Sagan om Isfolket

Frågetråd för Det bävande hjärtat, bok 12 i Legenden om Ljusets Rike!

Vi vill ha dina åsikter på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Inspelningsdatum är ej satt än men denna post uppdateras med datum så snart vi vet!

_________________
"You´re fivehundred years old and you cant use the phone?What are you, an immortal idiot??"

http://setsunaceras.blogspot.se/

*Vad tyckte du om boken?
Jag tyckte verkligen om den. Kari var en sådan intressant karaktär, och jag gillade hennes och Armas kärlekshistoria väldigt mycket. Jag har inte haft någon direkt uppfattning om Armas tidigare, men här steg han i min aktning. Räddningen av sagogestalterna var spännande, och särskilt föll jag för den klumpiga draken som idoliserade Kiro.

Slutet av boken kom som en chock, och först trodde jag inte att det faktiskt var Kari, utan att någon hade tagit hennes skepnad. Det var sorgligt att hon försvann och att Armas förlorade henne, jag såg fram emot att han skulle ta med henne till Ljusets rike. Samtidigt är det precis sådana scener som jag har saknat tidigare i serien – att det sker tragiska händelser som inte går att få ogjorda, att man känner att det är på liv och död för karaktärerna.

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
När Sol och Kiro småpratar med draken. Jag gillar även scenen där den gamla sierskan ger dem råd om hur de ska gå vidare.

* Vilken är din favoritkaraktär?
Kari. Jag tycker om karaktärer som inte är helt och hållet goda, som har svagheter, och hon känns som en sådan. Det är sympatiskt att hon inte är fantastiskt vacker men att Armas ändå faller för henne.

Det här var en intressant vändning, och ganska trippig. Det blir lite av samma dubbelhet som Shiras vandring mot det klara vattnet. Var det en verklig vandring genom berget eller en symbolisk vandring genom själens labyrint? Och är det här en kamp för att befria verkliga väsen eller för att försonas med våra mörkare sidor? Den försoningen verkar i så fall ganska misslyckad eftersom så många dör.
Det känns ganska trippigt. Är det säkert att dom inte har hittat någon mystisk rot där ute i mörkret? Den kanske har sitt naturliga habitat i närheten av källorna.

Men jag gillar att det inte längre är så säkert att alla klarar sig. Karis tragedi ger tillbaka känslan från de tidiga isfolksböckerna att ingen går säker, hur mycket författaren än har investerat i en karaktär.

Jag har undrat ibland om Margit fick för mycket kritik efter först Avgrunden och sedan Det onda arvet, eftersom hon blev mycket ängsligare i de senare böckerna. Oftast kunde man räkna ut vilka karaktärer som skulle klara sig och vilka som skulle gå under - de var antingen osympatiska eller anonyma.

Jag gillade verkligen den kompromisslösa svärtan i de tidiga isfolksböckerna. Och jag gillar att den verkar vara tillbaka.

Vad jag inte gillar är att Sol ska försöka anpassa sig så till den grad till det mjuka, passiva kvinnoidealet i Ljusets rike. Det är så lite Sol. Speciellt när hon ska försöka låta Kiro vare den som tar initiativet, för att han ska få behålla sin - värdighet??? Dessutom så till den milda grad att hon inte vill vakna före honom?

Jag skulle vilja säga att det handlar om Ljusets rike, men tyvärr tror jag att det mera är typiskt för tiden när böckerna skrevs. En del sexologer spred idéer under åttio-nittiotalet att en man måste få ”jaga”, annars skulle han förlora sin manlighet, bli sexuellt passiv och ointressant för en partner.
Margit måste ha tagit intryck av de idéerna. Annars förstår jag inte hur en författare som beskrivit kvinnor som Silje, Villemo och Vinga, allihop i goda äktenskap, kan börja med den här smörjan. De var minsann inga passiva violer!

Eller drar Margit Sols anpassningsförsök så orimligt långt för att vi ska reagera? Annars känns ju deras relation ganska jämställd när Sol slutar upp med sin teater.. Och jag uppfattade det inte som att Kiro manipulerat Sol. Han erkände att han hade förmågan, men jag fick uppfattningen att han inte ville använda den. Jag har min förhoppning hos dem.

