Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 19:41

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 2 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 30 januari 2006, 12:18 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Prolog
Endast norrsken, månsken och stjärnor skänkte ljus åt de frusna slätterna i norr. Som fruset i tiden och evigt skimrande i blått och vitt reste sig det ensliga ispalatset. Gryningens torn höjde sig i dess mitt, som om det försökte nå själva stjärnorna.
Älvornas konung log brett när han spatserade upp mot palatsets portar. Kylan bekom honom inte, i själva verket välkomnade han den och gladdes åt den.
Det var rimurerna och de fångna vandrarna som bodde i ispalatset. Det var månskenshovets palats, ett av två maktcentrum i Skugglandet. Två rimurer, vackra, högdragna, frostblå och övernaturliga med isblekt hår, stod på vakt vid porten. De hälsade honom som vän och frände och en av dem gick för att föranmäla hans ankomst.
Efter ett tag klev en högväxt rimur i silverskimrande helrustning ut ur palatset. Vid hans sida hängde en iskall frostklinga. Hans ansikte bar inget uttryck men hans ögon förmedlade hans glädje när han såg älvakonungen.
"Välkommen, furste", sade rimuren.
"Väl mött, Talano", svarade älvakonungen. "Ni är vackrare än någonsin."
"Även ni", svarade Talano, lade armen runt älvakonungens axlar och ledde honom in i palatset.
"Så hur mår majestätet?" frågade älvakonungen.
"Ack", sade Talano. "Stor sorg. Rosen blöder. Sörjer drottningen."
Älvakonungen rynkade pannan. "När ska er store härskare komma över sin sorg? Det finns andra varelser han kan skänka sin håg, andra som är värda hans uppmärksamhet."
Rimuren såg uttryckslöst på honom.
"Jag menar, borde han inte komma över henne? Kan jag träffa honom?"
"Ack", sade Talano. "Konungen vred. Glömmer sällan. Nekar tillträde."
De hade nått en snötäckt innergård och älvakonungen såg tankfullt upp mot Gryningens torn. "Det gör inget. Jag har inte kommit för hans skull. Säg mig, har det inte blivit kallare här?"
Talano nickade. "Sorgen kyler."
Älvakonungen ansträngde sig för att se förvånad och uppspelt ut. Det skulle kunna förklara hans intresse för detta fenomen för Rimuren, så att han inte anade den verkliga anledningen. "Var är det som kallast?"
Talano tänkte efter länge. "Stalagmithallen."
"Får jag besöka den?"
Talano gjorde en gest mot nedgången till underjorden under ispalatset. "Min gäst. Följ mig."
De färdades länge neråt, under den frusna tundran, tills de nådde den väldiga stalagmithallen, en kristallgrotta större än själva palatset. Kylan var påtaglig här och rimurerna verkade sky platsen. Några frusna vandrare stod inneslutna i is utmed väggarna men annars var grottan tom på liv.
"Där", sade Talano. "Största stalagmiten. Frostens hjärta. Kallast där."
Älvakonungen stannade till och såg länge in i den största kristallstalagmiten. Längst därinne tyckte han sig kunna ana något. Hade rimurerna verkligen inte sett det? Så vände han sig plötsligt om och såg rakt in i ögonen på den förvånade Talano. Ur älvakonungens mun strömmade urgammal magi och rimuren sjönk handlöst till marken. Frostklingan ramlade ur sin skida och gled utmed det isiga golvet. Sakta slöts den fallne rimuren in i solid is som täckte hela hans kropp.
"Att de aldrig har förstått", suckade Älvakonungen. "Att de aldrig har insett varför denna plats är köldens upphov. Nåväl, tids nog kommer de att inse vad det var de förvarade åt mig så länge. Tids nog kommer de alla att buga sig inför älvornas konung."


(Hur bra är den här prologen? Var ärlig! En tanke jag har är att skippa den helt, men då måste bok 2 ha en ny titel eftersom den då knappt alls handlar om skugglandet. Den onde älvakonungen kommer nämligen inte tillbaka på allvar förrän i bok 3, även om hans handlingar märks i den här boken)

Fel på prologen: Man tror att det är svärdet han hittar. Trist.



