Sagan om Isfolket

Här kommer frågetråden inför den utvalde, bok 6 i Legenden om Ljusets rike

Vi vill ha dina åsikter på följande frågor:

*Vad tyckte du om boken?
* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
* Vilken är din favoritkaraktär?

Vi spelar in den 31/8 klockan 18.30 så svara innan dess!

_________________
"You´re fivehundred years old and you cant use the phone?What are you, an immortal idiot??"

http://setsunaceras.blogspot.se/

*Vad tyckte du om boken?
Jag var inte jätteförtjust tyvärr. Jag gillar Indra, jag gillar hennes och Rams spirande förälskelse väldigt mycket, men huvudplotten med Nya Atlantis tråkade ut mig och boken innehöll så många konstiga och förvirrande grejer så jag blev bara trött.

Först tyckte jag att det var spännande att de skulle till den södra delen av riket och såg fram emot det. Men skildringen av Nya Atlantis var så ensidigt negativ, och för mig var det väldigt ologiskt att den heliga solen skulle ha förstärkt den nuvarande härskarens renlighetsiver. Så nu förstärker den alla möjliga egenskaper, inte bara godhet/ondska? Sedan kändes det inte heller logiskt att härskarna i Nya Atlantis såg ut som de åldringar de var, medan alla i Ljusets rike är evigt unga. Som om deras ondska skulle framstå tydligare genom att de var anskrämliga att se på, till skillnad från alla jättevackra människor från Ljusets rike.

Indras och Rams förbjudna kärlek hade varit betydligt trevligare att läsa om om det inte varit för allt obehagligt prat om rasblandning som förekommer hejvilt boken igenom. Först försöker Indra bli kär i Armas istället, eftersom Ram är lemur... men Armas är ju hälften Främling, så varför väljer hon just honom? Sedan blir det en massa prat om att Nattöga måste bli ihop med en flicka från hans egen kultur, och Främlingarna vill inte ha rasblandning i riket... men inte för att de är rasister, utan för att folket i De missanpassades stad är det. För invånarna i den staden lyssnar ju alla på? Jag önskar verkligen att Margit hade planerat serien lite mer innan hon började skriva den, för allt det här blir så otroligt märkligt och ologiskt, och det hade funkat så mycket bättre om man hade anat från början att Främlingarna vill hålla folk åtskilda. Men de får barn med människor och Armas och Fionella får till och med bo i Främlingarnas område. Jag hade köpt hela grejen om Armas bodde bland människorna och om Främlingarna var skeptiska till honom, men det är de ju inte.

Och när de nu har sådan extremt avancerad teknologi borde de väl ha någon form av preventivmedel? När jag tänker efter borde de väl även kunna göra Tsi-Tsungga steril, om de nu inte vill att han ska föröka sig - de har ju redan begränsat allas fertilitet genom att inte ge möjlighet till mer än ett barn/familj.

En annan grej jag störde mig på var att Ljusets rike intog Nya Atlantis eftersom det var en hemsk diktatur (the pot calling the kettle black...). Och sedan när de gjorde det var det så otroligt ospännande, för vi vet ju redan att Marco och Dolg och de andra är oslagbara och odödliga, och om de mot förmodan skulle skadas kommer de bli helade igen. Isfolkets häxor deltog i striden enbart genom att förföra män och ligga med dem, detta har vi sett till leda känner jag. Jag blev överraskad av att Tobba var med - gick hon verkligen över till den goda sidan i slutet av Isfolksserien? Jag har inget minne av det och det låter väldigt märkligt.

Jag blir också lite irriterad på att karaktärerna från Ljusets rike pratar om att de är goda, fredliga, dödar aldrig osv... men de har med sig farangilen som de vet kommer döda deras motståndare, och sedan när den gör det är det som att det inte är deras fel, "det var inte jag, det var min sten". Det känns oärligt att inte stå för det man gör, precis som när de kastar ut folk i Mörkret och låtsas som om de har en chans att överleva.

Ursäkta lång rant! Den här boken triggade igång en massa irritation hos mig, jag hoppas att nästa inte gör det.