Och naturligtvis hos Siska och Tsi. Där ser man att en kvinna kan behålla sin handlingskraft även i Ljusets Rike om hon bara undgår att bli uppraggad av Lemurier eller Främlingar, eller att lyssna på goda råd av Taran. Eller så är det avståndet från Den Heliga Solen som räddar henne nu…

Jag kan inte se det vackra i Indras och Rams relation. Jag tycker att “själslig erövring” låter lika creepy som “själslig våldtäkt”. Indra har uppenbarligen blivit helt hjärntvättad. Tur att hon har sin humor kvar. Annars hade hon bara varit en skugga av Ram vid det här laget. En skugga som släpar med sig en puderdosa på livsfarliga uppdrag, till fots i svår terräng -jaja vi har olika prioriteringar i livet…

Favoritkaraktär är Draken -vem annars? Jag önskar att dom skulle kalla den Fido i fortsättningen. Det är namnet på huvudkaraktären i barnboken Den sista draken, så det passar ganska bra. Den draken var också bara missförståd.

Favoritögonblick är svårt i en bok med så mycket svärta. Men det är svårt att värja sig mot ögonblicket när Kari förvandlas. Den chocken var som en hästspark, och jag fick nog inte tillbaka balansen i resten av boken.

Jag blev besviken på Det Själv. Det liknade mest baronen i Dunes, vilket inte är dåligt för en fantasyskurk. Men jag hade hoppats på att det skulle vara kraften bakom Griselda. Det hade varit så snyggt om den dök upp igen.
Nå, det är många böcker kvar, så det kanske den gör.

Och jag tyckte tydligen väldigt mycket om den här boken eftersom jag inte kan sluta skriva om den. Tack för att ni lurade mig att läsa Ljusets rike. Det hade jag aldrig gjort utan den här podden.

Njae, inte så bra denna heller.

Är så tråkigt att Sol bara föll för första bästa lediga lemur istället för att bygga upp nånting. Vad ser Sol hos honom egentligen? Han är snygg? Inte personligheten i alla fall för den är helt obefintlig.
Kiro är avvisande helt plötsligt och sen är han butthurt när Sol är det tillbaka, jag får whiplash-skador! Ibland är de jättenära varandra, ibland är de avståndstagande och skapar missförstånd av ingenting alls när de bara hade kunnat kommunicera ordentligt men samtidigt pratar de ihjäl sitt förhållande.
Anna hade väldigt bra poänger i förra avsnittet men jag förstår bara inte vad Sol ser i Kiro?

Margit verkar ha en hel del internaliserad misogyni (don't we all). Armas är till exempel specifikt Bergväktarens enda barn och specifikt son. Det understryks aldrig hur han också är Fionellas enda barn. Vem och hur ska ge Bergväktaren dödsbudet om Armas skulle dö ihjäl sig? Eller hur ingen magikunnig i elitstyrkan är kvinna. Eller Sol är ju det men hon gör inte speciellt mycket magiskt tycker jag (och Väldigt bra poäng om att Sol inte är med i Högsta Rådet).

På tal om Armas, han upplever sitt livs första svärmeri och det är Indra av alla som sättter honom på plats med att Bergväktarpappa aldrig skulle acceptera Kari. Indra, som tills nyligen inte fick vara tillsammans med Ram av ungefär samma anledningar. Konflikter skapas som inte borde finnas i Ljusets rike med tanke på hur fantastiskt allt är. Det finns rasism (tidigare bok: Nattöga är rädd att Indra och Ram ska göra sig lustiga över hans stam och religion/seder eller nånting sånt; varför skulle han förvänta sig det när alla är så fina och goda? Kan nån göra det begripligt??!) De säger ju själva att Bergväktaren är elitistisk osv, varför får han hållas då? Varför skulle han Inte kunna ändra sig när han se sin son genuint älska någon?
Och det ska vara en tröst för Armas att Kari aldrig skulle bli accepterad ändå? Wtf??
Det är ju från Armas perspektiv i mycket, men han är väldigt insatt i jordiska folksagor, mer än många jordbor.
Armas är också en av de ssom lider av Inte speciellt mycket personlighet-syndromet för mig. Han är ganska snobbig själv men det är väl i och för sig inte så konstigt. Och han är vuxen nu, Väktare med stort V, när är han gamma nog att få lära sig använda sina främlingskrafter?