---------------------------------

Ilric fick inte vara en våldtäktsman:


Återigen gick hans tankar till en ny rustning och nya kläder. Det var möjligt att det skulle bli bekymmer när han försökte använda sina rikedomar i den där stora jargiska staden som han inte visste var den låg. Huvuddelen av hans förmögenhet bestod av smycken och soldiska guldmynt. Det kunde leda till frågor, särskilt som han talade ashariska. Ashariskan var besläktad med den lägre jargiskan men de skulle förstå att han var utlänning. Han behövde jargisk valuta. Med ens blev han medveten om ett annat behov, ett behov han inte hade känt på mycket länge. Han var trots allt man. Var inte en av rovriddarnas kännetecken det skändliga brudrovet? Tanken på att ta en kvinna med våld fyllde en del av honom som han försökte förtränga med avsmak. Han stålsatte sig. Det fanns inga värderingar kvar hos honom. Ingenting skulle hindra honom. Om det nu fanns någonting hans kropp behövde så skulle han ta det. Han skulle vara likgiltig inför hennes lidande. Förnedring och sorg skulle bli hennes lott. Kanske skulle han döda henne efteråt så att hennes man, hennes föräldrar och hennes barn fick uppleva den sorg som ödet hade tilldelat honom själv? Hans blick mörknade och han bestämde sig. Han skulle finna några försvarslösa jargier, ta deras rikedomar och skända deras kvinnor.




---------------------------------------

Helgardering för att slippa Carwelanfanatiker bland Eonspelarna. Nu kan jag kanske hävda att det var någon annan ödesdömd alv och inte Carwelan själv som slogs mot Stormens vandrare i bok 1:


"Vem?" frågade Pelk.
"Naturligtvis!" sade Engart och slog sig för pannan. "Den gamle alven! Det var Carwelan! Det var det här han hade väntat på!"
"Vad hände med honom?" frågade Pelks far.
"Han dog."




-------------------------------------------------

Värsta problemmeningen i hela boken fick stryka på foten 2004-09-15:

När hon under livets många iskalla nätter tänkte tillbaka på händelsen hade hon sett många andra utvägar, val som skulle ha förhindrat det som hände sedan.



------------------------------

Innan jag upptäckte att Vrakher faktiskt fanns i "Monster i Mundana" och att jag inte fick fabulera fritt om hur de fungerade. De kunde inte gräva genom stenen, trots allt.