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?
Oj, har jag några? Jo, jag tycker om samtalen mellan Ram och Indra i slutet, där de har erkänt sina känslor. Det är skört och fint och jag önskar verkligen att de får varandra.

* Vilken är din favoritkaraktär?
Indra, utan tvekan.

Boken var hyfsat bra.
Nu var det ännu en ny tids-zon där tiden i Nya Atlantis gick 4 ggr långsammare än i Ljusets rike, om jag förstod det rätt?
Bästa i boken var när Indra upptäckte att Nattöga var den utvalda.
Nu var det många av Isfolkets andar som var med,bla Heike och Vinga, Rune och Halkatla… Vinga var ingen drabbad eller utvald men är nu då ande? Då kunde väll Gabriels son också blivit ande direkt när han dog? Rune var väll bästa kompis med Lusifer men valde ändå att gå till Ljusets rike. Till och med Tobba var med, trodde att hon blev förintad i slutstriden mot Tengil den onde?. Blev alla onda drabbade goda efter att Tengil den onde dog? Finns även Sölve med i skaran av andar?
Favoritperson är Indra

Vad tyckte du om boken?

Jag gillar den mycket och de har helt underbara karaktärsögonblick med flera av mina favoriter.
Vit, Vitare, Vitast och Allra Vitast har blivit forshadowade av Dan i vad 20 böcker nu? Alltså vi har 4 pedantiga OCD-gubbar så får panikångest av asymetri som monster of the week. Det är så fånigt, töntigt och jag älskar det. Det finns ju inget som hotar gruppen ändå (förutom creepy främlingarna) och låt oss ändå lalla runt. Hans renligast majestät är dock för mycket.

Nya atlantis är ett roligt koncept och det är lite uppfriskande med folk som inte köper främlingarnas coolhet. Av vad jag förstått av Margits syn på renlighetsiver och motvilja mot husarbete verka denna städmanivärld vara hennes värsta mardröm. Att Atlantiderna uttryckligen ska hjärntvättas ”åt rätt håll” är superläskigt. Alla I Ljusets Rike verkar bara köpa att de är hjärntvättade av främlingarna och tycka att det är helt ok. Det märks på både Indra och Ram för att inte tala om Miranda.
Var är Miranda när de ska störta en diktatur? Alltså kul att hon vill rädda hjortarna men vad hände med hennes passion för mänskligheten. Förvrigt väldigt synd att vi inte fick se Miranda och Indra tala om Ram, tror hon hade förstått mer än Elena gör. Tidigare har det varit Indra som varit stöd för Miranda så hade gärna sett det motsatta. Iofs kul att Indra och Elena får lite tid för prat och scones.

Att Gabriel har noll koll på vad som händer är lite komiskt. Nog hade jag höjt på ögonbrynen om rikets Säk OCH krimpolischef rände runt mitt barn som Ram faktiskt börjar göra. Tror det hade kunnat bli en fin far dotterscen om de fått chans att diskutera det. Kanske kunde det börjat med att han var lite orolig att något hänt och sen insett jaha. Tror det kunde blivit mer naturligt än med DOLG utan O.

Stackars Dolg vet att han inte har någon personlighet. Mmmmmarco kan nog trösta dig och och ge varandra en kram. Varför har Margit något mot kramar mellan vänner och familj btw, det känns som det är en återkommande sak att Häxmästarfamilj/Isfolket inte är sådana som kramar varandra i tid och otid. Beröring är ju jätteviktigt. Nåja.

* Vilka är dina favoritögonblick i boken?

När de är i fängelset och de underbart Margitskurkiga militärerna ska fördela dem jämnt och blir supersura för att fångarna skrattar. Så underbart fånigt.

Det enda ögonblick som fått mig gråta i hela Ljusets Rike finns även i den är boken. Jag vet inte riktigt varför men det är så hemskt när Ram kläcker ur sig ”du fick det här ansvaret för att du var ledig” kanske att det är det inneboende duktig-flicka syndromets största fruktan eller så är det helt enkelt bara mästerligt skrivet a Margit. Jag gråter åtminstone ut förödmjukelsen tillsammans med Indra, det är så fruktansvärt dräpande för självförtroendet i sig själv och att det är Ram som hon är djupt förälskad i… AJ! Ett tydligt exempel på hur bra Margit är på att skriva känslor hos den lilla människan. Sen är det ens sant, han sa ju att han visste precis vem som skulle ta hand om satungen med ett djävulskt flin i förra boken?
Bokensbottennapp är våldtäkten av soldaterna.

