Ritten mot väster … Jag gilla!
Men innan jag berättar vad jag mer tycker om boken så är det något jag funderat över från tidigare böcker. Móri och gänget har ju otroligt många övernaturliga hjälpare. Men den onda sidan då; Har inte de också skyddsandar som alla människor verkar ha?
I alla fall – Ritten mot väster … Mycket bra! Historien håller ihop och svävar inte ut så mycket som många av de tidigare böckerna, utan håller sig till huvudstoryn förutom avstickaren till staden Aix. Är det inte konstigt att Theresa säger hur Aix ska uttalas (Aks) som hon talar till läsaren. Fick mig en liten meta-upplevelse där.
You talking to me? Hade klarat mig utan hela historien om Ursus, centurioner, teutoner och den självupptagna ljuva Flavia. Och alla kan så vansinnigt mycket! Rena uppslagsverken. Hur fasen håller de reda på all info?
Soltecknet och den faktiskt intressanta informationen om lemuria och Lemurerna, goda/onda andar och halvapor, kunde vi fått på ett annat vis tycker jag. Sen har jag alltid trott att Soltecknet var helt av guld, men trä är tydligen också inblandat. Móri och gänget tar upp det men tycker tydligen att det inte är så jättekonstigt att trät är intakt efter över 2 000 år. Men jag är skeptisk.
Bakhållet i början av boken tycker jag är bra – men har ju lärt sig att Móri och gänget är oövervinnliga – så så spännande blir det ju inte. Tack och lov så fick i alla fall kardinal von Graben lägga gubbfingrarna på safiren en liten stund. Scenen när han stiger ner från vagnen i sin långa kappa fick mig att associera till Disneyskurken Frollo från Ringaren i Notre Dame. Och han var ingen dålig Disneyskurk.
Ändå, någon ur Móris grupp kunde väl ha strukit med!
Och Stopp, Stopp! Att Skuggan ber om att få hålla safiren efter att den blivit solkig går helt emot hans inställning som han hade i Irrbloss då han sa att Dolg aldrig fick låta honom få den och Skuggan faktiskt försökte ta den från Dolg med våld. Nu är det ingen fara och Dolg ger honom den utan att Skuggan verkar nämnvärt frestad att behålla den.
Efter att Dolg renat safiren med ”Guds” hjälp … Får vi höra om Erlings mycket insiktsfulla inställning till religion. Fint och så där, men jag vet inte … Tänkte folk så på 1700-talet? Men jag tycker det är bra att Margit inte gav kristendomen en känga igen.
Hur länge har egentligen Theresa och Erling känt varandra? De låter som de varit goda vänner i flera år. Första gången de träffades var i Norge och strax efteråt gifte han sig med Catharine och Theresa reste tillbaka till Österrike. Detta var för si sådär 13 år sen. Sen tror jag inte Erling hälsade på förrän Catharine var död. Inte långt efter att Erling kommit och hälsat på, red Móri, Tiril och han till Grabens klippa – där allt gick åt skogen. Känns inte som det gått allt för lång tid. En månad? Eller de kanske haft en intensiv brevväxling som vi läsare inte fått veta något om.
Men en sak är säker. De är urgulliga som par!
Kapitel 8 med stackars Tiril tycker jag om. Hon är otroligt stark och älskar hur hon mopsar upp sig mot ordensbröderna. Som när de kallat henne en ladugårdspiga och sen frågar henne om safirhalsbandet:
”En ladugårdspiga kan intet veta om ädelstenar.”
Go Tiril!
Men, men, men … När Djuret sliter byxorna av broder Lorenzo och han tvingas krypa baklänges uppför trapporna i yttersta förnedring …. Då ville jag bara skrika! ”Snälla, Margit, ge skurkarna en chans!” Om broder Lorenzo, enligt Skuggan, ska vara farligare som stormästare än kardinalen – förlöjliga honom inte!
En mindre bagatell; varför tillkallar Tiril Nidhogg på tyska så vakten förstår? I sin yttersta nöd känns det som det naturligaste för henne är att prata norska. De pratar uppenbarligen norska inom familjen fortfarande eftersom barnen förstår det.
Sen är Nidhogg en riktig rövhatt (som Anna skulle ha sagt) när han inte berättar för Tiril att Móri lever och är på väg för att rädda henne. Och varför, VARFÖR hjälper de henne inte ur tortyrredskapet. Kunde de inte göra något för att lindra hennes plåga – då Djuret kunde slita byxorna av broder Lorenzo. Jävla andar!
