Här kommer Mörkrets första prolog, bara för att här har jag verkligen något att säga. Den som har läst hela boken (och bara den) förstår vad det är jag försöker säga. Men jag tycker den känns lite kort! Hur kan den göras längre, eller är den bra som den är?
---------------------------
Hon såg kärleksfullt på honom där han vred sig i sömnen i det vita ljuset. Skimret kom överallt och ingenstans ifrån. Det var en del av honom, henne och hela deras värld.
Han var mycket illa däran och hon kände hettan från hans feber. Hon hyste ingen oro för honom, bara en öm förståelse och medlidande.
"Lugn", hyssjade hon, lade sin svalkande hand på hans väldiga panna och fokuserade sin kraft runt hans mäktiga ande. "Mardrömmen viker i sinom tid, precis som den alltid gör."
Han lugnade sig något men hon kunde känna hur plågad han var. Smärtan i honom blev till smärta i henne. En ensam tår rann nerför hennes kind.
För ett ögonblick tänkte hon på hur de skulle kämpa, hur de skulle lida och dö. Det bekom henne inte. Det enda som var viktigt var att han mådde bra, eftersom han var hon och hon var han, i evighet.
Förlorad i sina tankar drog hon sakta lakanet över honom. "Vi får strax besök."
|