* Vilken är din favoritkaraktär?
Indra! Och Ram. Mitt favoritpar i Ljusets Rike. Han är stabil, trygg och auktoritativ med ett gott hjärta medan hon är modig, charmig och modig nog att hålla honom på jorden. Och de har genuin kemi till en grad vi inte sett på länge länge och kommer sträcka mig så långt till att de är det bästa paret mellan människa och övernaturlig varelse i hela sagan! Bättre än Uriel/Taran, Saga/Lucifer och till och med bättre än Vanja/Tamilin. När han rör vid hennes kind på slutet slår det fler gnistor än i många tidigare sexscener.

Minst gillade karaktär är ”Jag är inte racist men” chefsrasbiologen och höge främlingen Talornin. Jag menar vem bryr sig om om undersåtarnas privatliv och lycka när framavlingen av mästarrasen är hotad, Stackas Talorinin vilket elände han har.

Ljusets Rike Killcount (beordrade avrättningar gäller, andar och stenar räknas här som vapen)
Främlingarna antal okänt
Mori 11
Dolg 2
Ram 2 (plus utrensning?)
Gondagil 1
Miranda 1

EDIT: en sak jag gillar att lemurkvinnan Vida beskrivs som högt kunnig inom praktiska yrken av Ram. Som en självmedvetet förvirrad akademiker känns det som folk med kunskap inom det pratiska kan få en extra blomma här. Vida verkar dessutom vara erkänd som konstnär inom sitt område hår.

Jag hade helt glömt bort att Nya Atlantis introducerades så här tidigt i serien, det hade kommit in senare men nåja. Jag tycker vi kastades in i ännu en ny värld lite för tidigt - vi hade precis kommit in i ljusets och mörkrets rike och lärt oss deras regler. Nu kom det ytterligare ett rike att hålla koll på.

Det var spännande att läsa om hela vägen dit och Indras tankar var såklart lika roliga som vanligt. Det var klokt att låta Indra leda oss in i Atlantis, hennes tankar är lätta att identifiera sig med. Det är fint att läsa om hur Indras och Rams kärlek växter sig fram.

Mitt favoritögonblick är när vi får se att Nattöga är den utvalda och inte den förbannade snorungen. (Visst var det i den här boken vi fick reda på det?)

Min favoritkaraktär i den här boken är Ram helt klart. I den här boken får vi äntligen lära känna Ram mer och han känns mer mänsklig än tidigare.

_________________
Kära barn, var så snäll, det får inte ske!

Gå gärna med i Sagan om isfolket-föreningen, vi finns på facebook! https://www.facebook.com/SaganomIsfolket/

*Vad tyckte du om boken?
Jag gillade boken! Minns att detta var min favorit i serien när jag läste den som typ trettonåring. Så icke längre, Mori och Isfolket känns som en rätt ohotad favorit hittills, men jag tror att det var kärlekshistorien mellan Indra och Ram som fångade mig som ung och den tycker jag fortfarande skildras fint. Både Indra och Ram upplever jag som mogna och komplexa karaktärer, och att läsa om deras känslor för varandra intresserar mig mycket mer än att läsa om många andra mer schablonartade relationer. Både Indra och Ram är självständiga och stabila. Jag köper att de faller för varandra och hejar på dem hela vägen!

Delen om Nya Atlantis är jag mer kluven till. Jag älskar iden med att väva in atlantider och är nyfiken på en ny del av landet. Nya Atlantis ger mig en del Alice i Underlandet-vibbar, vilket inte är dåligt, men det blir för rörigt på något vis. Jag har svårt att se det som utspelar sig framför mig och bitvis upplever jag att handlingen bara levereras som fakta, utan större inlevelse. Tyvärr har jag svårt att engagera mig och orkar inte hänga med helt i handlingen där. Kanske är jag som har svårt att fokusera, jag vet inte. Tycker att pedantgubbarna är rätt underhållande men de känns ju aldrig som något hot överhuvudtaget.

