Jag vet att jag börjar bli tjatig men det här är också en storfavorit
Klart att inte Kolgrim har gått och blivit snäll! Var det någon som trodde på det? Elakingen lurar ju lille Mattias och säger att de ska titta på delfinerna, vilket slutar med att Mattias hamnar i gruvan hos den dumme Nermarken. Jag har lite klaustrofobi och de känslorna får stort utrymme (
) när jag läser om pojkarna som tvingas in i trånga gruvgångar som kan rasa ihop när som helst
Så Tarjei gifter sig med Cornelia! Väldigt icke-isfolkigt av honom. De passar ju inte alls ihop. Tarjei skulle ha en tjej som är mer som Cecilie, smart och snäll liksom *tycker* Det känns som att Margit snabbt vill fixa så att Tarjei får en efterkommande och det är smidigt att välja Cornelia (typ enda tjejen Tarjei har pratat med utanför släkten) och sedan låta henne dö i barnsäng.
Den här boken har nog de allra bästa glädjescenerna. Till och med bättre än Charlotte-scenen i Häxjakten
Den första underbara scenen är när Mattias möter Dag efter att ha varit i gruvan i två år. Mattias springer genom rummet och ropar "Farfar, det är farfar!" och Dag börjar gråta av glädje. Jag gråter också. Den andra glädjescenen kommer strax efteråt, när Dag är på väg hem med Mattias och låter kusken blåsa i hornet genom hela socknen. Resten av Isfolksklanen tror att Dag har blivit tokig. När de ser Mattias får Tarald inte fram ett ord utan kramar sin son hårt, Yrja bara skriker och Liv nästan svimmar av chocken.
Vid ett tillfälle snuddar Kolgrim vid någonting som ingen annan vet vid den här tidpunkten. Han är smart, grabben.
Sid 106 skrev:
Ibland undrade Kolgrim, om inte Tarjei också var en Utvald. Fast i omvänd betydelse på något sätt
Kolgrim dör i den här boken, kastar sig drogpåverkad nedför en klippa. Alrunan begravs med honom. Även Tarjei dör efter att Kolgrim sticker honom med kniven. Det känns så oavslutat när Tarjei dör. Jag hade väntat mig så mycket mer av honom. Varför bygga upp så mycket om hur intelligent han är och hur fantastisk han är som läkare om det ändå inte blir någon fortsättning på hans liv?
Något mer som känns ganska snopet är att Dag har dött när Are kommer hem från sin resa. Jag gillar inte när stora karaktärer bara försvinner. Jag vill läsa om familjens sorg och sörja med dem, inte bara höra att ”Jo, Dag är död, det gick snabbt”.
Sedan kommer det ett sådant där dumt tidshopp igen. Plötsligt är Gabriella och Tancred vuxna (nåja) och Gabriella ska gifta sig. Efter att ha blivit brutalt dumpad söker hon sig till Norge och hittar till slut kärleken i Kaleb. En ny Isfolksbyggnad ser dagens ljus, Elistrand. Paret får ett drabbat barn som inte får leva och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det är rätt eller fel av Are och Liv att inte göra något.
Bokens slut är konstigt.
Citat:
Och det var slutet på en lång och svår tid för familjen. Sedan följde sex lugna, fina år – ända fram till 1654. Men det var heller inget dåligt år. Även om det började nog så skrämmande…
Jag tror inte att det bara är jag som förväntar mig att nästa bok kommer börja år 1654 med det där farliga som Margit talar om. Men nej då, nu är det Tancreds tur och året är 1649...
Betyg: 9