Eldsvärdet … Öh, vad var det här?
Men innan jag fortsätter så frågade ni i förra avsnittet om Margit använt sig av kartor i några av hennes böcker. I Ljusets Rike finns det åtminstone en karta. Och sen ville ni veta (eller var det bara Dan?) hur upphetsande det skulle vara om en munk dök upp för att köpa en åsna.
*Host, host* Ja, vad ska jag säga? Själv har jag ingen speciell dragning till just munkar (förutom de fyllda med vanilj eller äppelkräm). Mums! Men jag kan förstå dragningen till ”den förbjudna kärleken”.
Hos mig skulle den stackars kåta munken fått köpa åsnan (om jag haft någon) till ett rimligt pris, sen fick han vackert gå.
Så, tillbaka till Eldsvärdet. Men alltså var är det här? Det blir lite för mycket urspåring med änglarnas hierarki, nästan-änglar, ödlemänniskor och
Taran. Jag ber om ursäkt till alla er som gillar Taran, men själv kan jag inte föredra henne. Ändå är det lite synd om henne att hon inte får följa med till Island. Anledningen är ganska dum. Andarna vet redan när Taran är tio år att hon kommer ställa till med problem som vuxen. Men Villeman då? Det beskrivs att han är minst lika vild som tvillingsystern. Nä, det är faktiskt lite synd om Taran så lite kan jag förlåta henne det omogna och ibland rent ut elaka beteendet. Ta bara episoden då Danielle är 12 år och Taran 15, när Taran vill ha Danielles fina rum och låtsas vara ett spöke och skrämmer ut den stackars flickan, och sen säger hon till Danielle att hon inte får säga något för då kan Erling och Theresa tro att hon fått allvarliga sviter efter tiden på Virneburg och spärra in henne på sinnessjukhus. Nej, fy Taran, så elakt!
Hon är verkligen ett hår av hin, eller kanske värre eftersom hon är så fruktansvärd att hennes stackars alv till skyddsande måste ge upp och lämna över till Uriel, en nästan-ängel. Sen är ju frågan varför Taran inte kan få följa med till Island då de högre makterna tydligen känner på sig att hon kommer utsättas för fara hursomhelst.
Och hur naiv är Taran egentligen? När hon åker ut med fiskebåten och inte ens fattar att något är fel då en av karlarna lägger händerna på henne och drar henne till sig. Det är inte normalt att främlingar gör så, sen spelar det ingen roll vilket århundrade man lever i. Tillslist blir hon rädd och kämpar sig fri med hjälp av Uriel. Men sen när faran är över skrattar hon och ser det hela som en kul grej. Snälla söta jänta, du blev nästan våldtagen!
Jag tycker inte om att vi får en inblick i änglarnas hierarki. Hade varit mycket mer intressant om Uriels ”överordnade” varit höljd i dunkel. Nu blir det bara löjligt.
Redan när Móri får veta om Sigilion från Skuggan, nedgraderas han till en gammal snuskig trollkarl. Det bådar inte gott för detta nya stora hot. I början av boken gillar jag scenerna med silinernas ensamma konung – som när han sprättar upp kardinalen som en fisk. Jag har ju in i det sista hoppas på att kardinalen skulle kliva upp och bli en värdig skurk, men nu fick han i alla fall en ganska minnesvärd död. Fast det här hade jag klarat mig utan:
”Varelsens sensuella utstrålning var så stark, att till och med kardinalen kände en liten sprittande darrning i det som en gång varit hans ädlaste del. Numera var den bara en ynklig torr skinnstrut.” Too much information, Margit!
Ja, är det i den här boken man får veta att Skuggan är av ett urgammalt folk som kallas Lemurer? Det är genom Sigilions perspektiv vi får veta det, för inte fick vi väl veta det i förra boken?
Jag fortsätter med skurkarna i denna bok. Sigilion är faktiskt väldigt otäck med det han gör mot de prostituerade kvinnorna och lantgreve Rasmus Finkelborg verkade lovande, lite väl högfärdig bara. Fast hade det inte varit bättre om vi inte fått vetat från första början att han var en ordensbroder, utan istället hanterat honom som Robert senare.
