Jag måste bara börja med texten i början av bocken, jag får gåshud.
Citat: Okänd kom han till fädernas gård. Mer än tjugo år hade gått sedan Sölve, hans far, försvann ut i intet från släkten. Själv var han nu fyllda tjugo, och hade i hela sitt liv längtat hit, till den plats som var hans, den gård som nu hade blivit hans egen, hans arvedel. Gråstensholms gods.
Själv dök han upp ur ingenstans. Kom ifrån södern, upp genom Sverige, till alla sina svenska fränders förvåning. För intet hade de anat om själva hans existens. Avlad i hat, född i förtvivlan, skuld i sin moders död i den timma han anade dagens ljus. Hånad och hatad av Sölve, bärgad av faderns skändliga död. Heike, döpt i hafs och slarv av en likgiltig far, till ett namn som nog kunde vara en flickas så väl som en mans. Men namnet blev i hans mörka gestalt synonymt med manlighet, styrka och kraft. Heike, vars öde var ensamhet. Till eviga tider. Ännu bar kroppen ärr efter faderns pinade sting, för en fräsande pojke i bur var så rolig att reta. Ännu bar själen ärr av ett lidande bortom allt mänskligt förstånd.
Heike utstött ur människornas värld.
Vad tycker du om boken?Det var ett tag sedan jag läste boken men jag tycker att den skiljer sig från dom andra böckerna. Det ända som jag tycker är dåligt är hur Heike beter sig. Det var som sagt ett tag sedan jag läste den här boken men jag kommer ihåg att jag störde mig lite på hur Heike liksom "ogilade" Vingas väldigt framåt personlighet.
Bokens bästa ögonblick?När Vinga rider på Heikes rygg. Jag tycker det är så svårt att föreställa mig Vinga på stora Heike.
De tassade på under tystnad, tills Vinga plötsligt pep till.
-Vad är det nu?
-Här är ju bara tistlar! Små elaka tistlar med små, små piggar som man
aldrig får ut ur skinnet. Kan vi inte gå nån annanstans?
Han såg sig omkring.
-Det är så tät skog här. Vänta så ska jag hjälpa dig...
-Nej, jag fick ut dem nu.
-Jag tycket du sa "aldrig"?
-Det var ett sånt där litet "aldrig".
Hon tog ett par steg och stack sig på nytt.
-Du skulle haft skor, sa han då hon fått ut de nya taggarna.
-Jag
har ju inga skor. Dom är för små eller har inga sulor kvar.
Heike tvekade.
-Kom då, klättra upp på min rygg!
-Ja, sa hon förtjust, drog upp kjolarna och hoppade upp. Heike tog tag om hennes ben och försökte glömma att hon inte hade något under. Vinga tryckte sig smeksamt mot hans nacke.
-Du har så fint, stävt hår. Precis som getens. Oh, vad jag tycker om dig!
-Sitt still, väste Heike sammanbitet.
Hennes händer flätade sig in under hans halslinning.
-Tänk, så breda skuldror du har! Får jag känna på dem?
-Inte just nu, är du snäll!
Lojt som en katt sträckte hon ut benen, varje muskel i dem, och vickade med de bara fötterna.
På det sättet spände hon kroppen mot hans rygg och sidor, så han kände varje detalj av henne.
-Vill du vara så vänlig att sitta ordentligt?
Hon skrattade mjukt. Lekte med hans hår och nafsade honom under örat.
-Hopp, fålen min!
-Jag är
inte din fåle!
-Jo, det är du! Du liknar en ordentlig hingst, sån som far hade förr i världen...
Hon tystnade, då hon mindes vad hon sett hingsten göra en gång.
-Nej, förresten, mumlade hon lamt.
-Har jag inte fina fötter?
Åter vickade hon med dem framför honom. Heike stönade tyst. Han visste nu, att han inte bara måste beskydda den lilla Vinga.
Han måste också värja sig mot henne. Hennes tillitsfulla troskyldighet. Den kunde bli absolut dräpande, om han inte aktade sig.
Vilken är din favoritkaraktär och varför?'
Det är såklart Vinga, jag älskar Vingas framfusighet och att hon
VERKLIGEN har kvar sitt barnasinne och att hon visar upp mycket känslor.
Jag älskar henne helt enkelt.