Köper inte att Marco är helt osynlig och sen får alla plötsligt ögonen på honom. Det hade kunnat vara effektfullt men känns som om Marco är en som märks.
Och sagofigurerna känns väldigt mycket som Lucifer 2.0. Jag förstår inte, fanns de innan sagan skapades och fick vara onda eller skapades de i och med sagan? För då borde de skapats med ondska väl? De är vanliga godhjärtade varelser enligt Minotauren så..? Varelsernas hår växer tydligen, andra kroppsfunktioner då? Nej, glöm det, jag vill inte veta.
Medusa har slutat förstena folk av nån anledning, det borde ju ha orsakat en del problem. De kunde ordnat en ögonbindel eller nåt, förklaringen att det "var länge sen" räcker inte för mig.

Och Hur tröga är alla? De känner att nåt är fel, och helt plötsligt pratar Nattöga ett helt annat språk och alla ba: Nattöga måste vaknat på fel sida. Gengångare tar över Nattöga och Armas, Siska hinner höra om detta när det nyss hänt så hon är beredd. Hade varit mycket läskigare om hon hade varit helt ovetande när attacken sker.

Det bästa: "Alla hade lärt sig att somna på kort varsel och vakna på bestämda tider" Nu snackar vi SUPERKRAFTER!

Att de vågar ringa varandra när de inte har en aning om vad för situation nån befinner sig i? Ram och co smyger förbi en stor hord av frivilliga slavar och plötsligt hörs en vass Nokia-signal (Ja, Ram har en 3310!)

Dolg och framförallt stenarna får ine utsättas för ondska men varför är de ens med när de är så himla känsliga? Är de bara till för prydnad? De har typ tre användningar var sen måste de laddas med godhet, omtanke och Dolgs tårar.

Nån vid nåt tillfälle tyckte de hade för lite magi att bemöta alla attacker med.........

Favoritkaraktär: De taggiga drönarna med giftgröna lampor som flyger omkring och ser till så att ondingarna ser något på sina skärmar. Skämt åsido, så ingen. Alla har nån bra stund, men för det mesta är det inte lysande så att säga.
Jag uppskattade dock att det var Kari själv som omvändes och inte en gengångare som tagit över, det kändes mer liksom.

Äntligen ikapp
Jag började lyssna på isfolket 2019. Av en slump. Jag lyssnade igenom alla tre serier +hela Sandemo serien på ett år. Jag kan dra hur det gick till lite snabbt. Det är lite kul faktiskt. Min familj har en hunduppfödning. En av de valpar vi sålde fick namnet Villemo. Tarjei, han som köpte henne, berättade då att namnet kom ifrån Isfolket. Jag blev nyfiken och började lyssna. Med den enda vetskapen att en heter Villemo. Ni kan tro att jag trodde alla var Villemo. Jag bara, hon är Villemo till Silje. Nej, det var inte hon. Hon då tänkte jag om Sol. Nej inte hon heller. Ni fattar. När Villemo till sist dök upp så blev jag inte besviken. Införskaffade mig sen böckerna 2021 och började läsa. Det flöt på rätt snabbt tills den ensamme kom. Jag tyckte den var rent jobbig att läsa. Blev så deppig av den. Men när Villemo kom in i bilden så läste jag 9 böcker på 3 månader och håller fortfarande på med min omläsning parallellt med att lyssna på Ljusetsrike.

Okej nu ska jag fortsätta med att faktiskt prata om rätt bok. Eller aa rätt serie i alla fall. Lite kort om de andra böckerna innan då jag inte hann tycka till om dem. Nattsvarta rosor var min favorit i Ljusetsrike när jag läste den första gången och jag har inte ändrat min åsikt. Jag älskar den. Beskrivningen är så otroligt bra. Det blir inte skolutfkykts känslan som de med jättehjortarna var och Indra är ju bara för bra karaktär. Älskar henne. Skulle kunna sträcka mig till att hon är min favoritkaraktär i ljusets rike och ligger absolut högt upp bland mina favoriter i alla tre serier. Bella är bara jobbig men visst är det fint när hon träffar Staro igen. Fin romans mellan siska och tsi. Lever för Indras och Rams scener tillsammans.