Så alla barn är vuxna nu, men finns det någon speciell anledning till att Dolg måste vara just 21 år när han åker till Island? I alla fall reser de till Bergen och här gillar jag verkligen Margits miljöbeskrivningar. Taran är så klart outhärdlig och bestämmer sig för att väcka
manligheten i den nästan kvinnligt vackre Rafael. Vad nu det ska betyda.
Sen så snor Taran spökgaldern från pappa Móris galdrarskrin. Vilket hon vet är högst förbjudet att röra! Varför inte bara förklara för sin far liksom: ”Hej, far lille, du förstår, jag har en röst inuti mitt huvud och jag tror kanske jag skrämt iväg min snälla skyddsande och fått en ny, bättre sådan. Skulle inte jag få låna din spökgalder för att kika efter?”
Eller är hon rädd att familjen ska spärra in henne på dårhus?
Att Taran inte skulle äga någon som helst övernaturlig förmåga stämmer inte. För hon får faktiskt sin kopia av spökgaldern att fungera till en viss del. Och hon använder den till att antasta sin skyddsängel. Inte ok, Taran!
Gnabbet mellan Taran och Uriel kan vara lite roande, men jag gillar absolut inte att Taran utsätter sig själv för fara hela tiden, för att retas! Tänker hon aldrig på hur ledsna hennes familj skulle bli om det hände henne något? Hon behöver aldrig känna på några konsekvenser.
Tarans förfärlighet uppvägs lite av att hon i några få ljusa stunder är självkritisk.
På sidan 63 utspelar sig denna korta ordväxling mellan Uriel och hans överordnade.
”Men hon gjorde det. Jag svär!”
”Svär inte!”
”Förlåt!”
Det måste vara en komedi jag läser. Det gör faktiskt boken lättare att tycka om när jag tänker så.
Vad vet andarna och inte och vad kan de göra och inte? En fråga man ställer sig om och om igen och förmodligen aldrig kommer få en klarhet i.
Andarna vet om Sigilion och Rasmus som är ute efter att kidnappa Taran. Men de vet inget om broder Robert. Känns som andarna vet det som läsaren får veta. Men jag undrar varför Skuggan inte kan göra en blixtvisit till Norge och varna dem för Sigilion och Finkelborg? Han kunde ju uppenbara sig för Willy i förra boken och till och med prata med honom.
På båten till Island då Móri, Dolg och Villeman pratar med Skuggan lite mer om Sigilion nämner Skuggan Saltoposuchus, Rhamporrynchus och Pteranodon, hade människan dessa namn på skräcködlor och flygödlor på 1700-talet?
I samma kapitel namndroppar Skuggan Isfolket och det pirrar till i min Isfolketsjäl.
Fast det är lite konstigt med Isfolkets andar. De kan alltså hjälpa helt utomstående och synd att det aldrig nämns i Isfolkssagan att Sol alltid följts av vargar. Som vi nu vet är svartänglar. Fast helst hade jag önskat att det där med vargarna aldrig nämnts. Att man får veta att det var 33 millioner änglar som följde Lucifer var dock lite kul info.
Usch på sid 155-156 då Sol skuttar runt och retar Sigilion med sin förförelsekonst – var inget bra stycke. Hade kunnat strykas helt och hållet.
Och hur funkar Sol som ande egentligen? Är hon någon typ av mara som kan få sexuell tillfredställelse trots att hon är död? Hu, tror inte jag ska grotta ner mig allt för mycket i det där.
Jag blir intresserad då Taran ger sig iväg för att söka efter mer information om Östersjön. Men hon kommer ju inte så långt.
När Rasmus Finkelborg stoppar dem på vägen med sina pistoler så fattar jag att Taran inte är rädd för sin egen del, hon har ju övermakten Uriel. Men det är väl inte självklart att Rafael och Danielle har samma beskydd? Så lite oro över sina medresenärer borde hon visa. Och sen är det helt onödigt för Uriel att visa sig för Rafael.
