OK, så här blev det:
Det hela slutade med att Manuari gick med på att omedelbart avlägsna sig när Månskenshovets representanters ärende i Haléa Teren var avslutat och dessutom lovade han att aldrig någonsin komma tillbaka till "ett så trist ställe". Incidenten hade väckt minnen som gjorde Manuari dyster och inåtvänd och resten av kvällen försökte han sitta ensam med en vinflaska i utkanten av den förbjudna dungen. Pelk försökte tala med honom men Manuari bad honom låta alven vara ensam en stund.
De andra satt inne i tältet och hade avslutat sin måltid när Thorbak gick ut. Pelk slogs av en tanke att han inte bara skulle tömma blåsan, utan även kanske försöka tala med Manuari. Han reste sig upp och gick efter. Kraggbarbaren hade mycket riktigt styrt stegen direkt mot alven, men när Pelk kom ut såg vände han sig om och såg frågande på honom. Pelk viftade avvärjande och gjorde ett tecken mot skogen. ”Lätta på trycket”, mumlade han och gick mot skogsbrynet, men såg till att hålla sig inom hörhåll.
När han stod där och fumlade med sina byxor lade han märke till att han faktiskt nästan hade brutit mot sanarialvernas order. Han var bara en aln eller två från den förbjudna dungen. Vårsolen hade gått ner. Det var mörkt. Inne i skogen kunde han bara ana konturer och skuggor under de täta trädkronorna. För ett ögonblick förlorade han sig i synen av de mäktiga grenarna, som nästan omärkligt rörde sig, fast det var helt vindstilla. Fantasin gjorde stubbarna till levande väsen, som viskade till honom. Han fick en känsla av att allt skulle bli bra om han bara tog några kliv till, in i skogen, in i det inbjudande grönsvarta töcknet. Där inne fanns alla svar, där inne skulle all hans ångest försvinna.
Han tog några kliv bakåt och rättade till bysorna. Med en enorm ansträngning sänkte han blicken mot marken och med ens var förtrollningen bruten. Det var bara en vanlig skog där framför honom. Den var med all säkerhet inte farlig.
”Har det verkligen gått åtta år?” sade Manuaris röst någonstans långt borta.
”Åtta år”, sade Thorbak.
”Vi måste ha missat massor”, sade Manuari. ”Undrar om de ens kommer ihåg mig på Runda tunnan.”
Pelk tänkte att han nog måste berätta för Manuari att Runda tunnan inte fanns mer. I samma ögonblick såg han upp, rakt in i skogen och där kunde han klart och tydligt se två gulgröna ögon som lös i Mörkret och de såg rakt på honom! Han såg ner igen och försökte stå så stilla han bara kunde.
”Men roligt hade vi”, sade Manuari.
”Manuari tokig”, sade Thorbak. ”Skugglandet hemskt ställe.”
”Du har fel attityd”, sade Manuari. ”Vi fick god mat och dryck. Vi träffade massor av spännande personligheter. Vad var det som var så hemskt?”
”Allt vatten”, sade Thorbak. ”Landet flöt på sjön under marken. Thorbak kunde drunkna när som helst.”
”Vad pratar du om?” sade Manuari. ”Det enda vatten jag såg var några förtjusande dammar, som den vi fann Oisin vid.”
”Och rösterna” sade Thorbak. ”Thorbak vill aldrig höra dem mer!”
Med ens hörde Pelk viskningarna igen. De kom från skogen, men var så tysta att han inte visste om han inbillade sig.
”Ingen... älskar... dig... Alla... hatar... dig... Du... är... inte... den... utvalde”
”Pelk!”
Manuaris röst räddade honom. Han såg tacksamt bort mot alven.
”Vad står du där för? Kom hit! Om jag ändå inte får vara i fred så kan jag lika gärna vara med fler av mina vänner. Här, ta lite vin.”
Pelk gick dit så fort han kunde och avböjde vinet.
med lite uppföljare senare i boken:
Till sist var de alla sammanlänkade i en kedja av händer.
Oisin gick beslutsamt in i skogen och de följde alla efter henne. Pelk behövde inte vänta länge innan saker och ting började förändras kring dem. Träden blev större, skogen blev mörkare, klipporna bortom skogen blev högre och gläntorna blev vackrare. Det var som att vandra in i en saga eller en dröm.
Pelk förlorade all uppfattning om tid och rum. Det kändes som att de vandrade i en evighet, sammanlänkade till en kedja av gemenskap och förståelse, lydiga slavar under Oisins vilja, lyckliga över att förledas av den fagra rimuren. Pelk fick anstränga sig för att behålla sina misstankar och kontrollen över sitt eget sinne.
Tiden gick utan att de behövde sova, äta eller dricka. De gick där genom den mörka skogen, den ene bakom den andre, i vad som kändes som flera år. Ingen av dem talade. Det var som om all kommunikation var onödig, som om själva talet hade kunnat förstöra deras dröm.
Vid några tillfällen tyckte Pelk sig ana rörelse i ögonvrån och ibland kunde han höra viskningar, men de var aldrig tillräckligt tydliga för att han skulle kunna urskilja några ord. Det var inte som när han såg in i Förbjudna dungen. Varje gång känslan blev intensiv, varje gång han verkligen kände sig iakttagen, då gjorde Oisin en liten förändring i deras färdriktning eller stannade till. Varje gång hon gjorde så försvann känslan. De mötte aldrig någon på sin väg.
En dag efter vad som kändes som mycket lång tid började träden så smått krympa, ljuset tillta och den sagolika stämningen försvinna. Det blev dag och öster om dem reste sig snöklädda bergstinnar. De var på en skogssluttning helt olik den skog de hade lämnat. Den var ljus och grön, fylld av liv och skönhet som var av den kända världen.
"Khazim!" sade Pelks far och pekade mot bergen. "Det fungerade!"
Och:
"Enda chansen", sade Oisin med allvar i rösten. "Dör här. För svag."
Skogen var borta och de stod på en frusen slätt. Det var natt. Månen och stjärnorna lös ovanför dem, men det var inte samma måne och stjärnor som Pelk var van vid. Vid horisonten spelade en samling underliga ljus. På slätten stod ett ensamt palats av is. Den vita och blå isen var fläckad av svarta och röda vätskor. Ett torn hade fallit och krossat en vägg under sig. Runt palatset vandrade ett hundratal storväxta män i svarta helrustningar i en stor cirkel.
"Nej!" skrek Oisin förfärat. "Ispalatset blöder! Fienden segrar!"
Det fanns ingenstans att gömma sig där de stod mitt på slätten. Pelk såg sig förtvivlat om, men där fanns ingenting, bara en evig slätt som sträckte sig i alla riktningar. Det fanns ingen likhet mellan denna plats och Förbjudna dungen. Här fanns inga ögon som blickade ut ur ett gåtfullt mörker, inga viskningar.
Männen i helrustningarna lade märke till dem och började gå mot dem med stela, men ändå kvicka, steg.
|