*Vad tycker du om boken?
Jag gillar den! Tycker mycket i den här boken känns TV-spelsaktigt, vilket inte är något dåligt för mig som växt upp med RPG-spel från 90- och tidigt 00-tal. Tvärtom upplever jag det som charmigt och hemtrevligt. Till exempel konceptet med att dela upp karaktärerna i olika balanserade grupper med en tydlig ledare i varje känns väldigt Final Fantasy-inspirerat. Även Hannagar med vänner, som plötsligt visar sina rätta ansikten med röda ögon som lyser i mörkret, är något jag sett i flera Zeldaspel exempelvis (någon som minns Blind i A Link to the Past?). Jag gillar det!
Trots att det är en mellanbok blir det inte tråkigt, till skillnad från den förra boken är det här en bok jag vill sträckläsa och har svårt att lägga bort, så som det oftast är med den här trilogin. Stycket med Siska alldeles i början fångar mig direkt. Det är både vackert och sorgligt beskrivet hur isolerad hon känner sig från andra människor. Hon är mycket väl medveten om att hon står utanför en del av livet och att det beror på traumat i hennes tidiga tonår, och hon har ingen tanke på att det skulle gå att ändra på utan har resignerat inför detta faktum och helt accepterat det. Jag får genast en större förståelse för vad som finns bakom hennes stundtals kalla och distanserade beteende, för jag känner igen mig i det och så mycket annat i Siskas historia.
Jag har tack och lov aldrig råkat ut för någonting sådant som Siska men jag har däremot blivit rejält utfryst i många sammanhang och under många år i barn- och tonåren. Det hämmade mig enormt mycket socialt och jag känner så väl igen upplevelsen av att en del av livet - i Siskas fall lust, i mitt fall gemenskap - inte är ämnat för just mig. Nu är det många år sedan jag tränade bort min blyghet och upptäckte att jag i själva verket är ganska social, men jag har fortfarande svårt att ta plats i större grupper till exempel och vissa omständigheter kan enkelt trigga min känsla av utanförskap tillfälligt. Har ibland fått höra att jag upplevts som kall och överlägsen av någon som inte förstått att anledningen till att jag inte sagt så mycket är att jag varit för blyg och inte vågat. Så visst känner jag för Siska, som påverkats så mycket av det hon utsatts för. Det är här hon blir en levande och relaterbar karaktär för mig.
Greppet att låta alla kvinnor i boken berätta ur sin synvinkel i korta kapitel istället för att ha en huvudperson tycker jag fungerar bra. Jag får komma lite närmare de som inte fått så mycket utrymme i tidigare böcker, samtidigt som berättelsen kan röra sig mer fritt i olika delar av Mörkret.
De flesta av "äventyren" tycker jag om. Elena och Jaskari är lika självömkande och melodramatiska som vanligt. Kan de inte bara ligga med varandra så vi kan slippa det här lidandet nu?
Det är ju festligt att Miranda och Gondagil skall få barn, men varför kan hon inte själv få berätta det för sin snubbe? Hade det inte varit det mest naturliga? Och vad är det för fel på övriga medlemmar i gänget som tror att förmågan att bli gravid har någonting med en kvinnas figur att göra, och därför förvånas över att just Miranda är först av dem med att vänta barn?
Att Sol kommer till Berengarias undsättning är jag inte så förtjust i. Dels tycker jag fortfarande inte att Sol som ande ens påminner om den levande Sol. Hon hade en utpräglad personlighet. Sol i andeform känns som någonting otäckt och opersonligt ur typ Stepford Wives. Sedan tycker jag även att hennes ingripande underminerar Berengaria, som faktiskt är en väldigt kapabel karaktär. Jag är övertygad om att det hade gått att hitta på ett sätt för Berengaria att klara sig ur knipan själv - och det hade gjort den scenen så mycket mer spännande och läskig.
