar har hon egentligen? Det känns som att i Isfolket, även när en yngre person är oförsvarligt naiv, så har det ändå funnits föräldrar som har försökt. Eller, som i stackars Anettes fall, blivit syndabockar. Dvs, det finns alltid en förklaring. Danielle är bara bortglömd av föräldrar som ska föreställa bra.

Jag tycker alldeles för mycket om klichén där två människor totalt missuppfattar vem den andra är, och det här är till en början en riktigt lysande sådan. Jägmästaren Leonard och grispigan (eller hönspigan?) Danielle är ju jättekul. Många fina små detaljer, som när Leonard ska hålla upp dörren för att han vet att flickorna går igång på det, och Danielle bara tar det som sin rätt.

Meeeeen vad är en romans utan sexuella övergrepp? Inget för Leonard, helt klart. Jag är faktiskt med på tåget till och med när han pratar om att hon säkert är både grov i munnen och lättfotad egentligen, för han känner minsann pigor. Men sen somnar hon och det är tur att han är en riddersman. Det står faktiskt det i boken, så det måste vara sant.

Citat:
Ja, för han hade inte tänkt ta henne sovande, det vore för grovt, något sådant behövde inte Leonard Waldboden. Han var en riddersman i allt.


Så, som en riddersman håller han sig till att fundera på att bara klä av sig byxorna och lägga hennes hand på sin... heta, manliga stolthet. Och kanske klä av henne också. Ni vet. Som en riddersman.

Det enda som stoppar honom är att upptäcka att hon är bättre mans barn. Och där kastas vi tillbaka in i den versionen av klichén jag tycker bättre om, den som innehåller mer lustiga förväxlingar och mindre tafsande på personer som inte har möjlighet att ge samtycke.

I ännu ett fall av "plotten är viktigare än rimliga konsekvenser" har vi scenen på festen där den riktiga Leonard har blivit hämtad och ska få beröm inför alla. Ännu ett intrig-grepp jag egentligen älskar - skurkarna tror att de har kommit undan med något, men inför alla samlade får de nu se sina planer överlistade, och de kan bara spela med.

Men alla samlade får också höra att Danielle har varit ensam ute i skogen i flera dagar, och blivit hittad av denne dräng. Erlings försäkran om att allt har gått sedesamt till slår över i att låta mer som förnekan, och jag kan inte tro annat än att alla skvallerlystna i trakten får totalt tydliga tankar om hur det nu ligger till med Danielles dygd. Om det hade funnits rimliga konsekvenser, alltså.

Däremot gillar jag hur Danielle tidigare under balen inte är lurad en sekund av den falska Leonard. Det hade kunnat dras ut på med fler pinsamma förvecklingar, men det var faktiskt snyggare så här.

Danielle får en fin lyckosten av Leonard, jag är väldigt spänd på att den ska dyka upp som ett Viktigt Föremål i senare böcker.

Jag tycker om att Tiril får tillbaka i alla fall en skugga av personlighet när hon vill träffa Heinrich igen. Det är inte mycket, men lite i alla fall, och det påminner om att hon en gång hade ett liv och agens och grejer.

Sen bestämmer sig plotten för att Danielle är oviktig, och det vi behöver är ett till andespäckat äventyr. Såklart. Jag erkänner att det kanske är lite mitt fel som bryr mig så himla lite om alla deras skatter och nycklar, men jag vill ju bara höra mer om karaktärerna! Och här blir Danielle av med det inte liv hon nästan börjat få ha, och blir istället enbart en trånande flickunge, som ibland beskrivs som "jamen hon är ju supermodig, nästan lite väl dristig" och ibland som "hon är ju den mesigaste människa man träffat" utan att någon verkar reflektera över att de ändras från scen till scen.

Fast jag gillar hennes förtäckta "Jag vill med på äventyret om Leonard ska med", kanske för att det är något jag själv definitivt skulle kunna göra.

Rafaels kärlekshistoria med fröken Blanke är så fin att jag kan leva med att den tar plats i en bok som jag ville skulle vara bara Danielles. Han behövde till skillnad från henne få bli lite dissad och satt på plats, och jag älskar hertiginnan Theresas diskreta sätt att visa upp hur bleka och ointressanta hans gamla beundrarinnor faktiskt är i jämförelse.

Några som inte är bleka och ointressanta är däremot det här avsnittets solriddare, i alla fall om man ska fråga Dolg. Det är lite roligt hur Margit försöker få de nya skurkarna att ha någon slags karaktär och särprägel varje gång. På island var det spexiga djurnamn, den här gången är de bara jävligt heta. Dolg erbjuder sig att ta emot dem om de vill byta sida.

Citat:
Dolg fortsatte: - Ni vet, att vi kunde döda er nu. Men sådant är inte vårt tillvägagångssätt. Dessutom tycker vi om all form av skönhet, också efter groteska normer, och tycker inte om att döda såna konstverk som ni båda är...


Sen blir det andar som rycker in och gulklimpar som kastas hit och dit. Dolg är okej med att de ger guldklimpen till riddarna, medan Móri ser rakt igenom sin sons crush.

Citat:
-- Ja, svarade Dolg. -- Men på något sätt ville jag låta dem få behålla litegrann av sin manliga värdighet. Så de hade något att komma tillbaka till Orden med. De var olika de andra riddarna.

-- De var ståtligare, det var allt, sa Móri kort.


