Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 13:02

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 28 maj 2020, 21:29 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Dags att berätta vad du tyckte om bok 12 i Häxmästarserien.

Lite stödfrågor:
* Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Svara nu! Eller senast den 7:e juli kl 18.41


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 28 maj 2020, 22:02 
Gråfolk
Gråfolk

Blev medlem: 5 juni 2017, 21:36
Inlägg: 37
Boken var rätt bra.
Favoritögonblick var Alvritten med hjälp av isfolket genom de olika dimensionerna.
Även när man fick berättat om Lemurerna, Sigiliun och Madragernas tidiga historia.
Favoritperson är Taran


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 30 maj 2020, 10:48 
Isfolketguru
Isfolketguru
Användarvisningsbild

Blev medlem: 18 juli 2013, 21:12
Inlägg: 171
Ort: Shamas trädgård
Vad tyckte du om boken

Här är jag inte nådig.
Neeeej. Jag vill inte. Vad händer! Jag hatar det!

Ena sekunden kan andarna inte var med, men sen spelar de boll med Sigge. Och försöker dra honom hans... organ. Snälla varför. Jag vill inte. Varför måste fienden alltid förlöjligas på buskisnivå. Sigge är fånig som han är, men det blir ju bara bara värre. Jag önskar verkligen att han var mäktigare. Att något kunde dö. Skada sig. Konsekvenser! Ja mer än Nero fick ont i nosen. När de är klara är de ju direkt redo för nya äventyr.

Vad som helst borde fått hänt, men nej det här känns som det där hemska avsnittet i Game of Thrones beyond the Wall. Skillnaden ät att här dör inte ens en enda red shirt. Spänning noll.

Och vad är det här för knas. Vad då en enda kula i pistolen för att Mori tycker det är fusk! De har ju massor av magi på sin sida så det är.ju inte ärligt. På något sätt alls. ANDARNA NÅGON! Som spelar boll med fienden. Skämskudde över den scenen. Och andarna som flyger runt och räddar Villeman när någon äntligen var i fara. (och beklagar sig över att de inte kan kasta Sigge i en vulkan).

Om Sigge! Varför fick han inte vara ett tekniskt geni, om ens ett med sin fåniga drift i behåll. även när han gör något vettigt så får han pisk och förlöjligas vidare. Som när han fångar Dolg och Villeman. Även om Mori var väl dum som startade situationen med sitt ogenomtänkta taunt, alla deras planer var faktiskt kassa. Tur att man är så på att inget sånt spelar roll. Sen får hans pinsamma koppel och fånig död under deras egna guddom. Men han överlever och jag blir nästan lite förvånad men då blir det andeskoj igen när luftens ande sabbar hans relativt ok plan. Trodde nästan att Sigge skullebli snäll när han såg in i Villemans troskyldiga och heroiska blick. Sen flyger de in i solnedgången till alla andras förvånad. Jag tror det märks hur seriöst jag tar hela grejen.

Jag önskar verkligen att sigilerna kunde gjort ett bättre jobb och dödat en madrag, Mori ELLER Dolg etc. Kanske att Mori dog för att rädda sina söner, suicide attack som ibland kan användas i rollspel, O h går ut med dramatisk fläkt. Eller att familjen kommer hem med liket av ett av Theresas barn för de felplanerat eller att Dolg prioriterade att hela sin bäste vän Nero framför dem och Rafael/Danielle hann dö. Jobbigt att förklara sen. :greedy: Sigge borde åtminstone ätit upp massor av andar permanent. Nomnom vad tur tt jag åt tomheten så sent, nu kan jag äta ännu flera.

NäMen nej, farangilen blir använd. och dess nedsmutsade är så antiklimax då Uriel och Rafael ber den ren i en bisats. Tänk om den permanent slocknade allt mer, skulle gett karaktärena en anledning att inte använda den till höger och vänner. Dock kul att Rafael fick hålla safiren ett tag.

Sen går miljoner år, uråldriga tjurfolk etc etc. Delen med att de hittar nästa del av pusslet kunde varit mysigt på rollspelsvis, men slumpen är ju lite för stor. Allt är bara hemskt. Inget bra alls. Och glöm inte bort utomjordingarna som kommer flygande och själ "mänsklig säd" för att få känslor eller besätta elaka människor. Bara neeej. Hela resan var betydligt mer effektfull när Villeman endast såg glimtar. Och isfolket är här och lallar. Varför kunde de inte hämta hem Vendel såhär! Från fängelset i Archangelsk. Jag blir sååååå kränkt. Andas och gå vidare.


