SPOILERVARNING!!!
Här är en till scen som nyss har lagts till senare i boken, som också utspelar sig på rektorn. Den bör kanske fläskas ut med beskrivningar också
”En fantastisk historia”, medgav Karlis. ”Du berättar den så mycket mer utförligt än Tzazil. Det grämer mig att jag inte fick följa med. Är du säker på att du inte ska ha en öl?”
Pelk höjde avvärjande handen. ”Fruktjuice för mig. Vem vet hur länge vi kan få färsk frukt här?”
De satt tillsammans, bara de två, på Godmodige rektorn. Tavernan var sig lik från den kvällen Pelk hade övertygat sin far om nykterhetens fördelar.
”Jag tar en till om det inte stör dig”, sade Karlis och beställde in en öl.
”Varsågod”, sade Pelk. ”Så vad händer nu med dig?”
”Jag följer med Tzazil”, sade Karlis och såg otåligt efter servitrisen. ”Det är synd att du inte kan göra det.”
”Det tycker jag med”, sade Pelk. ”Men nu när far är tillbaka måste jag följa honom. Det är min plikt. Jag har talat med Tzazil och han förstår.”
”Jag förstår också”, sade Karlis. ”Hur mår din far?”
”Bättre”, sade Pelk och försökte förtränga den senaste orsaken till faderns välmående. ”Mycket bättre.”
”Skönt att höra. Jag tror du får mycket mer att göra än jag. Säkert roligare också. Tzazil blir inte yngre och all kunskap kommer ju ändå att samlas just här, så jag undrar om han någonsin kommer att resa någonstans igen.”
”Vad gör de andra?”
”Sebul stannar, men Thagukk och Ghormz tyckte det lät lite väl tråkigt.”
”Så vad ska de göra?”
”Ah”, sade Karlis och tog tacksamt emot ölen som kom. ”Jag antar att de färdas söderut. Det finns alltid något att göra för en duktig legosoldat i Soldarn. Eller så återvänder de till Jarla. Jag tror inte de vet själva än. De skulle ha varit med i kväll om de inte hade blivit portförbjudna här på rektorn för en vecka sedan.”
”Vad hände?”
Karlis smuttade på ölen och sänkte rösten. ”Någon behandlade dem överlägset och såg ner på Tiraker. De ... ja, de gav honom smörgåsen.”
Pelk log. ”Oj, det passar sig nog inte på Rektorn.”
Karlis log tillbaka. ”Nej, verkligen inte.”
Det blev tyst för ett ögonblick.
”Äter och dricker vi på brödraskapets kredit? Eller betalar vi själva för?”
Pelk tänkte efter. ”Vi borde betala själva. Jag gör det. Min familj har en rejäl kredit här utanför brödraskapet.” Han ville inte närmare gå in på anledningen. Yomeran hade varit Den godmodige rektorns bäste kund under flera år.
”Varför är egentligen brödraskapet så rikt?” frågade Karlis. ”Jag menar, det verkar finnas hur mycket pengar som helst. Legosoldater, stora hus mitt i centrala Chadarians hopp, Tzazils pengaväxlar under våra resor. Det finns alltid pengar. Var kommer de ifrån?”
Pelk såg sig om, för att se om någon lyssnade. Ingen av de tiotalet gästerna verkade bry sig om den nämnvärt. Den lokale barden spelade en stillsam ballad på sin lyra, denna gång verkade den handla om den hopplösa kärleken mellan en cirefalisk man och en asharisk kvinna under den cirefaliska erövringen. Precis tvärtemot han själv och Tzila alltså.
”Det är väl bevarade hemligheter”, sade Pelk till sist. ”Förstås.”
”Men något vet du, eller hur?”
”En hel del. Allting började med Digtet.”
Karlis höjde ögonbrynen. ”Digtet? Är inte han den åttonde guden?”
”Den sjunde”, sade Pelk. ”Allvetaren som gjorde slut på den korta förföljelsen inom Samväldet.”
”Det märks vem som är en broder och vem som är lekman här”, flinade Karlis.
”Cirefalierna förföljde brödraskapet, men när han gick med på att dela med sig av sin forskning blev det annat ljud i skällan. Han fick till och med grunda den första cellen i Vambolien, i all fall den första som inte förföljdes.”
”Han blev en gud”, sade Karlis. ”Undrar hur det känns?”
”Det är det ingen som vet”, svarade Pelk.
”Om han blev en gud efter att ha varit antikvasist”, sade Karlis, ”då måste han ha förstått sitt område fullständigt, eller hur?”
Pelk drack lite frukjuice. Den smakade surt och bittert, inte alls lika gott som öl. ”Det stämmer.”
”Vilket var hans område?”
”Ekonomi.”
|