Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 10:25

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 1 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 25 oktober 2012, 21:43 
Red Goddess
Användarvisningsbild

Blev medlem: 26 mars 2006, 18:05
Inlägg: 7514
Ort: Delsbo
Bok nummer fem tar upp där bok fyra slutar, med resan till Theresenhof, och inleder med ett mellanspel som får mig att bli både otålig och rastlös, samt att skutta på stolen där jag sitter i yr glädje över det som komma skall. Och jag dras genast med i en malström av händelser i boken som får mig att tappa andan litegrann.

Den onda kraften visar sig igen, och Hertiginnan hamnar igen i hårt väder och får uppleva "banden" som jag kallar dom i mitt tysta i deras fulla kraft. jag fröjdas åt detta och hur Hertiginnan visar sitt goda sinne när hon incisterar på att tacka personligen efteråt.
När dom sen kommer fram till Theresenhof och jag läser om den fina gården blir jag lycklig. Bondeflickan i mig kliar i händerna efter att se planlösningar och bilder, men jag får använda min egen fantasi. Och vet ni? Jag ser det för mig som ett rejält utsmyckat vackert Lindealleen, bara en del större! Ungefä såhär faktisk, bara lite ljusare.

Bild

Just detta är Kaiservilla in Bad Ischl, och det har faktisk varit i äga av habsburgerna, och var ett av dom många sommarshus dom hade. Inte otänkbart att Theresenhof kan ha sett ut ungefär som detta. :)

Nå, det var ett sidospår. Vidare till berättelsen och mina refleksjoner. När Tiril sen föder sitt barn blir jag lite snopen. Hon drömmer udda, konstiga saker, att barnet kommer få "lida" för Móris dumheter som ung har man fått så många hint och tecken om så man kan när kräkas av det, det visste vi redan får jag lust att säga under denna drömmen hon har, och att hon sen vaknar mitt i födseln och sen tappar medvetandet får mig att undra. Hon har ju inte haft något problem, det minst problematiska födseln i hela universets historia typ, och så dör hon nästan sådär rakt upp och ner under födseln? Jag får det inte riktig att hänga i hop, dom skulder på att hon måste ha varit blodfattig, men hur katten kan man då vara så blodfattig att man när dör under födseln men inte har några känningar av det innan överhuvudtaget? Nåväl, jag slår mig till ro med att inget med detta barnet, dess skapelse eller födseln är riktig normalt som alla andra upplever så det måste väl ligga nåt i det här med och struntar litegrann i at man inte riktig får huvud och svans på det.

Dom får några trevliga lugna år och jag får tid att återhämta andan igen. Sen blir jag arg igen när Kjejsaren själv hälser på och efter mer än 20 år att vaka hans hemlis sådär totalt fumlar Theresa det totalt och avslöjer med all tydlighet vem som är Tirils pappa bara vid sin blotte reaktion på ett namn. Känns inte riktig ihopskruvad tycker jag. Att Móri skulle kunne uppfatta när osynliga tecken från Theresa som ingen utan anlag för att se saker som inte syns skulle uppfattat vore en sak, men att Theresa så övertydligt avslöjar sig sådär rakt upp och ner känns .. oförsiktigt. Nu har denna kvinnan vaktat denna hemligheten över 20 år med en sådan ekstrem nogrannhet och så klanta till sig sådär ? Nej, rimmar inte riktig. Men jag glömmer det otroligt snabbt när dom beslutar att uppsöka "pappa" för att få klarhet i vissa fråger.

Och det mötet är mycket forlösande för Theresas del, hon kan lösriva sig från en över 20 år gammal dröm, och får ett totalt fall pladask på pumpen från rosa moln. Iof inte så dumt nu när hon varit änka såpass länge och därmed inte faller från det hon har burit med sig som en livlina genom ett mardröm till äktenskap till totalt mörker utan just i dagsläget är ju hennes liv så när perfekt som det går med onda män som jagar, men visst tycker jag hon reagerar mycket lätt på fallet. Javisst, en natt i tårar över brustna illutioner, men fan vi pratar om att man tappade sin oskuld till, blev gravid med och fick se sig gift med en skitstövel i stället för ungdommens kärlek, man skulle ju tro att en som lidit så länge över att ge upp sin dotter kanske skulle tagit det hårdare med brustna illutioner på toppen av det hela. Fast i mitt innre ursäktar jag det med åren där man bevittnat den rena kärleken mellan Móri och Tiril, hur det SKA vara, och att hon kanske under den tiden kommit underfund med hur det SKA vara och att det därmed inte smärtar så mycket för att hon egentligen insett redan, bara att slöjan är borta från ögonen?