Det glädjer mig att Oriana och Thomas romans fortsätter och att de officiellt börjar dejta. Att de väljer att göra det lite old-school och långsamt är både gulligt och uppfriskande. Kul att se ett par som inte har så vansinnigt bråttom och går in för att njuta av varje del av förloppet.
Som vanligt tycker jag kanske allra mest om delarna med Indra och Ram och partiet där de är i den obebodda byn är väldigt stämningsfullt.
Att Dolg faktiskt är utslagen en liiiten del av berättelsen gör att det blir en aning mer spännande en stund. Synd bara att det löser sig så bra och så fort.
När Djuret är beskjutet och raglar runt och försöker försvara sina vänner gör det riktigt ont i hjärtat på mig. Jag älskar Djuret.
Fler och fler ifrågasätter översittaren Talornin. Heja!
Gillar även omslaget till den här boken väldigt mycket.
I slutet av boken äger ett väldigt märkligt samtal rum mellan Marco och Sol. I skrivande stund är det långt kvar till det här avsnittet, men om ni gör någon Isfolksteater när ni poddar om den här boken skulle jag verkligen vilja höra just den här dialogen läsas högt, för i mitt huvud låter det inte klokt.
Sol går alltså till Marco för att önska att bli levande igen. Plötsligt tittar hon, som det står, lurigt på Marco och utbrister: "I De missanpassades stad säger man, att ni är homo."
Hon syftar alltså på Marco och Dolg. Och då känner Marco tydligen att han måste försvara sig, för med sin beryktade melodiska röst svarar han att det inte är så, och att det är synd att tala om en så ren och fin vänskap på det sättet.
Alltså, vad är det här för något?
Varför är det så viktigt att tala om att Marco och Dolg absolut inte är homosexuella, och varför är det synd att tala om vänskap på "det sättet"? Varför bryr sig Sol och Marco? Det är kanske de två karaktärer som jag föreställer mig skulle besväras allra minst av eventuell homosexualitet (men de behöver inte vara oroliga, Talornin gillar inte queerpersoner så sådant slipper man i Ljusets Rike om man inte lever i pereferin i De missanpassades stad).
Trots att Margit skrivit en extremt lång trilogi helt utan icke-heterosexuella huvudpersoner (bortsett från Alexander Paladin, men hans sexualitet togs ju ifrån honom) trycks reflektioner kring homosexualitet in vid de mest egendomliga tillfällen i böckerna och för mig är det lite oklart varför. Det är liksom både ett försök att inkludera och att ta avstånd på samma gång. Blir inte klok på det.
*Vilken är din favoritkaraktär?
Djuret och Siska! Djuret är så lojalt och fint och värdigt. Siska är en komplex och intressant karaktär med mycket utveckling.
Jag gillar fortfarande Indra och Ram väldigt mycket och Berengaria fortsätter växa i mina ögon. Hon vågar äga alla sina känslor, tänker självständigt och står upp för sina åsikter i diktaturen Ljusets rike. Bra gjort!
*Vilket är ditt favoritögonblick?
När Siska och Tsi räddar jättehjorten och hennes kalv! Det är både spännande och väldigt vackert och respektfullt beskrivet. Min djurälskande själ jublar när Siska får kontakt med djuren och fylls av vördnad inför dem, och Siskas och Tsis relation djupnar på ett trovärdigt och naturligt sätt under räddningsaktionen. Jag blir så vansinnigt imponerad av hur urstarka de är, lilla Siska och känsloväsendet Tsi. Wow!
Även avsnittet där Indra vaknar till i Jaggernaut och ser vålnadernas ögon lysa röda i mörkret gillar jag. Det är riktigt otäckt och snyggt skrivet.
Är det förresten någon som tänkt på att böckernas namn inte står på bokryggarna i Ljusets Rike utan endast dess nummer? Ser så himla galet ut i bokhyllan tycker jag.
Bokens soundtrack: Förlåt, men jag kan verkligen inte låta bli att höra Robert Broberg - Alla springer omkring.
Det är verkligen så. Alla springer omkring i Mörkret och jagar efter varandra.