Okej inte lika imponerad av bländverk. Tycker den har en svag story. Men uppfriskande med problem som inte blir lösta av Marco och Dolg till en början. Tycker återseendet mellan dem alla är så gripande när de inser att de är i en annan dimension. Sassas kidnappning och tortyer är för hemska. Hur dum är hon egentligen. De har ju precis blivit lurade så varför drar hon ensam ut i mörkret mitt i natten. Sols och Nattögas räddningsuppdrag är spännande och hade kunnat få pågå längre för min del. Dock så känns det så dumt att skicka iväg nattöga som är den utvalde in i de svarta bergens kärna. Rams och Indras återseende är fint samtidigt som jag hade förväntat mig mer efter all deras längtan efter varandra som pågått sen bok sex. Aa i huvudtaget så är det båda rätt bra böcker men för mycket lättlösta problem. Som den allsmäktige Marco och den mäktige Dolgs stenar löser.

Okej dags för rätt bok nu. Det bävande hjärtat då.
Vad tyckte du om boken?
Misär misär och åter misär. Margit när hon är som bäst. Stackars kari. Så levande beskrivet så jag känner med henne i varje slag. Indras fina lilla utläggning var väldigt fin. Indra verkar var lite poetiskt lagd först nattsvarta rosor och nu “åh lilla måne däruppe. Du som är mitt hem. Se till oss i nåde. Lys upp vår stig i dessa dödens boningar.” Jag älskar att de gång på gång tar upp att de skulle behöva Mori här.
När den förhäxade armas kommer in till Siska och Sassa. Riktigt obehagligt. Inte igen varför måste Dolgs stenar vara deppiga igen. Blir så irriterad på dem och att Dolg gång på gång bara “de kommer inte gå att få klara igen”. Hur många gånger har han inte sagt det och vad har hänt sen de blir klara och fina igen. Kiro och Sols romans växer i mina ögon i den här boken. Tycker det är fint och den romansen finner jag fullt rimlig. Det gör jag däremot inte med Kari och Armas. De är fina ihop men den gick väldigt fort. Hur länge var det dom egentligen kände varandra? Ett par timmar. Heja Armas som tänker strunta i vad främlingarna säger om att han borde ha en främlingsbrud. Nej inte det där alv pulvret igen! Att siska vill försvara tsi mot slavarna är ett välkommet inslag. Något annat jag tyckte om var nog Indras svordomsramsa och Sols brev till kiro. Ska kanske testa någon gång själv. På tal om Sol och Kiro så ska de tydligen gifta sig. Jag såg ingenting av ett frieri men okej. Heike har äntligen fått ett jobb. Varför pratar Indra om skägg från ingenstans? Jag önskar mig isfolksteater på den konversationen. Tyckte det var synd att Kari blev ond. Äntligen får Indra och Ram varandra. Jag skrek när jag läste det. J1 är tydligen en hon, är J2 också en hon? Eller är J2 än han? Dem kanske är ett par. Det är kanske här vi får ett lesbiskt par. Okej nej jag ska ge mig. Jag skyller på att vi vill ha Marco och Dolg romansen så mycket. Kan vi inte få den får jägernot romansen duga.


Vilket är ditt favorit ögonblick?
Indra och Ram som äntligen får varandra. Kan man ens välja en sexscen? Älskar dem så otroligt mycket. Mitt absoluta favoritpar i Ljustesrike. Allt med dem blir så mycket bättre. Hade de inte existerat i böckerna så hade jag inte läst klart Ljustesrike. Hade velat ha mer från Rams perspektiv. Kanske fanfic på Rams känslor för Indra med allt i hans perspektiv.