Men ännu mer konstigt tycker jag det är att hon och Móri ankommer huset utan en fnutt av varning från hela flocken andar som kan se och höra typ ALLT! och inte ens ett minsta lilla ryck i jackan ens när dom går in i rummet med både biskopen och kardinalen i samma rum! Hallå?! är dom totalt blinda och döva? Dock kan jag hitta ursäkt i amuletten som vi numera vet att alla i sol-ordnen bär, det kan nog vara den som gör att dom inte hör och ser men ändå? Men Móri är skarp i ögonen när han väl ser kardinalen och får dom i väg fort som fan. Sen tas vi med i en vill jakt där dom rider och kör för livet, vilket jag tycker är roligt. Nu händer det saker igen!

När man sen får lära känna barnen eftersom dom föds, sonen får sitt namn, känns det som att boken och författarn skippar massor med tråkiga vardagsgrejer som jag ändå hemsk gärna skulle vilja läsa i typisk Sandemo-humor, om hur vilda Taran busar och flörtar sig till allt möjligt, och Villemann gör sig förtjänat till sitt smeknamn. Jag vill faktisk veta mer om dessa åren!

Erlings ankomst är en överraskning för mig den första gången jag läser boken men inde nu som jag är inne på tvåsiffrig antal läsningar, men fram till detta har jag tyckt det är konstigt att han inte hört av sig till dom alls via brev eller bud när han inget hör från dom under alla år som går. Men att det visar sig att Charlotte har dragit undan dom två breven förvånar mig inte direkt heller. Ej heller att hon nallat smycket hon dreglade så på, det vore typisk hon att göra just en sådan grej. Hur hon har betedt sig mot Erling är heller ingen förvåning, Margit har gjort ett bra förarbete på mig där med sin beskrivning av personligheten.

Att dom tre ger sig ut på nya äventyr förvånar inte, men deras naivitet i att dom tror deras fiender har gett upp är förvånande. Igen ingen varning till Móri förens sent i resan. Att dom pratar in sig på borgen Habichtsburg förvånar mig dock inte så mycket.

Sidospår: I ren kuriosa har jag letat fram om slotten och familjerna som Margit namnger i boken med ;)

Under ser ni Habsburg eller Habichtsburg
Bild

Detta är det synes som mötte Móri, Tiril och Erling när dom såg upp på åsen förmoder jag :)
Det stämmer att denna borgen finns i Salzburg-trakterna, och att större delen av den är raserat av krig, brist på vedlikehåll efter nya palatset blev byggd. En rekonstruktion ser ni här:
Bild

Övriga ser ut såhär typ
Nåväl. Von Grabens finns i österriket från typ 1314 där vi hör om Fredrich I Von Graben, men någon Wilfred Von Graben finns då inte. Och borgen Graben finns i Slovakia, inte på andra sidan av dalen från Habichtsburg. Dog vet jag Von Grabens hade slottet Scholss Kornsberg:
Bild

Dom anskaffade självklart fler, men detta var det första. Praktfulla saker. Men det får klara sig med sidospår för denna reflektionen.

Nu händer alt i boken i rasande fart. Móri får varningar i högar nu, men dom lyckas hitta ruinerna av borgen Graben, och endast Tiril tar sig fram pga förbannelsen efter munken Wilfred Von Graben om att endast hans sönn skulle ta sig dit. Hon herstammar då alltså direkt från den munken. Ingen direkt totalchock där egentligen, bara lite "kul!" fast Tiril kanske inte håller med.
Att deras fienders fotfolk hittar dom räknade vi väl nästan med, dom har inte riktig rest i dölgsmål heller, och ändå blir jag en tum-bitande närvhög när dom upplever överfallet, jag ropar nästan ut själv när man ser.. uhm, ja ni vet, läser om det som händer sen. Och boken avslutas då alltså i världens cliff-hanger så jag kan fetglömma att sova tidigt i dag!

Denna boken har tempobyten som gör att jag hinner återhämta andan litegrann, och perioder med högt tempo. Avslutet första gången man läser boken är plötsligt och brutalt och lämnar en med en "HEJ! Vänta nu!" och när jag köpte böckerna första gång var jag rosenrasande över att vänta två pinsamt långa månader på bok nummer 6. Om det inte var tre? Värsta tortyren iaf, detta är Sandemo på sitt bästa, som jag minns hon från Isfolksserien, håller oss på pinbänken i oanade veckor medans man typ räknar TIMMAR till nästa bok kommer. Så dags för en vara-vaken natt ;)

_________________
Knowledge is a weapon. I intend to be formidably armed.
**
The silent blade screams louder on my skin than the pain inside my soul...
**
Besök min hemsida och blogg!
Samt min julblogg:)


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 1 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 4 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012