(Sorry, det här kommer att bli lite långt. Jag hade en tanke om att koka ner det lite mer, men ni vet hur det blir med såna bra planer. Det hjälper inte hur långt innan deadline man än börjar, det slutar ändå alltid med att man sitter och svamlar i sista sekund.)
När Danielle blev dumpad ute i skogen i slutet av förra boken blev jag väldigt förväntansfull. Äntligen skulle Danielle få sin egen bok! Efter att ha tillbringar bok efter bok som den mobbade, meningslösa yngre systern vars främsta karaktärsdrag var att hon var för dum för världen, och vars främsta interaktion med andra var att de inte lärde henne någonting om världen, skulle hon äntligen få komma till sin rätt!
Aja. Det var ju kul att hoppas i alla fall.
Boken börjar ändå lovande. Danielle är dumpad i skogen och träffar den stilige Leonard. Men inte förrän hon får en totaldiss som introduktion.
Danielle vet inte hur barn blir till. Hur värdelösa föräldrar har hon egentligen? Det känns som att i Isfolket, även när en yngre person är oförsvarligt naiv, så har det ändå funnits föräldrar som har försökt. Eller, som i stackars Anettes fall, blivit syndabockar. Dvs, det finns alltid en förklaring. Danielle är bara bortglömd av föräldrar som ska föreställa bra.
Jag tycker alldeles för mycket om klichén där två människor totalt missuppfattar vem den andra är, och det här är till en början en riktigt lysande sådan. Jägmästaren Leonard och grispigan (eller hönspigan?) Danielle är ju jättekul. Många fina små detaljer, som när Leonard ska hålla upp dörren för att han vet att flickorna går igång på det, och Danielle bara tar det som sin rätt.
Meeeeen vad är en romans utan sexuella övergrepp? Inget för Leonard, helt klart. Jag är faktiskt med på tåget till och med när han pratar om att hon säkert är både grov i munnen och lättfotad egentligen, för han känner minsann pigor. Men sen somnar hon och det är tur att han är en riddersman. Det står faktiskt det i boken, så det måste vara sant.
Citat:
Ja, för han hade inte tänkt ta henne sovande, det vore för grovt, något sådant behövde inte Leonard Waldboden. Han var en riddersman i allt.
Så, som en riddersman håller han sig till att fundera på att bara klä av sig byxorna och lägga hennes hand på sin... heta, manliga stolthet. Och kanske klä av henne också. Ni vet. Som en riddersman.
Det enda som stoppar honom är att upptäcka att hon är bättre mans barn. Och där kastas vi tillbaka in i den versionen av klichén jag tycker bättre om, den som innehåller mer lustiga förväxlingar och mindre tafsande på personer som inte har möjlighet att ge samtycke.
I ännu ett fall av "plotten är viktigare än rimliga konsekvenser" har vi scenen på festen där den riktiga Leonard har blivit hämtad och ska få beröm inför alla. Ännu ett intrig-grepp jag egentligen älskar - skurkarna tror att de har kommit undan med något, men inför alla samlade får de nu se sina planer överlistade, och de kan bara spela med.
Men alla samlade får också höra att Danielle har varit ensam ute i skogen i flera dagar, och blivit hittad av denne dräng. Erlings försäkran om att allt har gått sedesamt till slår över i att låta mer som förnekan, och jag kan inte tro annat än att alla skvallerlystna i trakten får totalt tydliga tankar om hur det nu ligger till med Danielles dygd. Om det hade funnits rimliga konsekvenser, alltså.
Däremot gillar jag hur Danielle tidigare under balen inte är lurad en sekund av den falska Leonard. Det hade kunnat dras ut på med fler pinsamma förvecklingar, men det var faktiskt snyggare så här.
Danielle får en fin lyckosten av Leonard, jag är väldigt spänd på att den ska dyka upp som ett Viktigt Föremål i senare böcker.