Och vad händer med kvinnosynen i boken. Taran och Danielle är ju helt hjälplösa och får inte bidra med något. Alls. Eller jo Taran får vara med och dra i ett rep! Vad hände med lilla Taran som räddade dagen på myren i Irrbloss! Danielle är osäker och förvirrad och damsel. "Åh nej inga pojkar gillar mig" Och hon skickas bara hem igen och dumpas ensam i skogen! Med tydliga hintar på att hon inte kommer hitta hem utan problem. Vad händer här! Varför prioriterar ändarna Villeman framför henne? Och så enkelt. Och så verkar det som alla brukar glömma bort henne. Men stackars liten, Inte konstigt att hon är blyg om alla glömmer bort det traumatiserade barnet/tonåringen. Jag blir så arg. Sätt flickan i feministisk bokklubb där hon kan känna sig trygg att uttrycka sina åsikter. Kvinnliga magiker saknas.

Och sen kommer kanske en av serien störst synder. Lägre och högre stående raser. Vad händer här. Alla kortslutningar går i mitt huvud. Lite hederlig rasism när vi spelar vem som är bästa rasen. Och sen ska vi prata renrasighet. De renrasiga lemurerna är bättre än de inblandade. Sen madrager. Sen människor. Sen siliner som ingen gillar. I chocktillstånd varje gång jag kommer till sådana passager. Hoppas verkligen att ni, Anna och Dan tar er tiden att diskutera problematiken om rasism och kvinnobilden i boken.

Favoritögonblick

Måste jag välja något? Men scenen där Uriel bad för kvinnoliken i källaren var ganska rörande. Men de hittade väl aldrig den senast dödade kvinnans lik. Betyder.det att hennes ande riskerar att vandra i ett öde slott för evigt?

Favoritkaraktär
Nero, han vill åtminstone göra något åt byket. sen gillar jag att Rafael får vara med och göra saker. Som att ansvara för safiren, vara den andre som ser madragerna etc. Mycket diktmaterial till hans poesisamling.

Boken får 1 av 10 Alrunor. Urkass. Margit hat skrivit så mycket bättre böcker. :argh:


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 31 maj 2020, 19:27 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
Sagor om glömda riken … Nä, jag vet inte … Är förvirrad …

Det finns så mycket i den här boken som jag har svårt att få grepp om och det här med att madragerna hittade de fyra delarna av Lemurernas gamla karta som visar vägen till Portarna är ett alldeles för stort sammanträffande, men det är just vad det verkar vara, ett sammanträffande! Alltså här kommer några 1700-talsmänniskor som råkar stå i kontakt med ett utdött folk (Lemurena) och räddar de sista fyra av ett annat urgammalt folk (madragerna) och de i sin tur har, miljoner år tidigare, råkat snubbla över ett gammalt bo där en ”drake” gömt sin skatt. Den skatten är stulen från Lemurena och blir en karta om man sätter ihop bitarna. På den här vägen hittar alltså kartan tillbaka till just dem som behöver den för att hitta vägen till Portarna! Om kartan behövdes för att hitta vägen till Portarna och Skuggan trodde den var förlorad för evigt, varför har han då ens haft en tanke på att de någonsin skulle hitta Portarna? Nej, jag tycker bara det var dumt av Margit att lägga till det här med kartan, såg ju ut som de hade chans att hitta Portarna i alla fall.

Vi får snabbt träffa Isfolket igen när de förflyttar sig på ett knasigt vis. På Island lärde de sig något som kallas alvritt, men det kan de inte använda sig av här, men betyder detta alltså att de i fortsättningen kommer att kunna ta sig fram som ett expresståg – om de t.ex. ska rida från Österrike till Norge?
Mar har för den delen bytt namn. Nu stavas han plötsligt Már. Ett tag trodde jag att Shira och Már skulle följa med in i Sigges borg eftersom de fortfarande lever vid den här tiden.

När de väl kommer till borgen och ser Sigges älskarinnor blir jag lite bedrövad över hur unga de är. Ibland beskrivs det som småflickor. Jag tycker så förtvivlat synd om dem även fast de är under Sigges ”förtrollning”.