Din favoritkaraktär?
Är det ens en fråga, Indra, Indra och åter Indra.

några funderingar
Jag är helt övertygad om att Marco och Dolg redan är ett par. Låt mig presentera mitt bevis. Marco påstår att han och Dolg bara har en fin och innerlig vänskap. Men i bok tre så påstår Nataniel att det är precis det homosexuallitet är. Så om vi ska tro Nataniel så är de redan ett par. Det är säkert förbjudet i Ljusetsrike. Så därför försöker de dölja det för oss läsare. Jag kommer hålla fast vid den här teorin från och med nu.

Hur gamla är alla i kamratflocken egentligen? När de tar sig till de svarta bergen? Har försökt räkna ut deras ålder men det är svårt att få allt att gå ihop. Jag utgick ifrån när expeditionen till de svarta bergen börjar. Vi vet att
Sassa är 15 år.
Vi vet inte Siskas ålder
Berengaria är 4 år yngre än Indra och dem.
Miranda är två år yngre än Indra och dem.
Jori, Jaskari, Indra, Elena och Armas är jämngamla.
Nattöga är ett år äldre än Indra och dem.

Och hur många Ljusetsrike år har gått? Det måste ju ha gått ett antal år eftersom det har hänt så mycket. Det måste rimligtvis ha gått minst 3 år. De har bara gått runt 7 Ljusetsrike år totalt i sagan.
Jag försökte mig på att ta reda på alla åldrar och drog till sist slutsatsen.

Sassa 15 i de svarta bergen.
Siska mellan Sassa och Berengaria. Skulle gissa på 18 eller 17 år.
Berengaria 20-21 år när de är i de andra är i svarta bergen.
Miranda 22-23 år när de andra är i svarta bergen.
Armas, Elena, Indra, Jaskari och Jori 24-25 år.
Nattöga 25-26 år under denna period.
Siska var 12-13 år i början. Sassa är ganska mycket yngre än henne. Eftersom hon inte får följa med någonstans. Hon måste vara minst 2 år yngre. Då måste hon vara antingen 10 eller 11 år när hon kommer in i Ljusetsrike. Det har gått i så fall 5 eller 4 år när de drar ut i de svarta bergen
.
En fundering, hade Margit någon speciell relation till fåglar. Senseiw betyder lilla fågel och som vi vet så heter Nattögas tilltänkta just det.

En liten present
Ni har efterlyst fan fiction berättelser. Och de ska jag självklart ordna. Jag håller på med en för fullt. Första tanken var att ta en alternativ historia till Mirandas äventyr i mörkret. Med att hon blir tillfångatagen av främlingarna som straff för sitt brott. Men sen blev det för olikt och jag gillar verkligen Gondagil och Miranda. Så det blev en ny generation. Jag är ledsen att det blev så men jag lovar ni kommer inte bli besvikna. Okej, för att förklara hur det ska funka så finns en del saker som är ändrade.

Uppdraget i de svarta bergen misslyckas. De alla återvänder hem till Ljusetsrike. Främlingarna struntar i sina planer om godhetens brygd utan hittar på nya Idéer på hur de ska lösa problemen i världen. Det gör de genom att bli ännu mer diktatorer än tidigare. De har tusen regler och lagar. Bryter man dem så blir konsekvenserna inte roliga. De har satt en mur runt de missanpassades stad för det finns en risk att de kan ställa till med problem. Alla som i deras ögon inte passar in blir utrensade eller tas hand om på annat sätt.

Andra regler som kommer vara viktiga för storyn är utegångsförbud nattetid. Väktare vandrar runt och vaktar längst med alla gator. Så ingen går utanför dörren. Förbjudet att vara vid guldälven och silverskogen. Och de läskigaste i hela storyn skulle jag säga är att madragerna har skapat en ny maskin. Denna maskin påstår de är för kommunikation men det är den inte. Det den i själva verket gör är att den sprider en gas. Gasen funkar som en drog som gör att alla blir totalt hjärntvättade. de finner sig i allt som främlingarna bestämmer. dock så finns en sak som ställer till det för dem. En del har svårare att ta in gasen än andra. det beror på olika saker i ens sinne. en av dem är Manta. Gasen är inte farlig men den är deras mäktigaste vapen och deras lösning på alla eventuella problem.

