Dvärgarop … Bra bok!
Karta! Här har vi en karta! Över Island! Och det behövdes verkligen då Margit slänger sig med isländska ortsnamn i tid och otid.
Så denna gång är historiens kanonmat 7 män i fina kåpor med ornament i guld och silver. ”Dessa sju män betydde döden”, berättar författaren.
En av dem Nibbio (Gladan) är ohyggligt intelligent och Sciacallo (Schakalen) har på någon väg telepatisk kontakt med Stormästare Lorenzo. Jag jublar, hoppas nu att detta betyder att Stormästare Lorenzo kan lite magi trots allt. Och att skurkarna har en chans denna gång.
Jamen då så! Iväg till Island! Och vi får veta från Skuggan till Dolg att man inte hjälper en vuxen man. Okej? Så uppdraget är inte viktigare än att Skuggan väljer att inte hjälpa till för att hans skyddsling är vuxen nu?
När vi väl kommer till Island så gör Margit det hon gör bäst, ger oss underbara miljöbeskrivningar. Nu är Island ett land med växtvärk och jag får känslan av att Margit tänkt på det i sina beskrivningar av Island för 300 år sedan. Har själv varit på Island några gånger och besökt bl.a. Gullfoss, Skálholt och Landmannalaugar. Även Dimmuborgir, magiskt landskap, men stötte tyvärr inte på några svartänglar. I Hólar såg jag dock Gottskálks namn bland gamla biskopar.
Nästan längst ner på sidan 60 i min bok så tror jag ett norskt ord smugit sig in; Pågangsmot. Körde det genom google translate som sa att det betydde ”mod”. Kanske någon norsk läsare kan bekräfta?
Förutom det här så tänker jag bortse från alla små missar i texten.
I den här boken dödar Tiril en människa! Läsarna får veta att Tiril fortfarande lider av sviterna efter tiden som fånge hos ordensbröderna. Det här borde vara otroligt dramatiskt för henne, tyvärr tycker jag händelsen går alldeles för fort förbi, vi får aldrig veta hur detta påverkar Tiril. Jag tycker det är så synd att Margit inte tar sig mer tid till karaktärsutveckling, för jag vet att hon kan.
Innan jag fortsätter med om vad jag tycker om Dvärgarop så vill jag bara säga att jag gärna vill ha lite Historiska hörnan i varje podd-avsnitt. Och tänker ni köra någon Häxmästarteater så som ni gjorde med Isfolket?
Hur mycket jag än gillar Dolgs vistelse hos Halla, efter att han ramlat nedför bergssidan, så undrar jag om hon och sonen Bjarni (Bjertni) verkligen var nödvändiga för historien. Man kunde lätt ha skippat det här att det måste vara en islänning utan magiska egenskaper som kan rädda älvakungen och istället låtit Villeman göra det. Tror det varit bra för hans karaktär. Åtminstone bra att han får ta hand om safiren efter att Dolg hittat den röda stenen.
Jag kommer inte ihåg riktigt hur det var med skrinet som Dolg fått i dopgåva av sin farfar, men tror att det verkligen blev planterat i Eldprovet. Mycket bra i sådant fall. Skönt att veta att Margit har en plan.
Den Gamle som Dolg pratar med verkar inte vara så skärpt. På sidan 134 säger han ”… jag nämner inga namn”. För att redan på nästa sida kläcka ur sig: ”Den onde Gottskálk.” Uj, uj!
Hade helt glömt bort Gottskálk på bron och blev exalterad då han dykte upp och tänkte: Yes! Nu blir det trolldomsfajt mellan den onde biskopen och Móri.
Men så kommer Skuggan, Läromästaren och Hraundrangi-Móri. Innan Gottskálk blir bortblåst som ett löv för vinden så hinner Móri med att häckla honom, så är den onde biskopen puts väck.
Scenen när Dolg och Bjarni (Bjertni) simmar under älven för att rädda älvakungen ger mig klaustrofobi.
Så är vi framme vid Dolgs uppdrag – att finna den röda stenen. Och här vill jag bara säga att Dolg fuskar. Han får hjälp av älvadrottningen och en liten älva i bröstfickan.
Om uppdraget att hitta safiren påminde mig om ett Indiana Jones-äventyr så får det här äventyret mig att tänka på tv-spelen om Zelda, med kistor och monster och dörrar.
Men vad hände med ordensbröderna? Jo, de var på Island för att ge historien ett spännande slut. Det lyckas sådär, synd bara att vi inte fick se prov på Nibbios ohyggliga intelligens. Och sen stör jag mig som vanligt på att det är okej att förbli likgiltig med att andra får utstå en fruktansvärd död, bara inte våra ”hjältar” behöver smutsa ner sina egna händer.
Slutet är fint då Tiril står och tänker tillbaka på sitt liv. Men Portarna vet jag inte om de nämns tidigare i sagan även om det verkar så. Kan vara jag som inte kommer ihåg alla detaljer.
I det stora hela; Bra bok.
Favoritögonblick När Bjarni (Bjertni) räddar älvakungen!
Favoritkaraktär Får faktiskt bli Dolg den här gången.
Och som alltid Anna och Dan; bra jobbat (synd bara att vi inte kan få avsnitten lite tätare).