Varför kan inte Móri använda magi när Sigges avkommor anfaller? *suck* Den här boken väcker så många frågor och inte på ett bra sätt!
Språkbrickorna förstår jag inte alls hur madragerna lyckats göra. Måste man inte ha viss förståelse för alla språk om man ska kunna konstruera en sådan mackapär? Deras teknologi verkar mer som trolldom. Om den kommit från t.ex. utomjordingar och inte ett uråldrigt folk som suttit inspärrade utan någon som helst kännedom om världens utveckling – hade jag kunnat köpa det.
Och varför måste madragerna fortsätta äta den där växten för evigt liv? De kan väl bara fortsätta åldras som alla andra?

Den här boken lärde mig ett nytt ord: Firfislerögonbryn. Det måste jag också använda mig av någon gång.

Skuggan berättar att när Sigge lyckades ta sig in i templet med Lemurernas heliga stenar, så varade intrånget bara en tusendels sekund. Hur snabba var egentligen de där lemurväktarna som lyckades få bort Sigge? Kanske vi får svar på det när vi når Ljusets Rike. Längtar btw.
Så har vi det här med Sigges sexdrift. Om han en sådan könsdriven varelse, finner jag det konstigt att han bara ger sig på honkön. Att ”honorna” är av en annan art bekommer honom inte och inte har han sex av enbart reproduktionsskäl heller. Nog tänker han någon gång på att han vill bygga upp sin art, men han snörpte sönerna och dödade döttrarna. Sen att han överhuvudtaget kan få barn med människor är å andra sidan ologiskt.
Och hur kan man utmåla ett helt folk som osympatiska och onda – som silinerna. Medan madrager och Lemurer är ädla och goda. Usch, jag gillar absolut inte detta.

I slutet av ”Eldsvärdet” får Uriel Sigge att glömma. Men det har Margit nog själv glömt bort, för han verkar komma ihåg allt från den boken – Taran, hennes bror som äger den blå Safiren etc …

Vägen in till Sigges regioner är låst för våra äventyrare, eftersom han tvingat madragerna att konstruera ett kodlås, men koden skapar han själv, men helt plötsligt vet madragerna koden … Jag önskade att Sigge fick visa upp lite intelligens, som jag fått för mig han faktiskt har efter vi först fick stifta bekantskap med honom i ”Eldsvärdet”, men icke. Han är bara dum och kåt.

Sigges ändalykt i kap 19 … Ja, som alla andra Margitskurkar (förutom kardinalen om man bortser från att Margit tvunget måste beskriva gubbens könsorgan) blir först förnedring och sedan död. Andarna sparkar omkring honom i luften och drar honom i de ädla delarna innan Farangilen fräser till och silinernas siste konung förvandlas till stoft.

Hela den här grejen om på vilket sätt de färdas på fram och tillbaka till Sigges borg. Jag fattar ingenting, men det kanske är meningen, jag vet inte. Och så när de ska hem, då passar det bra att vara vakna. Va! Det var ju så farligt på ditresan! Och de ser utomjordingar. Kan några av dem vara dessa rymdhundar som dykt upp då och då i sagan? Och vi får höra om Tyrannerna som kan gå in i en människa och göra denne till en ond härskare. Så då kan inte mänskligheten någonsin vara ond, eftersom vi kan skylla allt på utomjordingar. Var Tengel den onde en utomjording?!
Under hemresan påpekar Dominic att de inte har hunden med sig den här gången. Men borde inte Isfolket veta att Nero och Danielle passerat tidigare eftersom det tydligen bara är Isfolket som kan ta dem igenom den där speciella dimensionen utanför tiden eller vad det nu är.
Alltså, deras hemresa diggade jag inte!

Så det var Sagor om glömda riken. En förvirrad bok.

Favoritögonblick När Villeman firas ner för att kika in genom fönstret till madragernas fängelse och då de befriar dem. Själv är jag vansinnigt höjdrädd.

Favoritkaraktär Móri, även fast han som mästerlig häxmästare inte kan få fram en enda galder då Dolg är i fara.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 5 juni 2020, 13:30 
Gråfolk
Gråfolk
Användarvisningsbild

Blev medlem: 3 maj 2016, 19:40
Inlägg: 56
Problemet för mig med den här boken är att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer eller om någon av de inblandade. Okej, jag skulle väl bli ledsen om det hände någon av våra gamla vänner något, men det känns inte som att det någonsin är någon fara för det.

Jag kan ju börja med nåt positivt, för resten av mina åsikter är mest griniga. Jag gillade *verkligen* hur perspektivet skiftade till Tiril och Teresa när de andra skulle få hjälp av andarna att ge sig av. Ett riktigt effektivt utifrånperspektiv som ger mer sagoskimmer och levande magi än något annat ögonblick i boken. Det är också väldigt in character för Móri att försöka ge sig själv svagare sömnmedel för att komma åt förbjuden kunskap.

