Det första jag retar mig på totalt är framsidan! Första gången jag läste boken var det förstens efter jag läst den men andra gång jag läser retar jag mig ännu mer. Stenen Dolg håller är inte alls en rund boll utan en kantig sten! FEL! NEJ! Det där kan då inte alls rulla! Storleken säger jag dock inte så mycket om, det kommer ju tydligt frem att safiren är en riktig stor sten.
Men jag förgriper handlingen rätt så mycket här. Vi är nu i den sjätte boken och jag flår mig ivrig iväg i boken då förra slutade i världens cliffhanger. Jag blir något förvånat när boken berättar om hur dom vuxna bara rakt upp och ner tillåter en 12 år gammel grabb att åka i väg på äventyr ensam. Förvåningen är inte direkt något överväldande, vi talar om en familj som är van vid det allra mästa, som har stärka krafter till hjälp, och unga Dolg är inget undantag. Det jag tycker är mer konstigt då är dom vidlöftiga yngre syskon som utan att tveka bara ignorerar alla tillsägelser och åker i väg trots dom fått besked att vänta hemma. Barnen på denna tiden blev ju kuvade till osynlighet och blind lydnad, men på samma tid kommer det ju klart fram att just denna familjen viktlägger respekt, trygghet och kärlek mer än normens barnuppfostran med barnaga och jag vette katten mer.
Erling och Theresas forsök att tyda tavlorna, som tydligen väcker något är inte helt oväntat, jag har ju läst en del MArgit och väntar mig i principen vad som helst mot den magiska sidan numera, jag förvånas inte direkt att något händer när man läser dessa stentavlor. Men första gång jag läste boken var jag mycket nyfiken. Det jag blir mäst glad över är när jag får mer och mer hint om en kommande romance, och den romantiska skitungen i mig glädjes åt det!
Resan i sig beskrivs som inte särskilt strabasiös, och jag tror nog inte dom åker speciellt långt från gården heller. När Dolg börjar sitt arbete, tycker jag det är trevlig läsning, det är underhållande, lätt flyt, och presis lagom mycket "strul". Jag blir smått irriterad över att såpass "goda" väsen som dessa små ljusen bara utan att glimmra till det allra minsta lockar mann efter mann direkt i döden, men på samma tid inser jag ju att dessa skulle döda Dolg utan att ens blunka själv, och dom är ute efter det som gömms här av helt fel anledningar. Men ändå... Tursamt nog tycker Dolg lika, men som vi ju redan gissade smäller det tillbaka sen och biter dom i svansen.
När han väl hittar fram och börjar leta tycker jag det är konstigt att Dolgs hjälpare en sekund säger hon inte kan hjälpa honom och i nästa sekund inte har några problem att varna för fällor och sådan. Fast det kan ju vara jag som är vid i tolkning av ordet "hjälpa", hon kanske menade hon inte kan hjälpa handgripligt, utan endast vara där som stöd och säga till om hon vet om några faror. Vesnet som vaktar kostbarheten forsöker ju själv hjälpa med att placera små blad på golvet där det finns en trigger för någon fälla.
Vilket jag i och för sig finner litegrann underligt, med tanke på att det är lagt så mycket tid och kraft på att dölja kostbarheten och skydda den, sen kommer en liten tolvårig grabb vandrande och helt utan vidare bestämmer sig detta vesen att visa fram alla fällor? Fast det kan ju vara jag som inte får med mig något vesentlig i detta. Kan ju vara vesnet såg skuggan och tyckte det var tillräckligt prov.
Väl överstått med safiren i hand, och Dolg får sitt livs chock, med sin vän skuggen och det soltecken han bär rundt halsen. Jag kan mycket väl förstå den känslan av skräck och rädsla, sen tåls det att tillägga att Dolg vid detta läget förmodligen är rätt utmattad då han inte sov mycket innan han inleder sin letning. Jag skrattar rätt mycket av beskrivningen av dom stormästrarna som dyker upp och ser för mig stora trekantiga låtsasfolk fast dom är nog mer folk-fasong bara med kappan som brider ut sig.. ja ni förstår kanske. Jag tycker på samma tid dom beskrivs lite fånig och .. larviga, som om dom bara är små röktussar som inte kan göra något. Dom gör ju inget riktig problem för Dolg, så det finns inget som tillsäger att hans vän skall bli så "rufflig" i ytan av att radera dom. Men det är så det blir. Den femte stormestarn därimot, inger mig .. inte någon fruktan, efter så många gånger där jag läst serien kan jag inte säga det, men inger en mer känsla av farlig fiende.
Och unga Dolg gör ett bra jobb med hjälp av sin vän, och jag tycker även hans tack är en bra och fin tack. Jag skrattar i smyg under hans samtal med dom ordens-folk som kommer efterhanden när han forsöker förhindra hans syster att klänga som en klätterplanta för jag vet ju så väl varför.
även denna boken avslutas med en rejäl cliff-hanger som får mig att yla av frustration, jag hade ju tänkt att lägga mig tidigt! Jag vet dessutom att nu kommer dom på rad som pärler på ett snöre, mer och mer andretag som stannar i halsen och Margit har helt änkelt inte mycket tid för sina moralpinnar nu! Nu bär det i väg i ett rejält tempo som igen suger mig med, och jag ger mig i kast med nästa bok direkt.
_________________ Knowledge is a weapon. I intend to be formidably armed. ** The silent blade screams louder on my skin than the pain inside my soul... ** Besök min hemsida och blogg! Samt min julblogg då
|