"Vid alla benrötor!" väste Grakka fram på sakhra, tirakernas karga språk. "Någonting stinker här! Förutom vrakherna, menar jag."
Ryana såg ut över grottan, tänkte tillbaka på vad de hade varit med om och insåg att Grakka inte överdrev. Framför dem vältrade sig Kiaz största samling vrakher i sina egna utsöndringar i en mäktig grop, femtio alnar i diameter. Sidan av gropen där de stod var insmord med illaluktande ämnen för att hindra vrakherna från att närma sig dem. Hela grottan stank värre än någonting Ryana någonsin hade upplevt och hon hade upplevt många obehagliga lukter under sin tid hos tirakerna.
Grakkas ögon lös. "Om dårarna här i Kiaz släpper lös vrakherna mot Khurn-Renk-Roghan kommer de blödiga dvärgarna inte att kämpa på vår sida."
Ryana nickade. "Betvivlar du verkligen deras lojalitet? Vågar någon sätta sig upp mot stordrottningen och Mahktah?"
Grakka slickade sig om ena beten. " Frakktirakerna här har svårt att lyda. De är bångstyriga vildskallar. Mahktahs makt minskar. Schamanerna försöker dölja det med fuskverk och lurendrejeri men det är tydligt för alla som har ögon att se med."
"Jag har anat det men ..."
"Det finns fega maskar som inte tycker om vår nya härskarinna", fortsatte Grakka. "Om kriget i Thalamur fortsätter att vara ett fiasko så kan fähuvudena i Kiaz få för sig att handla på eget bevåg. Kharziza skickade hit mig eftersom jag har haft att göra med vettvillingarna i Kiaz tidigare. Hundar behöver skrämmas till lydnad ibland. Vi är inte långt från min stam, även om vi inte hinner dit nu."
Ryana såg sig om efter deras ledsagare men de var alldeles själva. Ingen kunde höra dem över vrakhernas vrål och grymtanden.
"Se på odjuren", sade Grakka och slog ut med handen över gropen. "Det här har ingen avel skapat. Någonting ger dessa varelser styrka och det är inte Mahktah."
Ryana såg på vidundren. Vrakherna var livsfarliga bestar med hårt pansar och långa rakknivsvassa klor. En vrakh vägde lika mycket som tre fullvuxna tiraker, men det var varken deras kroppshydda eller beväpning som var det farliga. Kiaz härskare hade påstått att vrakherna kunde gräva rakt genom den hårdaste sten. De var någonting alldeles nytt, ett vapen som skulle förändra kriget i bergen som pågått i många årtusenden. Dvärgarnas fästen var inte längre skyddade av själva stenen.
"Kan de inte gräva sig ut genom golvet?" frågade Ryana.
"De gräver bara mot Takalorr", muttrade Grakka. "Försök inte få mig att förklara varför. Gråsten flyter innan jag ens förstår hur de kan gräva genom berget."
"Märkligt", sade Ryana.
Grakka såg sig om över axeln. "Här kommer han, den tomma tunnan."
Deras ledsagare, en Kiaztirak vid namn Temz, kom fram till dem.
"Imponerande, eller hur?" sade Temz stolt.
Grakka tog tag i Temz och drog honom tätt intill sig. Temz var större än henne men han verkade inte hysa några illusioner om att kunna bruka våld mot Grakka och komma undan med livet i behåll.
"Vrakherna får aldrig användas utan stordrottningens tillstånd!" väste Grakka och höll Temz så nära att hennes betar snuddade vid hans. "Om det sker, oavsett vilken patetisk ursäkt ni har, så kommer jag och min stam tillbaka hit och börjar nere vid din häl för att sedan såga dig tum för tum. Är det fullständigt klart?"
En underlig min passerade Temzs ansikte men sedan nickade han ivrigt. "Mycket klart, binderakk Grakka."
Grakka knuffade bort honom. "Då är det dags att vi ser till att alla byrackor här i Kiaz har förstått det! Ta oss till din härskare!"
Temz bugade sig vördnadsfullt och ledde dem bort från gropen. Ryana stannade till för ett ögonblick och såg tillbaka på den. Om det Grakka fruktade var sant var det verkligen befogat att skicka tillbaka henne hit för att undersöka läget i Kiaz. Grakka och hennes närmaste hade tagits direkt från fronten i Thalamur. Ryana var både lättad och ledsen över det. Hon var en av Takalorrs krigare nu och hon hade ingenting till övers för magikratin som hade förtryckt hennes livskamrat Hargan och folket så länge. Ändå hade det känts märkligt att slåss på tirakernas sida mot människor. Det hade inte varit utan problem heller. Mer än en gång hade hon varit tvungen att slå ihjäl tiraker som inte kände igen henne, trots att hon bar både Grakkas och stordrottningens tecken. Kriget hade varit skoningslöst. Magikerna och deras arméer hade kämpat väl men ingen hade kunnat stå emot den väldiga härsmakt Mahktah avlat fram. Efter knappt en månad hade kriget stagnerat och västra Thalamur hölls nu till största delen av Takalorrs armé medan magikerna höll den östra delen och försvarade passen som trängda bergskatter.
I bergen hade också tirakerna råkat i strid med dvärgar från den dolda staden Ikham-Renk-Ghor, vilket inte hade underlättat det spända läget mellan tiraker och dvärgar. Ryana visste från samtalen med Grakka att stordrottningen fortfarande hoppades mäkla fred med dvärgarna inför det stundande stora kriget. Den underliga solförmörkelsen hade uppenbarligen övertygat Takalorrs regent om att detta stora krig nu var hisnande nära.
Ryana själv hade ingenting till övers för ghordvärgarna. Grakkas eget förband hade nästan utplånats fullständigt när tiraken hade lett ett vågat anfall mot Savirahpasset och hamnat i ett dvärgiskt bakhåll. De hade slagit sig fria, hon, Grakka och ett trettiotal frakktiraker, men i väntan på att ett nytt förband kunde tilldelas Grakka hade de skickats till Kiaz.
Grakka och Temz stannade till för att se vad som uppehöll henne.
"Kom, kvinna!" vrålade Grakka. "Mahktah föraktar den långsamme."