Det är väldigt mycket prat om ras och art i den här boken och jag blir inte helt klok på det. Pedantatlantiderna anser sig stå över andra och det är förkastligt, men att Främlingar är lite bättre än alla andra är en helt rimlig ståndpunkt? Så pass rimlig att Indra och Ram inte ifrågasätter den utan inrättar sig? Vad vill Margit säga? För mig känns det rätt oklart. Inte blir det bättre av att atlantidgubbarna som ser sig själva som högst stående döper sig till Vit, Vitare, Vitast och Allra vitast...

På tal om art och ras är Talornin bland de mest obehagliga karaktärer jag någonsin läst om, snubben känns ju helt störd! Han kommer där med sina sexkantiga fingrar och sina rasideologier och tycker till om vilka som skall gifta sig och inte, och hur många barn man skall få ha och såvidare. Superläskig!

*Vilken är din favoritkaraktär?
Indra! Karaktären med trilogins vackraste namn. Hon är kapabel, smart och självsäker men inte arrogant. Dessutom har hon ett sunt sätt att tänka på och massvis med humor, utan att för den saken tappa djup och bli en clown. Kort sagt känns hon väldigt mänsklig och jag kan helt klart relatera till henne.
Jag upplever Indra som en ny karaktär som inte riktigt liknar någon annan vare sig i Isfolket eller Häxmästaren, och jag gillar hennes sätt att använda skarp humor och rappa repliker, ömsom för att lätta upp stämningen och bjuda på sig själv, och ömsom för att dölja att hon blivit ledsen eller sårad. Hade jag befunnit mig i Ljusets Rike hade jag fallit pladask för Indra. Fast det hade väl aldrig gått för sig, då hade Talornin genast dykt upp med sina sexkantiga fingrar och förklarat att det inte passar sig att ha homosexuella relationer i Ljusets Rike. Det är bara Heinrich Reuss och hans revisor som får vara lite gay på nåder, sådär i utkanten av berättelsen så att det knappt märks.

Gillar för övrigt även Ram väldigt mycket, och tycker att Dolg helt oväntat får en aning personlighet här. Elena har ryckt upp sig och skaffat sig en egen vilja, det är kul att se.

*Vilket är ditt favoritögonblick?
Jag gillar när man förstår att Nattöga är den utvalda, det känns episkt. Uppskattar även scenen när Indra spottar på surgubben. Det är uppfriskande när kvinnor får stå för klassiskt okvinnliga handlingar utan att bli mindre feminina för det.
Allra bäst tycker jag dock om scenen i slutet, när Indra och Ram sitter själva och samtalar öppet om sina känslor för varandra. Det är väldigt vackert och bitterljuvt skildrat och trots att de knappt rör vid varandra är intimiteten dem emellan så tydlig. Det finns ett lugn över den här scenen, som om den vore ett andningshål mitt i allt det hektiska som pågår runt omkring.

Bokens soundtrack: Hope Tala - Tiptoeing
Indras och Rams låt!

Ursäkta långt inlägg, har antagligen tagit upp halva poddavsnittet vid det här laget. Men det är ju så himla kul att dela mina åsikter och att ta del av vad ni andra tycker!

Oooooohhh så bra!! Indra är verkligen min favorit i ljusets rike. Hennes och Rams spirande kärlek är så fin så fin.

Jag håller dock inte med i beskrivningen att han ser ut som en saluki, känns liksom för smal och spetsig...

Jag blir också lite trött på hjärntvättadet från dom goda för det goda syftet. Skurkisarna framställs endast som maktgalna, men jag betvivlar att några diktatoriska ledare gör saker i syfte att vara onda. De har väl nått de tror på? Om det så är symmetri, renlighet, "den rena ariska rasen", whatever, så är deras rätt också rätt ur deras synvinkel. Det får mig att fundera på vad som gör främlingarnas rätt till det riktiga rätt. Enligt vår moral, ja (i stort sett), men det blir lite som fb-bubblan: du får bara se folk som tycker som du, därför tror du att folk tycker som du, vilket gör att de få som inte gör det som dyker upp, helt enkelt tycker fel. Fast dom tycker ju inte att dom tycker fel...

