Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 31 oktober 2020, 02:44

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 1 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 31 oktober 2012, 19:21 
Red Goddess
Användarvisningsbild

Blev medlem: 26 mars 2006, 18:05
Inlägg: 7558
Ort: Delsbo
Okej, detta måste väl vara en av dom böcker jag tänker "Men Margit då!" oftast tror jag. Jag kommer i nuläget inte riktig på andra böcker i serien jag har tänkt det så ofta men det kvarstår ju att se eftersom jag väcker mitt minne.

Boken börjar bra, med resan till Island, och dens förberedelser. Jag gillar även att boken ser mer från Tarans sida än övriga och inser snabbt detta kommer vara en bok om henne. Men sen kommer Sigillion och jag skakar lite uppgivent på huvudet över denna figuren.

Alltså, vi talar om en ödla i människoform, som kan tala eller kommunicera, men är mer djur än mäniskoliknande. Som har levd i milljoner av år! Utan att vara odödlig! Det framkommer ju i slutändan att han nyttjar vissa planter som ger honom evig liv om han utnyttar dessa plantar på något vis!

"Men Margit då!" Hallå? DET var väl något långsökt? Madrager och Siliner, visst är det väl inte otänkbart att dom kunde tänkas att ha funnits, knappast var vi människor dom ända djuren som utvecklade någon form av intelligens så det vore värkligen arrogant att endast tänka i dom banor men att överleva i miljoner av år? Med plantor? Hmmmmmmmmm.......
Nuväl, vad vet jag om vad som kunde tänkas ha existerat före våran tid. Jag retar mig över att hon behöver främhäva sigillions ensamhet som "Kung av ett utdödd folk" dubbelt. Får nästan lite lust att säga "jag hörde dig första gången!"

Taran får en ny hjälpare. En nära-ängel kallat Uriel. Men jag rynker på brynerna över att denna är så arrogant mot Taran. Känns inte riktig som att en hjälpare som har nått så långt skulle ha den form av attityd och negativa hållning. Men la gå, det är inget jag spenderar mycket tid på att klura på eller reta mig över. Jag retar mig mer över Taran som jämt ställer sig lagom till hugg. Vad är det med Margit och hennes vidlöftiga kvinnor? Vågar jag ens fundera över hur Margit var som barn? ;) :giggle: (Det var et skämt alltså, jag tror Margit var jättefin dotter!)

Nuväl.. men sen händer det massor. Grev Finkelborg luktar ordensbroder överallt. Jag tror jag garvar i hjäl mig varje gång Taran tänker på hans paket som en istapp. Gubben blir lika fundersam varje gång när jag skrattar så jag gråter. Taran, Danielle och Rafael tillfångatas, och Sigillion ingriper. Snälla barnen tar hand om elaka finkelborg, men sedan försvinner han från berättelsen. Ingen av oss läsare tror väl på att han skriver brev till familjen? Och när denna Robert sen dyker upp är det nog inte bara jag som undrar om denna värkligen är en oskuldig människa eller en ordensbroder.

I hela soppan Finkelborg - Sigillion - Taran sitter jag och blir irriterad titt som tätt, när Uriel springer i väg för att sura typ hela tiden. Hallå? Skyddshjälpare gör inte så! Må va att dom blundar och blir "osynliga" när man skall ha litet privatliv, men sticka i väg sådär? Hallå! Men jag garvar hejdlöst över Tarans sol-fakter, med att leva sig så ekstremt inn i allt hon gör, hennes humor, påhitt, (sigillion och eldstaden med grytan med gröt från måndags och "andra onämnbara läckerheter") och garvar så jag gråter titt som tätt. Detta reddar hela boken för min del! Särskillt grytan!

Och värre blir det. Sol av Isfolket dyker upp bara sådär!

"Men Margit då!"
Jag blir faktisk irriterad på riktig nu. Här dyker brått Sol upp igen, det skriker i varje närv av mig at "hallå, fel serie!". Det finns inget jag kommer på i Isfolket som skulle tillsäga att dom finns här, det näms inte nånstans i någon dialog anderna i mellan där att dom gästspelat för en annan familj, och jag känner det som at dom kommer med här för att Margit inte riktig klarar släppa taget i dom. Misuppfatta mig rätt, jag är mycket mycket MYCKET glad i isfolket, älskar dom, men detta känns fel. På samma tid som det livar upp litet. Men.. "Men Margit då!"

Sen blir Uriel och Taran kära i det hela. Det säger jag inget på, Taran vore personen att bli kär i något så upphöjd, och jag förstår hon så väl. Men sen.. belönningen? "Men Margit då!" Christa och Linde-Lou fick aldrig få varandra för att den ena var levande och den andra icke, det samma är ju fakta här, varför nu? Nödlösning? Ville undvika en bad ending? Jag är inte mindre romantisk än att jag suckar av glädje när dom får varandra, men på samma tid ryser jag över lösningen. Jag vet inte varför.

Boken lämnar mig med en lite brydd smak i munn, och jag snabbar därmed vidare till nästa bok som jag formeligen älskar!

_________________
Knowledge is a weapon. I intend to be formidably armed.
**
The silent blade screams louder on my skin than the pain inside my soul...
**
Besök min hemsida och blogg!
Samt min julblogg:)


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 1 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 2 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012