Väääääldigt många av händelserna i boken känns krystade. Andarna känns som någon slags konstiga lärare, chefer, föräldrar eller andra auktoritetsfigurer som då och då slumpmässigt bestämmer sig för att "nämen nu är det dags för en Lärorik Upplevelse, nu får de klara sig själva", men utan rimligt sammanhang annat än att de tyckte att det verkade bra, och de verkar gripa in igen när de tröttnat på att inget blir gjort ordentligt. Och deras märkliga inställning smittar av sig på Móri i incidenten med pistolen som Sinsiew från Nor nämnde.

Det är också väldigt mycket "Hen förstod att det måste vara såhär", där folk listar ut hur saker ligger till utan att det är alls rimligt att det skulle vara den självklara saken att tänka, utom att det behövs för berättelsen. Typ som när Villeman bara fattar att det madragerna försöker förmedla till honom är koden till dörren som stänger dem inne.

De tre madragerna är lite charmiga men mest tråkiga. Jag mår lite illa av hur kvinnan av dem beskrivs. Jaha, hon är kvinna, självklart kommer att hon bonda med Taran om kvinnosaker, typ kläder. Jag har generellt ett förvirrat förhållande till Margits syn på kvinnorollen, för ibland får hon verkligen till poänger som går förlorade hos andra författare och den generella "om en kvinnlig karaktär ska vara häftig måste hon se ner på allt som är feminint kodat", men ibland slår det bara fel. Jag påminner mig för tusende gången om att böckerna är gamla.

I alla fall, jag har ingen känslomässig koppling till madragerna alls, så deras långa historia om ett tidigare liv som busfrön glider liksom bara förbi medan jag väntar på något jag faktiskt kommer att bry mig om. När Kor började berättelsen med "Jag ska inte tråka ut er med detaljer" sa jag "för sent!" rakt ut i luften. Jag är helt lost bland lemurer och ödlor och strider som jag inte känner mig motiverad att hänga med i.

Det är också spännande hur hjältegruppen har ett skrämmande överlägset och kallt stråk genom sin människokärlek. Jag tycker att det kommer tillbaka ofta. De drar runt i Europa och kidnappar barn som de tycker skulle passa bättre hos dem, såvida de inte råkar vara groomade offer för övergrepp... förlåt, jag menar såklart onda slampiga förstörda varelser som vi fortfarande får höra alldeles för mycket om i den här boken när alla tycker så synd om stackars Rafael. Han och Danielle är ju de tidigare två barnen som familjen bestämde sig för att de skulle ta med sig, och även om han har blivit upptagen som en riktig medlem i gänget så är allas inställning till Danielle fortfarande väldigt nedlåtande och förminskande.

I alla fall. Deras kallsinniga tro på sin egen överlägsenhet syns väldigt bra så fort de pratar om de kvinnor som Sigilion har kidnappat från byarna. De refereras till som söta, naiva, exotiska varelser (ett ord som känns väldigt avhumaniserande, särskilt i sammanhanget), och deras egen agens är totalt ointressant. De är oförstående och rädda, de blir mind wiped och magiskt lugnade och vänligt lämnade hem... nej, förresten, dumpade i nån random by, de klarar sig säkert. Känslan är lite som när någon slänger ut en sommarkatt i naturen och säger att den säkert kommer hitta möss eller nåt, men framför allt inte bryr sig särskilt mycket. Allra tydligast blir det i det här citatet: Ingen önskade rått slakta ner dessa oskyldiga kvinnor, även om det kanske hade varit det mest humana. Jämför med att typ dränka kattungar, så har vi lite samma känsla. (med den skillnaden att ingen hjälte i en Sandemo-bok någonsin skulle säga så om något djur).

Isfolket dyker upp och jag är mest spänd och obekväm när de är på scenen. Man vet liksom aldrig när det ska hända något totalt orimligt och out of character. Det mesta var dock rätt lugnt den här gången, det som var allra mest out of character var väl att Trond nämndes utan ett ord om det trettioåriga kriget.

Jag gillade att de verkar ha dödat Sigge totalt. Ett tag såg det ut som att han skulle lyckas fly undan som en typisk skurk som produktionsteamet tänkt använda sig av resten av säsongen. Jag tycker mycket bättre om när skurkar är avklarade efter att de blivit besegrade. (utom när det kommer till såna som typ Tengil den Onde, som verklgien är till för att vara en fastanställd långtidsantagonist)

Jag gillade rymdskeppet som gled förbi. Vid det här laget kan liksom vad som helst få hända så länge det distraherar mig från lemurer och magiska nycklar (som jag bara halvt fattade var nya, inte samma gamla demonstatyett - eller?)