För att sluta snurra summerar jag det med: vad säger att deras sätt är det rätta sättet att tycka? Hjärntvätt är inte min kopp med te. Inte heller utrensning (det är ju lugnt, det är ju inte vi som dödar, vi slänger dom bara i en varggrop så är det deras eget fel om de dör, vi är inte skyldiga....). Usch

Iallafall.
Jag tycker mycket om boken. Den är spännande och Indra är engagerande. Jag tycker illa om barnet som sig bör och minns att jag även vid första genomläsning satt och undrade när den rätte utvalde skulle dyka upp, för det KAN BARA INTE vara dem lille skitstöveln. Att det skulle vara Nattöga hade jag aldrig kunnat gissa.

OK, sitt ner i båten, går tiden olika snabbt även INNE i Ljusets rike? Dra mig baklänges och dra nått gammalt över dig, jag orkar inte...

Hit fram hade jag skrivit när boken var nyläst, men inger om favoritscen eller karaktär. Indra är dock alltid bäst!

_________________
När man tänker för mycket kan man ibland skapa problem som inte fanns där från början

Den Utvalde! Nu fick vi en utvald igen. Suck! Men lite kul hade det varit om Reno verkligen varit Den Utvalde och Indras stora uppdrag verkligen varit att omvända honom! Men nu blev hon kär i Ram istället och den verkligen Utvalde var Nattöga.
Jag minns att jag gillade den här boken när jag läste den första gången. Jag gillar den fortfarande, men inte lika mycket. Atlantis är ett område som Främlingarna bara uppmärksammat för att deras ”utvalde” födds där. Annars skiter de i Atlantis och hur befolkningen plågats i år efter år efter år etc.

Favoritögonblick i boken:
När Indra upptäcker att Nattöga är den verklige Utvalde, en scen som jag fortfarande kom ihåg.

Favoritkaraktär: Indra.

_________________
Beam me up

Vad tyckte du om boken?

Innså da jeg leste at jeg hadde glemt omtrent alt som hender i denne boken, så den kan ikke ha gjort kjempeinntrykk tidligere. Det gjorde den forsåvidt ikke nå heller. Måtelig spennende, med massevis av irritasjonsmomenter: enda en tidsregning, Nye Atlantis som mest av alt minner om en blanding av gedigne slottsparkanlegg og konsentrasjonsleirer fra andre verdenskrig, Talornin og De fremmede (trenger jeg si mer?), Reno (den såkalte utvalgte, som heldigvis viser seg å ikke være det likevel) ...

Men å følge følelsene som utvikler seg mellom Indra og Ram er vel i grunnen ganske fint. Det er også det faktum at de får reddet de første atlantidene og rensket opp i uhumskhetene i Nye Atlantis, selv om jeg ikke vet helt hva jeg synes om selve invasjonen og tilintetgjørelsen av visse maktpersoner. De fra Lysets rike skal jo liksom ikke drepe.

I denne boken dukker Christa og Linde-Lou opp blant Isfolkets ånder, og Tobba er på plass til tross for at hun ble tilintetgjort i sluttstriden. Hmm...

Det bildet som Indra tar av "Slottets heks" eller "Det onde øyets stein": Sånne steinfigurer finnes visst også på en rekke kirkebygninger og kalles for Sheila na Gig (eller Sheela na Gig) – om dere har lest Margits serie Kiaras saga, burde navnet ringe en bjelle.

Må le når Talornin sier til Hans Uklanderlighet: "Få nå på deg tennene (...)" (s. 205), og når Indra spytter på den samme og på den måten bringer ham ut av fatning.

Vilka är dina favoritögonblick i boken?

Når det blir oppdaget at Nattøye er den rette utvalgte. Indras og Dolgs lille samtale når de egentlig skal sove; det er en fin stemning der. Indras og Rams møte i blomsterengen helt på slutten av boken.

Vilken är din favoritkaraktär?

Ram, tror jeg. Liker også Indra, Dolg og Nattøye her.

Ellers

Når denne episoden spilles inn, er det fire år siden Margit døde (natt til 1. september 2018). Synes vi skal minnes henne et lite øyeblikk.

