Jag gör som sist och kopierar det jag skrev om boken förra vändan. Med tillägget att jag har inte läst boken på 8-9 år men får fortfarande ryyyysningar av operationsscenen. Är inte känslig för sånt annars.
Tro det eller ej, men här kommer ännu en av mina favoritböcker! Har jag nämnt att jag tycker bäst om de tidiga böckerna i serien?
Cecilie blev alltså gravid när hon pippade med prällen. Jag förstår att hon ångrar sig med tanke på vad ett utomäktenskapligt barn innebär men det är så synd att mötet med den stackars Martin reduceras till något fult som Cecilie tänker på med avsky. Deras möte var ju faktiskt ganska fint, två ensamma själar som sökte närhet till en annan människa.
I sann Isfolksanda tar Cecilie mod till sig och kommer med ett vågat förslag till Alexander. Han accepterar och de gifter sig under högtidliga former. Jag förstår bara inte varför de blir så chockade när bröllopsgästerna vill se brudparet kyssas, det är väl en självklarhet som de borde ha varit beredda på? Bröllopsnatten är något utöver det vanliga med schackspel och blodfläckar.
Hela sagan om Cecilie och Alexander är fin även om jag har svårt för delen där Cecilie lyckas bota Alexanders homosexualitet genom att låta honom tafsa lite
Jag vet inte hur mycket i boken som är historiskt korrekt och jag inser att jag missat något där. Det är mycket krig och kungar i boken och det hade varit kul att veta hur mycket som stämmer överens med verkligheten. Var Kirsten Munk en ragata? Var kungabarnen olyckliga? Var Kung Christian en sådan bra karl som han verkar?
När jag läste serien första gången var det den här boken jag längtade mest efter eftersom jag nästan dog av nyfikenhet. Vem är den drabbade i Cecilies generation?! Margit försöker genom hela boken få mig att tro att det är Brand, bland annat när hon beskriver honom som den enda av Tengels barnbarn som är långsint.
Tarjei möter Cornelia för första gången och jag tycker synd om det ensamma lilla barnet. Ännu en unge som är sådär jobbigt lillgammal som Dag var.
Hela krigshistorien och Alexanders skada läser jag med spänning. Men operationsscenen där Tarjei äntligen kan plocka bort kulan gör mig illamående och jag får ont i ryggen. Det är ju skitäckligt när han tar den där böjda tången och för in bakom ryggraden *ryyys*
Det här kan vara den bok jag tycker är bäst i hela serien… Betyg: 10