Dan skrev:
Vad tycker du om Den Ensamme?
Vilket är bokens bästa ögonblick?
Vilken är din favoritkaraktär och varför?
Är hon ett spöke eller inte?
Jag gillar Den ensamme skarpt. Första gångerna jag läste den tyckte jag den var seg och tråkig, men ju fler gånger jag läser den desto mer gillar jag den. (Kan vara så att det har mer att göra med att jag utvecklats under dessa tio år, än att boken kräver fler omläsningar...)
Mitt favoritögonblick är när Mikael kommer in på Lindallén och frågar varför de inte huggit ner den fallfärdiga linden, och Liv säger så bestämt: "Den linden ska inte falla än!" Repliken visar hennes kraft och kärlek till Are.
Eftersom boken mest handlar om Mikael så blir det ju han som man känner mest för. Och han är ju lätt att gilla, han som försöker nå fram i sitt tråkiga äktenskap, han försöker sig på soldatlivet fast hans själ lider så av det osv. Och det är så sorgligt med relaterbart att han försöker ta sitt liv när han äntligen återförenats med sin farfar Are och fört Dominic till sin släkt. Han känner att han fullfört sin uppgift i livet, och eftersom livet själv inte ger honom någon glädje så tänker han att då är det inte värt att fortsätta.
Sen är det en väldigt fin mening när Mikael hör Anettes (för det är väl hennes?) röst, och bestämmer sig för att börja kämpa för att leva igen.
Och jag måste bara ta upp det som jag tycker är en av hela sagans sorgligaste scener; när alla släktens karlar går ut för att hugga träd, och Tarald slänger sig fram för att rädda Are. Det gör så ont i mig.