Den här boken är ännu bättre än den första. Berättelsen tar fart ordentligt. För mig hjälper det också att jag faktiskt är intresserad av Islands-bitarna den här gången.
Huvudpersonen-fångad-på-en-ö var bra redan på Villemos tid, men här blir det helt fantastiskt. Allt Ester säger är guld, jag skrattade högt flera gånger, och fick till och med tårar i ögonen vid ett meningsutbyte, efter att Ester varit till den större ön och fått höra om Tirils vänlighet mot de fattiga:
(vet inte vilken sida, jag lyssnar på ljudboken)
- Du sa väl ingenting om att jag var här?
- Nej, nej, jag är väl inte dum heller. En sån där guldklimp behåller jag förstås själv.
Tiril smålog.
- Inte har du blivit rik på mig precis.
- Jo, tänk att jag har det, sa Ester och stirrade henne ilsket in i ögonen. Jag har fått det bästa sällskap en ensam och otäck kärring kan få, så det så!Ester är faktiskt en fantastisk blandning av hårdhet och sårbarhet. Och så himla rolig, förstås.
Sen kommer rymdhundarna. Okej, de säger inte rakt ut att det är rymdhundar, meeeeeeen…
Ur boken, i scenen där Tiril får veta att Mori är i fara:
De hade sitt eget språk. Hon viskade in i hans öra, om att han skulle tala med “sina vänner i en annan värld” om en eller annan hjälp hon önskade få, och han brukade svara med att nosa henne i ögonen. Det där med hans vänner var något Tiril funnit på, en tröst för henne i ensamheten. Hon hade till exempel bett honom se till att inga mer skepp gick på grund mot klipporna, och det hade de inte gjort heller, så kanske…Jag vill kalla det ett klart fall av rymdhundar.
Jag gillar den gamle tjänaren till Sira Eirikur och hans svartkonstskvaller. Liksom "nänä, Disa lever, så här går det med hennes kusin. Jaha du, ska du till Holar, har du inte gett upp det ännu?" det ger en sån känsla av en vardaglighet i svartkonstcommunityt.
Lite senare på island så beskriver deras guide hur de platta bergen bildats under istiden. Hade man sån koll på istiden på den här tiden? Jag blir iofs ständigt förvånad över hur mycket koll man hade på saker förr i tiden, men det känns lite som Margits faktaruta igen.
Till sist känns de lite fånigt att Tiril inte tror på väsendena på så länge. Det blir kanske bättre dramatiskt sett när hon då äntligen får se dem, men jag suckar varje gång hon säger “Mori är värsta coola häxmästaren som kan allt och det finns så mycket magi, men det där med väsen måste han sluta prata om (fast jag känner att det är där), där går det för långt”. Liksom… nej.
Favoritperson är solklart Ester. Jag gillar Erling också, men blir lite irriterad på honom precis i slutet när han pratar om Tiril som sin tillkommande. Kom igen, Erling, jag förstår att du vill markera revir, men det är rätt ofint. Men utöver den incidenten gillar jag hans sätt att finna sig i alla nya situationer (efter ett visst klagande), och hur han motvilligt måste medge att Mori är rätt bra ändå. Jag shippar dem. Jag kanske sitter och skriver fanfiction om dem just nu (som inte riktigt passar i timelinen alls, men ändå).
Åh, och cliffhangern i slutet är FANTASTISK!!!! En av mina favoritgrejer i böcker är när någon visar sig vara av bättre börd än den eller andra väntat sig, och att avsluta med det på ett så dramatiskt sätt… alltså wow.
Jag är så glad att podden är igång igen! Sist fastnade jag halvvägs genom den här serien, men nu tänker jag lyssna i samma takt (mest för att kunna hålla isär böckerna, jag tror att de vinner på en månads mellanrum) och tror att det kommer att hålla entusiasmen uppe på ett helt annat sätt.
Redigerat för att lägga till (trots redan superlång kommentar) : Det kanske känns bra att veta att ljudboksuppläsaren också uttalar en del saker fel, (minst) en isländsk plats som får väldigt märklig betoning. Så ni är i gott sällskap