Boken är en av de svagaste i serien. Hoppig och ointressant. En svag historia och en tråkig berättelse med ett lika tråkigt sidospår om likkistor på Barbados. Gäsp. Det kryllar av negativa framtidsvisioner i salig uppblandning med moralkakor. Mot slutet blir boken lite mer spännande dock.
Favoritkaraktär:
Ingen.
Bästa ögonblicket:
Flykten tillsammans med Donã Esmeralda från borgen. Spännande.
Annat jag reagerar på:
Vandraren i mörkret besöker Vetle. Vetle undrar varför de kommer till honom när de inte i vanliga fall kan komma i kontakt med ickedrabbade. Vandraren säger att de gör det för att de måste. Då undrar man ju om de fram till nu inte gjort det för att de inte haft lust?
Inkonsekvensen med ”minst en drabbad i varje generation” stör mig massor. Det är så många ologiska vändningar nu och försök till tafatta räddningar men det finns inte längre någon logik alls.
Vetle får färdas hem buren av Vandraren på några timmar. Men varför i H*E fick han inte färdas ner på samma sätt då i stället för att sitta och försöka klämma sig in på tåg och lifta??!
Vetle hälsar två småpojkar med ”Saludos” som betyder skål. Om han nu inte ens kan säga god dag så förvånar det mig verkligen att han kunde sitta och lyssna på granden och förstå ”ungefär hälften” av vad han sa när det handlade om så komplicerade saker som att diskutera klasskillnader i samhället och att han kunde utläsa att granden skällde på de lägre klasserna och höjde sin egen till skyarna. Om han inte ens vet vad goddag heter…