Något jag undrade lite över med Finkelborg är då han smyger in i huset efter att Rafael och Taran flytt in där. Sigilion är i närheten och osar sensualitet och Margit beskriver Rasmus reaktion så här:
”Han gick vidare, lade det stinkande rummet bakom sig och andades lättare. Tryckte ned resningen i vänster byxben. Finkelborg var vänsterstyrd.” Menar Margit att han är vänsterhänt? Varför behöver vi veta det?
I alla fall bankar Sigilion Finkelborg i bakskallen. Ordensbrodern överlever för att han är smart och har på sig sitt soltecken. Taran, Rafael och Danielle är dock inte lika smarta då de låter Finkelborg skriva ett brev till sin
familj. Åh, herregud! *suck* Nåja Finkelborg dör då någon läkare råkar ta av honom soltecknet och in träder istället broder Robert. Hum, få se hur väl han kommer klara sig.
En bagatell, men på sidan 168 finns det ett stavfel (åtminstone i min bok). Det står samhållet istället för samhället.
Jag vet inte varför men jag fastnade för meningen:
”Seglade in på en månstråle”, som Sol säger till Taran när de träffas i Tarans rum. Så fint, jag gilla!
Men oj när de börjar prata om karlar och vilka krav de har. Och känner Sol verkligen Taran så bra att hon kan slå fast att Taran
aldrig kommer nöja sig med en människoman? Taran är 19!
Tycker Margit ofta skriver att en person är så och så, men visar det sällan med personens handlingar.
I alla fall tur att Taran har Uriel så hon inte tvingas nöja sig med en
vanlig man. Fy så tråkigt!
Så gör Robert entré och visar en kompetens sällan skådad bland ordensriddarna. Han lyckas ju faktiskt charma Taran men sumpar allt med ett plumpt skämt om en hund och Taran förstår att de inte alls har samma humor. Förstår dig Taran för det skämtet var inte alls roligt bara obehagligt. Fast jag vet inte om ditt
skämt var så roligt det heller.
Alltså slutklämmen i
skämtet är:
You son of a bitch! Hon tvingas förklara det för Robert och säger:
”Förlåt, du kan kanske inte engelska?”
Han svarar:
”Jodå, jag talar engelska.”
Jag tror de ljuger båda två. Att Taran talar tyska och norska och kanske till och med lite isländska köper jag, men inte engelska. Då borde istället franska vara ett språk som en hertiginnas barnbarn fått lära sig. Dessutom var inte frasen
You son of a bitch så välanvänd då även fast den härstammar från något Shakespeare skrev.
En annan konstig sak är hur andarna kan vara så säkra på att Taran inte kommer lämna gården (som är skyddad). Anledningen till att hon inte fick följa med till Island var ju för att hon var så vild. I alla fall så rider hon iväg med Robert medan Sol är på uppdrag åt Isfolket och Uriel smiter iväg för att fråga sin överordnade om han kan få lov att bli människa igen. Varför han frågar om det just nu när Sigilion fortfarande är ute efter Taran fattar jag inte, men, men …
Så kommer slutstriden mellan Sigilion och Uriel med sitt eldsvärd. För att vara titeln på boken uppenbarar sig inte eldsvärdet så ofta i handlingen. Broder Robert dör naturligtvis. Uriel är så ädel att han inte kan döda men på något mirakulöst sätt får han Sigilion att glömma alltihop.
Uriel belönas med att bli människa igen så han och Taran kan få varandra. Hepp!
Nej, denna bok får inga höga betyg från mig.
Favoritögonblick får bli kardinal von Grabens död. Gubbstrutten lämnar ett hål i mitt mörka hjärta.
Favoritkaraktär bli denna gång den
nästan kvinnligt vackre Rafael.
Nej, nu vill jag lämna Eldsvärdet bakom mig och istället bege mig till Island!