Jag gillade jaktslottet. Det var så oväntat. Liksom "ooooh vilken mystisk dimension bor ni i?" "Eh nej, vi är faktiskt grannar och har flyttat in i en av era bortglömda lador" typ.

Jag gillade också odlingarna. Jag lyssnade på boken medan jag pysslade med mina tomatplantor. Hade det varit mer växter och mindre varelser hade det kunnat bli en favoritbok. Nu lämnar den mig mest med en mångbottnad känsla av "okej, men måste ni?"

Tack ändå, Dan och Anna, för att ni släpar mig igenom denna bokserie.


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 10 juni 2020, 23:02 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 24 april 2018, 17:42
Inlägg: 5
Først av alt, dette er faktisk min favorittbok i denne serien, spennende historie om madragenes skjebne, opphavet til siggillion. Spennende tur gjennom dimensjoner og hjelp av alle mulige ånder, godt gjort. Så til noe som virkelig vrenger meg i sjelen, her har Margit, som vanlig er nøye i sine faktasjekker, gjort en stoooooor brøler ( stor feil ) Vel er gjengen godt utdannet og belest, men når det kommer til historien fra madragene og de nevner opphisset sabeltanntiger, ja så kan de umulig ha visst om dette, da navnet på dette dyret ble oppfunnet i 1840, altså 100 år SENERE enn fortellingen i hulen. Det samme når de kommer til fortellingen om Pteranoderene, altså flygeøglene, de ble ikke navnsatt eller funnet før i 1870, navnsatt et år etter, altså 1871, og fossilene ble funnet i usa.. ohhh, dette er en grov feil av margit, klarer ikke å legge det fra meg, de snakker om utdødde dyr som enda ikke er utgravd eller navngitt, og all ære til utdannelsen ungdommene våre har fått, men inn i fremtiden har de vel ikke fått undervisning i enda ;)

så til resten av boken, den er spennende fra første til siste side, det er handling hele veien, og den er så bra skrevet at jeg befinner meg både på stepper og i et muggent gammelt slott. Elsker oversettelsesbrikkene fra madragene, helt i star trek stil ( hvor de også har universaloversettere på seg ) :) har også veldig sans for at de feste en brikke på gode gamle nero så også han kan forstå hva de sier :lol: redningen er akkurat så spennende som den kan være i margit sin stil og alle kommer seg godt vekk.. jaja, nesten da.. jeg må jo innrømme at jeg synes at Danielle starter å bli veldig kjedelig og en ekte prippen liten frøken som surver og klager på nesten alt, og selvsagt må hun klare å gå seg vekk i skogen enda hun faktisk ser theresenhof fra der hun blir sluppet ned, hvor dum kan man bli, sukk.... alt i alt, veldig bra bok som sagt, mine favoritter er jo alltid taran, men her er madragene hakket bedre :) heia de søte, litt store og klomsete oksene ( tjurene ) og til slutt, jeg venter ivrig på alle poddene, er så glad i denne podden og ser frem til lysets rike, og takk, dere gjør en fantastisk jobb :hdance2: PS jeg bare må korrigere dere, har hørt nå så mange ganger at dere uttaler byen BERGEN feil, den uttales som det står, og ikke "Berjen" det er ikke et fjell, men en by med et egennavn. Beklager, har prøvd å ignorere det, men nå klarer jeg ikke å sitte på hendene mine lenger :flower2:


Senast redigerad av monica 20 juli 2020, 18:42, redigerad totalt 1 gång.

Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 6 juli 2020, 21:25 
Nyföding
Nyföding

Blev medlem: 6 juli 2020, 21:04
Inlägg: 2
Först om främst.
ÄNTLIGEN är jag ikapp. Hittade eran podd alldeles för sent och har inte kunnat resa med er. Har hunnit med 2 omgångar Sagan om isfolket, 1 Häxmästaren och 1 Ljusets rike. Så fann jag er. Så då började vi om igen i Januari. Det har varit sjukt kul att varva bok med eran podd. För varje gång man läser Margit upplever man något nytt spännande, nya positiva och negativa känslor. Och sen genom er ser man även andra detaljer med nya ögon på ett väldigt positivt sätt. Men nog om det. Jag minns Häxmästaren som toppen. Men nu när jag går igenom den en gång till är det inte riktigt lika bra. Ikapp så sent som bok 12. Så ska inte babbla på för mkt om gammalt groll. Jag har alltid älskat Mori. Kanske överlag karaktärer som Tengel den gode, Kol Simon, Mori. Jag menar inte att dem är lika fullt ut, men dem har någon utstrålning som lyser igenom i Margit skrift och fångar en på direkten.