Vet jeg har snakket om Inge Drachmanns illustrasjoner til Margits romaner i ukebladet Hjemmet tidligere. Synes de er så fantastisk fine! Nå har jeg delt bilder av de kapitlene jeg har spart på fra Trollbundet, Dypt inne i skyggene og Det vanskelige valget (tror den heter Tre gåtor på svensk) med dere på forumet, i den delen som kalles Egna kreativa alster. Om noen har de kapitlene jeg mangler, eller eventuelt har spart på illustrasjoner til andre romaner, hadde jeg satt utrolig pris på om dere var villige til å dele dem på forumet eller et annet sted. Er selv spesielt på jakt etter resten av Trollbundet og hele Heksejakten (muligens kalt Flukten fra Isfolkets dal eller Linde-alléen i bladet).

Trollbundet
Dypt inne i skyggene
Det vanskelige valget

_________________
Stay gold!
Have a good destiny!

Det här är en sån där bok som jag både uppskattar och är alldeles förfärad av, och som jag märker att jag liksom lyssnar på två versioner av samtidigt.

Ta kärlekshistorian till exempel. Ena halvan av lyssningen är jag väldigt pepp. Indra som är loj och lat och till sin förskräckelse upptäcker att hon börjat bli intresserad av den superkompetenta och upphöjda Ram, hennes kamp för att bli tagen på allvar och visa att hon har mer substans än bilden hon har låtit folk få, utan att för den skull sluta vara sig själv... Jag gillar det. Jag känner dragningen mellan dem.

Men andra halvan, "inte rasist men"-versionen är bara så himla blä. Nämen inte kan människor och lemurer blandas, det har ju bara varit... extremt accepterat fram tills för nån bok sen när Tsi behövde kärleksproblem? Det erkänns ju rakt ut i boken att främlingarna inte är främmande (hah) för att blanda sig med människor, till exempel. Men nu är det plötsligt såååå fel från båda håll. Nä. Jag köper det inte, och det gör det faktiskt lättare att bara blunda för hela den delen av intrigen.

Samma sak med Nya Atlantis. Kul intrig med lagom småaktiga skurkar, även om jag kanske tilltalas mer än jag borde av deras ordning, jag tycker att det låter rätt skönt jag... Återbördandet av de rättmätiga härskarna är något jag alltid är svag över, precis som det är "de var inte döda, de var här hela tiden!" Kanske är det Aragorn som präglade mig nån gång i barndomen.

Meeen samtidigt så är det ju svårt vid det här laget att lita på någon som främlingarna gillar. Så det blir mer en känsla av att en skurkstat ersätter en skurkregim med en annan, och så lite "nämen det är chill, vi hjärntvättar dem så blir det bra". Vad bra då, liksom.

Däremot gillar jag den griniga Utvalde, och blir lite sårad å hans och Indras vägnar när han (och hennes arbete med honom) bara blir totalt avfärdade när de får en ny shiny utvald i Nattöga. Älskar dock att allt det kom fram för att hand gamla hårband hade blivit för sunkigt.

Sen har vi ju hela intrigen med Oliviero da Silva, och den är så obehaglig ur så många aspekter. Både Oliviero och Indra blir liksom ifråntagna hela sitt människovärde när främlingarna ska tota ihop dem för att bli av med Indra. Först är jag liksom bara arg för hennes räkning, när hennes existens som kvinna liksom bara ska finnas till för att göra en man glad. Men när det blir uppenbart att han inte vill ha henne heller, blir det liksom äckligt från båda håll.

Kul dock med en till karaktär som i alla fall för stunden är asexuell och sex repulsed, och som liksom är en vanlig människa och inte bara "han är för upphöjd för såna saker". Tror vi på att han kommer att hanteras bättre än en annan av mina favoriter, nämligen stackars Anette? (ni kommer väl ihåg de groteska mängderna våldtäktsrättfärdigande från precis alla i hela boken när det kom till henne och Mikael?) Jag är skeptisk.

En sista sak med honom är den lilla detaljen att Indra ska komma och fråga honom om Aztekrikets fall, helt utan någon som helst tanke på *varför* det riket föll. Det är ju inte som om da Silva tillhör kolonialmakten, eller vänta...