Finns rätt mycket mer regler. Men tänker inte ta upp det nu. I alla fall så behöver vi lite karaktärsbeskrivning nu för jag tänker ge er ett litet smakprov. så snäll är jag.

Manta, Indras och Rams dotter. Ful som stryk mer lik en av de isfolkets drabbade. Fast hon är ingen, eller? De som kände Tova säger att Manta är en exakt kopia förutom ögonen som är svarta som en lemurs. Manta har inga som helst magiska förmågor. Det enda hon är bra på är att vara till besvär enligt henne själv. Hon vet att hon inte får men det är något som drar henne till älven. Både Marco och Dolg anser att hon är ett dåligt inflytande för deras adoptivson Amis. Ni läste rätt. I denna berättelse så är Marco och Dolg ett par och har en adoptivson.
Finns en hel del karaktärer till men de kommer inte vara med på denna scen.

I Ljusetsrike. Manta stod på stranden. Hon vred ur sitt toviga grå svarta hår på guldvatten. Det var fortfarande natt i Ljusetsrike. Manta stod med ansiktet vänt mot älven. vattnet rann nerför hennes ben från hennes blöta klänning.
-Hur kan något så vackert vara förbjudet?
sa hon tyst för sig själv, hon blev tvärt avbruten av en röst hon mycket väl kände igen.
-Manta, vad gör du här?
sa rösten med en trött klang. Hon vände sig tvärt mot personen.
-Åh, hej Marco. Du kan väl glömma att du sett mig här. Vi släktingar emellan.
försökte Manta med ett av sina charmigaste leenden.
Hans röst blev sträng och han fick en bister min. Han var minst 3 huvuden högre än henne med en mörk och ruvande gestalt.
-Manta, du vet att du inte kommer undan. Du får inte vara här. Det vet du.
-Men…
-Inga men.
avbröt han henne.
hon tittade ner på sina fötter. hon skämdes. hon hade gjort mycket dumt. flera gånger dessutom. Hon kom inte på något mer att säga. Han hade ju rätt. Hon var ute efter utegångsförbudet, vid den förbjudna älven och på råga på allt hade hon badat i den. Det skvallrade det blöta håret om. Hon visste inte vad hon skulle göra.
-Kommer du med frivilligt eller ska jag ta med dig ändå?
frågade Marco bistert.
Manta svarade inte. Hon visste att hon inte hade en chans mot Marco. Det hade hon tagit reda på av egen bitter erfarenhet. Det gjorde hon inte om i första taget. Hon tittade upp på honom och möttes av ett par mörka ögon som stirrade in i hennes själ. I alla fall så kändes det så tyckte hon.
-Ja ja, jag kommer. Vart är gondolen?
frågade hon.
Marco tappade hakan totalt. Han hade inte väntat sig att det skulle gå så lätt att få med henne.
-Kom med så visar jag dig.
svarade Marco förbluffat.
-Oki doki, hur kommer beslutet om mitt straff fattas?
frågade hon medan de började gå.
-På samma sätt som tidigare i veckan och veckan före det och…
-veckan före det
fortsatte Manta.
Han tittade strängt på henne. Hon log bara mot honom. Hon verkade inte förstå allvaret i vad hon gjort. Tänkte Marco. De hade kommit fram till gondolen. Han gjorde en gest mot henne. Hon tolkade den kvickt som ett du först. Hon gick in i gondolen och efter hon kom Marco. När de båda var inne och Marco stängt dörren, ringde han Dolg. Dolg svarade med en sömnig röst.
-Är det hon igen?
-Ja.
svarade Marco med en lika trött röst. Dolg suckade djupt.
-Jag ringer alla i rådet och Indra. Gondagil står förresten utanför. Han ville tala med oss alla i rådet om något, sade Dolg.
-låter bra, jasså undrar vad som kan vara så viktigt att han uppsöker oss mitt i natten.
Sade Marco undrande
-Ingen aning faktiskt. men viktigt måste det vara.
instämde Dolg.

Okej ska avsluta ett väldigt långt inlägg med att ni är grymma och jag längtar redan till nästa avsnitt.