Och där kom babblet igen. Denna bok är jag beredd att hålla med om många ovanstående negativa kommentarer. Men samtidigt inte. För jag väljer att se bort från allt som inte är konsekvent, regler man glömt, hur lätt man kommer ur knipor osv i denna bok. För denna bok talar till allt jag älskar med fantasy, övernaturligt osv. Madragerna är mina absoluta favoriter. Bästa tillfället i boken är när Villeman hittar dom, och sen allt från den stunden med Madragerna. Dom klev rätt in i mitt hjärta redan första omgången jag läste, och jag vet inte om jag kan förklara varför. Dom är så fina. Räcker det? Sen tycker jag om alla "historier från förr", Madragernas resa, som faktiskt slutar med att dom blir fångade i x antal långa år (så inget lyckligt slut för dem på sätt och vis, eftersom dom lider väldigt länge), att vi får mer om lemurerna, sigge och hans vänner osv. Men som sagt, jag triggas av allt som inte finns på riktigt.

Sämst i boken kanske ändå är tågexpressen. Finns för många sätt att färdas på och jag kände mig rätt ointresserad. Ditresan med glimtar helt ok, och fint att Villeman fick se den resa Mori tänkt åt sig själv. Önskar ett lite mäktigare slut för Sigge. Blev ju riktigt spännande när han var på G att ta Villeman, men sen blev det OP igen på den goda fronten och en ovärdig död för fienden.

Men ur det hela taget. Favoriterkaraktär i boken. Alltid Nero som stående sådan. Och Madragerna.

Resterande frågor tror jag besvaras i ovanstående skrift.
Kände att det blev lite hipp som happ med mitt första inlägg. Jag har nog längat för länge efter att få vara med så vet inte vart jag ska börja. Hoppar in och stödjer er hopp om att få åtminstone lite pew pew i ljusets rike med er.

Men det viktigaste. Tack för det ni gör, ni är underbara Dan och Anna! Och jag äskar verkligen upptäckten av att så många älskar Margit. Här har man gått och trott att man varit "ensam".

Ser fram emot att höra eran genomgång av bok 12.

Ha de fint sålänge!

/Mia *skip*


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 7 juli 2020, 16:58 
Svartängel
Svartängel
Användarvisningsbild

Blev medlem: 21 januari 2008, 19:20
Inlägg: 1556
Vad tyckte du om boken?

Dette er virkelig ikke min favorittbok i serien. Er veldig enig i mange av de negative kommentarene som andre allerede har kommet med. Én ting som irriterer spesielt mye er hvordan Danielle blir behandlet, både fra Margits og karakterenes side. Hun hadde fortjent bedre! Og like irriterende: Hvordan de ulike rasene blir rangert, at noen liksom er så mye bedre/høytstående enn andre. Grrr!!

Vilka är dina favoritögonblick i boken?

Når Villemann befrir madragene. Og når han glimtvis får oppleve reisen til Sigilions rike; jeg liker faktisk det lille innslaget med Isfolket der (men ikke så mye på reisen hjem! – hele hjemreisen er rotete og merkelig). Det er også fornøyelig når vi (og karakterene) får innblikk i Neros tanker. Ellers kjøper jeg ikke helt det med språkbrikkene. Det er litt for beleilig (convenient) og ikke særlig troverdig at madragene skal ha funnet opp noe sånt. Men madragenes historie er til dels spennende og interessant.

Vilken är din favoritkaraktär?

Tror nok det må bli Villemann i denne boken.

Til slutt vil jeg få ønske Mia (Kol Mia) velkommen til forumet og podcasten! :tkiss: Er så enig i det du skriver her:

Kol Mia skrev:
Jag har alltid älskat Mori. Kanske överlag karaktärer som Tengel den gode, Kol Simon, Mori. Jag menar inte att dem är lika fullt ut, men dem har någon utstrålning som lyser igenom i Margit skrift och fångar en på direkten.

_________________
Stay gold!
Have a good destiny!


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 8 juli 2020, 19:04 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Poddat och klart


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012