Jarime och hennes brorsdotter Niva hade färdats kors och tvärs genom ett Jargien i upplösning i en månad. Aboratens död hade lett till att kejsaren hade kunnat stärka sin makt men många andra fraktioner slogs om att få ta sin bit av kakan. En ny aborat hade utsetts bland primoderna; en Vericius den helige. Trots stöd från den mäktiga inkvisitionen hade han inte kunnat behålla den makt Ignitius den oskyldige hade ansamlat. Kyrkans makt falnade och ett antal andra religioner upplevde stora framgångar i det fördolda inom kejsardömet. Det var i sanning orolig tider.
Försäljningen av smycken hade gått måttligt bra. På något sätt lyckades den ändå överleva. Det var som om Niva hade egna pengar hon sköt till när de behövde dem. Ibland misstänkte Jarime att brorsdottern låtsades sälja smycken och bara gav henne pengar, men det var en befängd misstanke. Varför skulle Niva göra så?
Med tiden hade det också blivit uppenbart att någon jagade dem. De var efterlysta för någon form av brottslighet. De som jagade de båda kvinnorna visste inte hur de såg ut men de var många och enträgna. Vid flera tillfällen hade Jarime tvingats bege sig ut i vildmarken och hålla sig gömd långa perioder.
Förutom alla dessa bekymmer led hon även av illamående, främst på morgonen. Det var som en sjukdom som inte ville ge med sig. Hon försökte äta rätt och hålla sig varm men inga försiktighetsåtgärder hjälpte. Brorsdottern var där och stöttade henne. Niva var verkligen en tillgång. Aldrig klagade hon, alltid var hon där och hjälpte till. Hur kunde en så misslyckad man som hennes bror uppfostra en så duktig och ordentlig flicka med sedbörlig respekt för sina äldre släktingar?
De befann sig i sydöstra Jargien, nära gränsstaden Erafalan vid foten av de mäktiga Khazimbergen när han kom till dem.














----------------

Godmodige rektorn var en högklassig taverna, ett värdshus utan rum och mat högt upp i staden, en plats dit man gick bara för att göra en sak: Dricka. Yomeran Silverstäd var bra på att dricka. Han var förvånad att han inte var död än. Aldrig hade han kunnat ana att en man som hade sett sina bästa år kunde inta sådana mängder rusdryck som han hade gjort och ändå fortfarande leva. Som i ett töcken höjde han armen för att signalera att han ville ha lite mer Chadariskt brännvin. Det var det enda han drack nu för tiden. Det var billigt och allting smakade ändå likadant. Det var svårt att få armen att peka uppåt men till slut gick det. Mannen bakom baren torkade omsorgsfullt ur ännu ett glas, signalerade att han hade förstått och började fylla på en ny bägare. Yomeran hickade förnöjt och med ett långt stön gled han sakta av sin barstol och sjönk ihop i en lealös hög på golvet. Han insåg att det skulle göra ont nästa dag men just nu kände han ingenting.
"Ta upp honom och sätt honom i en ordentlig stol", sade mannen bakom baren till en annan stamgäst. "Hans dricka är klar."
"Öh", sade stamgästen. "Ska han verkligen ha mer?"
"Mäster Silverstäd blir mäkta vred när någon försöker påtala att han har druckit för mycket", flinade mannen bakom baren. "Dessutom har han reda silvermynt och vet att betala för sig, till skillnad från vissa andra."
Stamgästen hickade och lydde.
Yomeran kände hur någon försökte lyfta upp honom och suddigt såg han hur tre män kom in på tavernan. Han skakade på huvudet och kisade för att se bättre.
"Far!" sade den kortaste av männen.
"Vid Professor Larsus skägg!" utbrast en annan av männen, en rakryggad äldre man med grått hår och genomträngande, blå ögon. "Hur ser du ut, Yomeran? Ta dig samman!"
Med ens var den korta mannen framme vid honom. "Far! Hur mår du? Svara mig!"
Det fanns bara en som kallade honom far. Han hade en son. Ett barn som också skulle dö som alla andra. Som hon hade dött. Hans älskade Alisa hade dött. Det var hennes barn också. Hon hade dött och lämnat honom ensam med spriten och vetskapen, denna hemska kunskap som bara han hade av alla levande varelser.
"Pelk", fick han till slut ur sig. "Min son. Bortom allt hopp."
"Far", sade pojken som inte längre var någon pojke. "Du vet att jag alltid kommer tillbaka, far."
Yomeran skakade av sig händerna som fortfarande försökte lyfta honom och försökte resa på sig. Hans son stöttade upp honom och han kunde till sist stå lutad mot bardisken.
"Jag trodde att du hade dött i den karga norden med Tzchazchil", sade Yomeran sluddrigt.
"Dött?" sade Pelk förfärat och såg på den gråhårige. "Var är Tzazil egentligen?"
"Han har inte kommit tillbaka", sade den gråhårige kort.
"Engart Silverstäd", mumlade Yomeran som en hälsning till den gråhårige. "Vilken ära."
Engart tog sig för näsan. "Du stinker sprit!"
"Visst gör jag", flinade Yomeran. "Det är för att jag har druckit schprit. Och gott var det."
Engart rynkade pannan. "Din son ville prata med dig. Vad han förväntar sig att få ur dig vet jag inte. Jag har för länge sedan gett upp hoppet om dig."
Yomeran såg förvirrat på den tredje mannen. Han var klädd i en grå kåpa från topp till tå och öppningen i kåpan var väldigt liten. Yomeran kunde bara se hans ögon som vaksamt for av och an i rummet. De var bruna och såg alldagliga ut men det fanns någonting i blicken som fick en kall kår att rinna nerför Yomerans ryggrad.
"Vem är det där?"
Mannen med den grå kåpan nickade kort.
"Hade du varit nykter och gjort ditt arbete hade du vetat", sade Engart. "Du kan kalla honom Gråkåpa."
"Angenämt", mumlade Yomeran.
"Far!" sade Pelk allvarligt och tog tag i sin fars kläder. "Vad var det du läste i böckerna i Hadarlon?"
Yomeran såg förvånat på sin sons händer. De hade blivit så stora och hårda. Det fanns valkar överallt. Det var inte en allvetares händer.
"Vad du än läste så var det fel!" röt Pelk. "Jag vet det! Jag var där! Det du har läst är bara en förutsägelse, en felaktig spådom! Vi kunde ha stoppat det!"
"Fel?" sade Yomeran förvirrat.
"Vi borde inte tala om detta här", sade Gråkåpa.
"Rätt", sade Engart. "Följ med oss."
Yomeran såg tveksamt bort mot mannen i baren som höll hans nya glas med brännvin i handen. "Men jag..."
"Kom nu!" befallde Engart.
Yomeran ragglade beskedligt med. Med sin sons stöd kunde han gå hjälpligt rakt.
Allvetandets brödraskaps högkvarter låg inte långt bort.