Men ja. Om man blundar för den sidan av boken som väldigt tydligt är "Margit som en god människa och människovän håller på att jobba sig igenom sin inneboende rasism som vit människa uppvuxen i ett rasistiskt samhälle", och bara tittar på äventyret, så var det härligt. Jag var inte beredd på att det skulle sluta där, och längtar efter nästa bok.

Favoritkaraktär: Indra all the way

Favoritscen: Allt där med språkbrickorna, där Indra säger helt opassande saker och Ram blir tvungen att hålla masken och översätta till något mer lämpligt.

(Vet ikke om det er for sent å få med noe mer nå, i så fall skal jeg prøve å huske på det til neste avsnitt.)


Kom tilfeldigvis på nytt over avsnittet med besøket hjemme hos Margit i Skillinge på YouTube i dag tidlig. Heldige dere! Satt og så på bildet av Margit og Dan den drøye timen det tok å høre igjennom. Det var så fint, nesten så jeg glemte at hun ikke er her mer.

Sitter igjen med et par spørsmål og noe jeg gjerne vil fortelle mer om. For det første: Ble veldig nysgjerrig på hva den store hemmeligheten kan være; er det noe dere kan fortelle mer om nå?

For det andre: Den boken som Margit skrev på da, har dere mer informasjon om handlingen og om den kommer til å bli utgitt? Høres interessant ut, og det hadde vært morsomt å lese den, selv om den ikke skulle være ferdigskrevet.

Sist, men ikke minst: Margit nevnte selv at de tre første bøkene av Isfolket skulle bli satt opp som musikkteater i Trøndelag. Jeg går ut fra at hun mente den nye oppsetningen av Sol av Isfolket, som Paul-Ottar Haga og Evy Kasseth Røsten har tatt med seg til Vera, oppe i fjellene, ikke langt fra svenskegrensa (Skjækerfjella/Skäckerfjällen). De to spiller på nytt Tengel og Silje, noe de også gjorde de to første årene teaterstykket gikk i Valdres (i 2008 og 2009). Kan ikke tenke meg noen andre i de rollene, for de har både rette utstrålingen, kjemien (er et par også i virkeligheten) og stort sett riktig utseende i forhold til hvordan karakterene er beskrevet i bøkene. Veteranen Hildegunn Eggen har tatt over som Hanna, og den rollen er ganske forskjellig fra sånn den ble løst i Valdres, men veldig, veldig bra. Hovedrollen som den voksne Sol blir nå spilt av Lisa Birkenes Thun. Hun er også strålende, og har samme spenn, intensitet og fandenivoldskhet som Heidi Ruud Ellingsen hadde alle fire årene i Valdres, men Heidi ligner nok litt mer på den Sol jeg så for meg da jeg leste bøkene. De to yngste barna til Paul-Ottar og Evy, som begge har mange års erfaring på scenen, spiller Are og Sol som barn.

Omgivelsene er utrolig vakre, og minner minst like mye om Isfolkets dal som de i Valdres; ikke minst ligger de også i riktig landsdel. Musikken og de vakre kostymene er stort sett samme som i Valdres.

Den nye oppsetningen skulle egentlig hatt premiere i 2020, men måtte utsettes ett år pga. pandemien. I 2021 ble vel alle forestillingene utsolgt, men i år gikk publikumstallet noe ned, så det er usikkert hva som skjer neste år. Men om dere får sjansen, anbefaler jeg alle å ta turen minst én gang! Opplevelsen er helt fantastisk!

Margit selv var til stede på urpremieren i 2008 og også på premieren i 2010. Det er synd hun ikke fikk oppleve denne nye oppsetningen, men jeg er ganske sikker på at hun hadde vært både fornøyd, stolt og rørt. Og uansett om det blir noen forestillinger neste sommer eller ikke, håper jeg de kan komme tilbake i 2024. Da er det 100 år siden Margit ble født, og det må jo virkelig feires!!

Finn mer informasjon (inkludert bilder og promovideoer) ved å lete opp Fjellteateret i Vera på Instagram eller Facebook.

_________________
Stay gold!
Have a good destiny!

Poddat och klart