Det här svaret hotar med att bli riktigt långt. Men jag gillade verkligen boken och då uppstår det ofta mer frågor och funderingar.
När Willy ska låtsas vara munk och söka upplysningar i köket på borgen där Tiril hålls fången … Varför har Móri sin gamla slitna bruna kåpa med sig i packningen? Behändigt!
När de ska frita Tiril och Dolg och Nero träder in i borgen … Då är Dolg ett riktigt Bad ass. Wow! I stort sätt bara står där och är djävulskt änglalik. Och Nero och Djuret kombinerad bli hunden från Helvetet.
Det är så sorgligt och glädjefyllt då Móri har Tiril i sina armar. Hade varit spännande om han verkligen gav sig hän och släppte lös all sin häxkraft för att hämnas på dem som nästan torterat hustrun till döds.
På sidan 138 säger Läromästaren att Dolg är ”Världens hopp”. Oj, tar han inte i lite där?
Ännu en bagatell; Efter att de befriat Tiril och Heinrich Reuss så säger de att de inte har någon häst till Heinrich som vill hem fortast möjligt – en packhäst har avvarats för Tiril eftersom åsnan nu har tillkommit. Men i förra boken vill jag minnas att de hade en enkom häst med till Tiril. Så varför får inte Heinrich Reuss packhästen?
För den delen måste Heinrich Reuss vara värsta järnmannen – för han verkar inte ha allt för många sviter efter sin mångåriga vistelse i fängelsehålan. Medan Tiril nästan dör!
När Móri, Dolg, Nero, Willy och Siegbert hittar in i ”Lejonkulan” blir det riktigt läskigt. Och att vi fick historien om den isländska Rödskinna igen behövdes. Kunde väl föreställa mig hur det måste ha luktat i hålan Móri sänktes ner i. Usch!
När de inte kan få upp skrinet med Rödskinna och Dolg ropar vredgat: ”I den
ursprungliga Heliga Solens namn befaller jag dig, om du är av ond karaktär, att ge vika för det rena!”
Manar han då? Jag blev faktiskt snopen att det funkade.
Nu är jag verkligen petig men på sidan 186 står det att dörren var mycket, mycket låst. Hade räckt med:
Den var låst. Ni sa i något poddavsnitt att efter ett antal böcker i Sagan om Isfolket, så korrekturläste förlaget inte Margit längre – för hon sålde så bra ändå. För att inte ha en korrekturläsare så är jag imponerad att böckerna inte innehåller mer stavfel. Ändå tror jag att hennes författarskap mått bra av att mötas av lite sund kritik då och då.
Så lägligt att de sitter och käkar frukost på Ordoños sten. Det här var faktiskt en av de få scener (tillsammans med när Móri sänks ner i
likrummet) som jag väl kommer ihåg sedan jag läste Häxmästaren för många år sen.
Då Erling och Theresa kommer hem till Theresenhof oroar de sig över om Danielle (tror hon är 8 år) och Rafael, som är 12, kommer känna igen dem. Hur länge har de varit borta egentligen?!
Var befinner sig Tiril då hon är medvetslös? Hoppas verkligen att det bara är drömsyner och ingen annan hemsk plats man kan komma till när man dör. Vore ju fruktansvärt om alla självutplånande, stackars människor måste stanna i den tillvaron efter livet!
Blä! När de samlas hemma på Theresenhof och ska gå igenom Ordoños ättelängd, somnade jag nästan.
Men slutet är riktigt bra med Willy i biblioteket. Men var det någon som inte fattade att broder Johannes skulle stryka med? Och Skuggan sen! Han berättar allt möjligt för Willy. Varför hade han inte bara kunnat säga var Dolg kunde finna Soltecknet så hade de sluppit gått igenom staden Aix hela historia för att hitta det. Och har inte Skuggan ”Världens Bok” eller nått, att läsa ur? Där all världens kunskap finns. Nämndes inte det i Irrbloss?
Nej, nu får jag sluta. Får huvudvärk.
Favoritögonblick är när Dolg helar sin mamma.
Favoritkaraktärer är Tiril och Willy (hoppas på att få läsa mer om honom).
Än en gång, tack för en underbar podd. Ser verkligen fram mot nästa avsnitt!