Allvetandets brödraskap hade stationerat sig i ett av husen högst upp i den innersta staden, alldeles bredvid Verusakademien, där den mystiska Kabalaorden höll till.



"Han är en flyktig gestalt", sade Oisin. "För det mesta verkar hans enda intresse vara förlustelse, gamman och kvinnliga varelser, men ibland förmörkas hans sinne och då njuter han istället av tortyr, död och att sprida elände till alla levande varelser. Nu sägs det att älvakonungen avser att expandera skugglandet in i den vanliga världen och förena de båda världarna i ett än mäktigare skuggland. Månskenshovet har inget intresse av att se detta hända."


"Vi är besvikna på det sätt vi har behandlats av Liljans råd och dess allierade", sade Oisin. "I all evinnerlighet har Liljans råd varit Månskenshovets enda kontakt med er värld. De har svikit oss. Ingen hjälp har erbjudits Månskenshovet. Skugglandet kommer att läggas i Mörker. Lucatha kommer att förslava oss alla."
(Ska inte Oisin tala på något märkligt sätt? Men hur? Hon måste bli konstigare.)


"Mina bröder återvänder till Månskenshovet för att rädda vad som räddas kan", sade Oisin bekymrat. "Jag håller inte med dem. Det är i den här världen som kampen kommer att avgöras."

Grakka och Ryana väntade tålmodigt på sin tur att träda inför stordrottningen där hon satt på en väldig svart tron, utsnidad för att likna själva gudinnan. Omsluten av hennes fyra armar satt den före detta handelsfursten med Thaars yxa i knäet och meddelade sitt folk sina order och domar. Hon var en lång och reslig trukh, en skicklig politiker och fruktansvärt ful.
Grakka och Ryana hade väntat sedan gryningen. Det var nu eftermiddag i Takalorr och trots att det ännu inte var sommar var stentemplet varmt och kvalmigt.
"Schamanen Gharr Svarte söker audiens inför stordrottning Kharziza av Reza", förkunnade en härold.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: 14 december 2006, 18:54 
Hörning

Blev medlem: 5 mars 2005, 20:10
Inlägg: 11269
Ort: Svarta Salarna
Nu rök mitt försök till högtravenhet i början av kapitel 7:



Under återstoden av den tid som Pelk levde i världen tillsammans med Tzazil Jorkz märkte han att den gamle antikvasisten aldrig kunde glömma den skam och förnedring han hade utsatt sig för i Himmelssalen i Haléa Teren. Tzazil Jorkz beskyllde sig själv för att ha dragit vanära inte bara över sin egen person utan även Pelk och Allvetandets brödraskap. Vid det tillfället åldrades Tzazil betydligt och hans misstag kom att lägga sig som en skugga över hans sinne och välbefinnande. För att kompensera arbetade han dubbelt så hårt, studerade dubbelt så många texter och ansträngde sig till det yttersta för att bidra till kampen mot Mörkret, men han glömde aldrig den dag då Ljusets samlade förkämpar alla såg honom misslyckas.


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 2 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012