Paladin skrev:
Älskar Avgrunden. Den får en att uppleva spänning, glädje, ilska och sorg. Nog den första gången i serien såhär långt när det händer något riktigt, riktigt sorgligt så att en fortsätter vara berörd även efter att man lagt ifrån sig boken. (Jag pratar om när Sol dör alltså, såklart!)
Faktiskt så tycker jag bokens bästa ögonblick är de allra första sidorna, när hon springer genom skogen och bara får vara så fri, fri, fri! En väldigt vacker beskrivning av en känsla som man lätt kan föreställa sig. Andra speciella scener är hennes första blåkullafärd och när hon träffar Heming.
Haha, favoritkaraktären är Sol, kan man svara något annat? Hon har ju allt; humor, styrka, en livsglädje så stor att den knappt får plats i kroppen, grymhet, kärleksfullhet och magi. Denna människa alltså!
Det finns en scen jag tycker är så onödig. Det handlar typ och att Silje har börjat "äta lite mycket kakor" och Sol ger henne en pik för det. Silje skäms och slutar äta, och så blir hon inte överviktig. Och så skrivs det något i stil med att "så det var ju bara bra egentligen". Jag blir bara störd på den scenen. Jag tänker mig att Margit typ vill symbolisera att Sol kunde varas hård mot sina kära när det behövdes, men jag tycker det visas bättre i flera andra scener.
Det är väl egentligen den enda scenen jag vill ta bort, annars tycker jag boken är fulländad.
Scenen med kakorna reagerade jag också på när jag läste den nu. Den kändes helt fel. I övrigt håller jag med dig om allt ungefär. Vilken bok! Jag kommer inte ihåg att de tre första böckerna var SÅ HÄR bra ... jag minns att de var bra men de är ju superbra!