Ännu en genomarbetning ger följande:
Pelk var inte säker på att det var en god idé, men han hade inte tänkt börja säga emot antikvasisten just där och då. Han tog mod till sig och slog upp dörren.
Godmodige rektorn var en högklassig taverna, ett värdshus utan rum och mat högt upp i staden, en plats dit de välbärgade bara gick för att göra en enda sak: Dricka. Hans far var bra på det. Pelk var förvånad över att Yomeran inte hade supit ihjäl sig ännu. Aldrig hade han kunnat ana att en man som hade sett sina bästa år kunde inta sådana mängder rusdryck som fadern hade gjort och ändå fortfarande vara vid liv.
De möttes av ett svagt klirrande från tunnfotade kristallglas som snabbt försvann förbi dem, konstfullt placerade på en sirlig bricka. Den välansedda tavernan verkade ganska livlöst om man jämförde med den bullriga, skramlande atmosfären hos de mer lokala värdshusen men det var en lisa att få känna doften av tunga viner, mörkt öl och aromatiska, skimrande likörer istället för vidbränt kött, rå sprit och spyor. Här behövdes inga billiga rökelser för att försöka dölja lukten av intorkad svett och otvättade porer. Här trängdes inga bönder i försök att spela bort sina sista slantar, här satt istället ett tjugotal välbärgade, medelålders män vars vardagar uppenbarligen var alltför innehållslösa. De satt ensamma eller i mindre grupper vid de skinande blanka träborden och drack långsamt ur sina tunna glas.
Möblerna var bearbetade till glänsande pjäser och de glatta ytorna reflekterade skenet ifrån vaxljusen som var strategiskt utplacerade i sirliga hållare på borden och längs med väggarna. Lokalen var mer praktiskt planerad än ett estetiskt mästerverk men den var stilfullt inredd med betoning på detaljer istället för det klassiska misstaget; obegränsat med pråliga utsmyckningar för att ge sken av flärd och rikedom.
Taket var lägre än väntat och fick rummet att se längre ut än vad det egentligen var. Massiva takbjälkar löpte över deras huvuden och ifrån dessa hängde ett antal tunga ljuskronor i mässing. Tjocka ljus satt stadigt inkilade i sina armar och lågorna dansade en långsamt dans i metallens spegelliknande yta.
Det fanns gott om utrymme mellan borden och golvet där emellan imponerade med sin blankskurade yta och sin brist på uppkastningar. I ena hörnet klinkade en ung man på en luta och ackompanjerade det svaga klirrandet av kristall på ett förvånansvärt melodiskt sätt. Han lyckades dock inte locka någon av tavernans gäster att lyssna särskilt uppmärksamt. Pelk kände väl till honom. Han var ingen Manuari utan en av Chadarians hopps mest talangfulla och deprimerande barder. Torvald Tröstlöse var hans namn och nu framförde han den sorgsna balladen om missleflickan och älvornas konung.
"Då, svarar kungen dyster”, sjöng Torvald. "kom jag som en tjuv till dig. Ville jag dig som drottning taga, säg, vem skulle hindrat mig? Men du lilla jag ville möta, en gång, ack! Blott en gång än. O ditt sinne! Halvsläckt låga släcker jag på nytt igen.”
Där satt han, Yomeran Silverstäd, en gång ansvarig för både Allvetandets brödraskaps postgång och dess högkvarter i Camard, vilket nu låg i ruiner. Han satt vid bardisken med ett glas chadariskt brännvin framför sig. Pelk visste att det var det enda hans far drack nu för tiden. Det var billigt och han hade sagt att allting ändå smakade lika illa.
|