Sen kommer den mest puckade scenen av alla när de kommer hem och ska driva ut den senaste ondskan, och bestämmer sig för att Móri är för trött och Taran för jobbig nu när hon har en man som de kan vända sig till istället. Det är nice att de får stöta på lite faktiskt motgång ibland, i alla fall ett tag tills andarna kommer in och reder ut saken, men måste det alltid ske på så puckade premisser? Det är väl lite problemet med att ha så superstarka superhjälpare. Det är bara dumt att inte be dem om hjälp 100% av tiden, så när de måste stå ensamma för att det ska bli lite spänning, blir det också ofta av rätt dumma skäl.

Móris tacktal till andarna är lite som Demonernas Fjäll fast sämre. Men det fyller väl ungefär samma funktion - att samla upp historien inför slutstriden. Jag ser fram emot den ändå.

Allt i allt en helt okej bok, lite spretig både i intrigen och i karaktärsteckningarna, framförallt av Danielle. Men det som var bra var ändå riktigt bra.

Favoritkaraktär: Helt klart Amalie. Hon och Rafael lyckas så fint med att kännas som unga vuxna, väldigt verkliga människor.

Favoritögonblick är nog ändå scenen i skogsvaktarstugan, trots att jag vill bränna bort hälften av den. Plus scenerna jag ser framför mig i mitt huvud av Dolg som spanar in solriddarna. Hade jag oändliga mängder tid och energi skulle det bli fanfiction på det.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 2 september 2020, 10:04 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 6 juli 2020, 21:04
Inlägg: 2
Nu har jag tyvärr snart gått igenom hela ljusets rike för att jag inte kunde slutat. Så som det blir när man börjar med Margit. Den lyssnar jag på som ljudbok, samtidigt läser jag de svarta riddarna som jag aldrig gått igenom tidigare, i bokform. Så mitt minne av denna bok är något luddigt och jag kan inte riktigt komma ihåg detaljer.
Det är tur att två användare drog till med långa inlägg, det hjälper minnet på traven!

* Vad tyckte du om boken?
Helt okej bok. Men jag inser mer och mer att jag överskattat häxmästaren. Sagan om isfolket och ljusets rike är mycket bättre!

Jag tycker om att Danielle får sin kärlekshistoria och hela historien i sin helhet är lagom komplicerad med balen och utbytet av Leonard. Triumfkänslan som läsare när Dolg hämtar den riktiga Leonard är riktigt härlig.

Även Rafaels kärlekshistoria känns riktigt trevlig, han faller för en otänkbar, och varför hon är otänkbar kan ju diskuteras men jag väljer att ignorera det, för detta är ett återkommande problem i Margits sagor. Men mitt hjärta mår bra under dessa episoder i boken. Theresas inblandning är riktigt bra!

Scenen med överfallet på Nero för att komma åt Dolg är riktigt obehagligt men nödvändigt. Tur det slutar lyckligt - som alltid!

Jag vågar inte kommentera så mycket mer pga av att jag har så mycket i huvudet från efter denna bok och är rädd att spoila.

* När den riktiga Leonard kommer till balen och scenen när Teresa öppnar ögonen på Rafael!
* Teresa och alltid Nero.

Det fram emot att höra era åsikter och avslutar kort denna gång!

Tack för att ni kämpar på med denna podd och grattis till goa resultat på patreon! :drunk:


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 3 september 2020, 19:01 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
poddat och klart


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 4 september 2020, 11:26 
Svartängel
Svartängel
Användarvisningsbild

Blev medlem: 21 januari 2008, 19:20
Inlägg: 1556
Å nei, ser nå at jeg er for sent ute :oops: , men skriver likevel ned noen kommentarer. Håper jeg rekker de to neste. Skal begynne å lese bok nr. 14 i dag. Hadde vært greit å vite når innspillingen skal skje ... :)

Vad tyckte du om boken?

Det skjer ganske mye, og boken er spennende, men jeg blir mer og mer klar over at jeg ikke liker Heksemesteren-serien like godt nå som jeg gjorde første gang jeg leste den. Den kan ikke måle seg med første delen av Isfolket. Som med Lene og Örjan synes jeg Taran og Uriel burde fått skinne mer i deres eget bryllup. Savner fremdeles Tiril slik hun var i de første bøkene. Men Theresa er fin og karaktertro her.

Vilka är dina favoritögonblick i boken?

Innledningen, når Danielle og Leonard treffes første gang, er fin. Én av de tingene Margit er flinkest til, er å introdusere nye karakterer, og jeg får umiddelbart sympati for Leonard – til tross for det at han kler av Danielle mens hun sover, men heldigvis holder han seg i skinnet. Misforståelsene i starten er fornøyelige, og relasjonen mellom dem blir etter hvert veldig fin. Men Danielle er litt vel uskyldig og uvitende. Kan ikke fatte at hun ikke har fått med seg litt mer av livets realiteter etter å ha vokst opp med Taran og Villemann og co.

Det er også fint når Leonard får komme på maskeradeballet – etter at den falske Leonard er avslørt – og når han og Danielle får bli med på bokens virkelige eventyr. Jeg liker at det er de som finner det de leter etter.

Vilken är din favoritkaraktär?

Leonard

_________________
Stay gold!
Have a good destiny!


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 22 december 2021, 16:25 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 3 oktober 2021, 11:09
Inlägg: 6
Hører podden nå. Interessant anakronisme med Danielle og silketruser. Faktisk kom ikke engang mamelukker før langt utpå 1800-tallet (biedermeierperioden). Før det brukte man ikke underbukser. Innerst mot kroppen brukte kvinnene underkjoler/serker, gjerne av lin. Mennene brukte heller ikke underbukser, de bare bretta skjorta (som var lang, ned til knærne) slik at den ble som en slags «beskyttelse» mot den grovere ytterbuksa.


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 8 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012