Jag tycker om att Tiril får tillbaka i alla fall en skugga av personlighet när hon vill träffa Heinrich igen. Det är inte mycket, men lite i alla fall, och det påminner om att hon en gång hade ett liv och agens och grejer.
Sen bestämmer sig plotten för att Danielle är oviktig, och det vi behöver är ett till andespäckat äventyr. Såklart. Jag erkänner att det kanske är lite mitt fel som bryr mig så himla lite om alla deras skatter och nycklar, men jag vill ju bara höra mer om karaktärerna! Och här blir Danielle av med det inte liv hon nästan börjat få ha, och blir istället enbart en trånande flickunge, som ibland beskrivs som "jamen hon är ju supermodig, nästan lite väl dristig" och ibland som "hon är ju den mesigaste människa man träffat" utan att någon verkar reflektera över att de ändras från scen till scen.
Fast jag gillar hennes förtäckta "Jag vill med på äventyret om Leonard ska med", kanske för att det är något jag själv definitivt skulle kunna göra.
Rafaels kärlekshistoria med fröken Blanke är så fin att jag kan leva med att den tar plats i en bok som jag ville skulle vara bara Danielles. Han behövde till skillnad från henne få bli lite dissad och satt på plats, och jag älskar hertiginnan Theresas diskreta sätt att visa upp hur bleka och ointressanta hans gamla beundrarinnor faktiskt är i jämförelse.
Några som inte är bleka och ointressanta är däremot det här avsnittets solriddare, i alla fall om man ska fråga Dolg. Det är lite roligt hur Margit försöker få de nya skurkarna att ha någon slags karaktär och särprägel varje gång. På island var det spexiga djurnamn, den här gången är de bara jävligt heta. Dolg erbjuder sig att ta emot dem om de vill byta sida.
Citat:
Dolg fortsatte: - Ni vet, att vi kunde döda er nu. Men sådant är inte vårt tillvägagångssätt. Dessutom tycker vi om all form av skönhet, också efter groteska normer, och tycker inte om att döda såna konstverk som ni båda är...
Sen blir det andar som rycker in och gulklimpar som kastas hit och dit. Dolg är okej med att de ger guldklimpen till riddarna, medan Móri ser rakt igenom sin sons crush.
Citat:
-- Ja, svarade Dolg. -- Men på något sätt ville jag låta dem få behålla litegrann av sin manliga värdighet. Så de hade något att komma tillbaka till Orden med. De var olika de andra riddarna.
-- De var ståtligare, det var allt, sa Móri kort.
Sen kommer den mest puckade scenen av alla när de kommer hem och ska driva ut den senaste ondskan, och bestämmer sig för att Móri är för trött och Taran för jobbig nu när hon har en man som de kan vända sig till istället. Det är nice att de får stöta på lite faktiskt motgång ibland, i alla fall ett tag tills andarna kommer in och reder ut saken, men måste det alltid ske på så puckade premisser? Det är väl lite problemet med att ha så superstarka superhjälpare. Det är bara dumt att inte be dem om hjälp 100% av tiden, så när de måste stå ensamma för att det ska bli lite spänning, blir det också ofta av rätt dumma skäl.
Móris tacktal till andarna är lite som Demonernas Fjäll fast sämre. Men det fyller väl ungefär samma funktion - att samla upp historien inför slutstriden. Jag ser fram emot den ändå.
Allt i allt en helt okej bok, lite spretig både i intrigen och i karaktärsteckningarna, framförallt av Danielle. Men det som var bra var ändå riktigt bra.
Favoritkaraktär: Helt klart Amalie. Hon och Rafael lyckas så fint med att kännas som unga vuxna, väldigt verkliga människor.
Favoritögonblick är nog ändå scenen i skogsvaktarstugan, trots att jag vill bränna bort hälften av den. Plus scenerna jag ser framför mig i mitt huvud av Dolg som spanar in solriddarna. Hade jag oändliga mängder tid och energi skulle det bli fanfiction på det.