Sagan om Isfolket

Det kan vara det sämsta skräp jag har läst. Var det NÅGOT som var bra i den????

Jag har kämpat mig igenom de fem första böckerna men jag har fortfarande inte fastnat för historien så jag har gett upp. Tacka vet jag Isfolket .

Själv lyckades ta mig genom hela och jag tycker nog det finns förmildrande drag hos historien ... fast det är inte i närheten av Isfolket.

Något jag verkligen gillade i Häxmästaren var slutet. Mycket oväntat och bra. Nästan värt att läsa 15 böcker för...

Det som jag tyckte var absolut värst var hur otroligt ojämna striderna var. Där fanns häxmästaren, hans fantastiske son, deras hjälparandar, isfolketandar och vad hade de för fiender? Några fjantar som hade varsin kniv i bästa fall. Den onda sidan kunde inte vinna, de var hopplöst utklassade.

Skärp er nu häxmästaren var ju riktigt bra men ljusets rike urartade lite mot 12e 13e boken!

_________________
Im Loke!

Jag tycker charmen med Ljusets Rike är just att det spårar ur... medan Häxmästaren bara tråkar på.

Ljusets Rike är i mina ögon "Isfolket möter Bamse". Bamse? Jo, där är höga berget, otäcka skogen, vita staden etc.

Det var också någonstans där som Margit insåg att hon kunde skriva precis vad som helst och ändå bli publicerad eftersom hon var så stor, så hon kunde låta fantasin spela helt fritt. Det gillar jag med Ljusets Rike.

Har läst hela Häxmästaren (för ett antal år sedan) men jag tycker den var ganska underhållande =) . Dock håller jag med Dan om att det är en fånig uppdelning mellan svart och vitt , hjältar mot riktigt töntiga fiender.

Ljusets rike har jag bara läst 2 böcker av, hade en Ljus idé om att läsa den på isländska och samtidigt hålla liv i språkkunskaperna men det blev platt fall pga ointresse....klart sämre.

Wow, läsa Ljusets Rike på isländska, där har vi en utmaning!!

Hittade förresten en lång utläggning om Ljusets Rike vs Häxmästaren jag skrev 1999:
------------------------------------------
Här är mina argument:

Margit är en underbar författare. I mina ögon har hon
dock ibland ett stort fel - hennes skurkar kan vara för mesiga och
farorna huvudpersonerna utsätts för kan vara för små.
Det märks till en början mot slutet av Isfolketsagan
när Djävulen själv blir bortschasad som en lus och
Tidens Herrar jämnas med marken medan den tidigare
så väldige Tengel Den Onde blir en patetisk liten
stinkande filur som håller tyst när Nataniel ber
honom göra det.

Det märks än mer i Häxmästaren. Jag tycker inte Häxmästaren
är speciellt bra. Det här illustrerar mitt intryck
av häxmästaren.

"Vi är förföljda", säger Tiril.
"Aha", säger Dolg. "Av vilka?"
"Två ONDA knektar ur elaka ordern och de har vassa
knivar med sig!!!!"
"OJOJOJOJ", säger Mori. "Hur ska vi klara oss?"
"Få se här", säger Dolg. "Vi kan galdra dem till månen
eftersom vi är de två bästa häxmästarna någonsin."
"Ellöer så kan mina åttioarton andar ta hand om dem",
föreslår Mori.
"Eller så tar isfolkets andar hand om dem", föreslår Tiril.
"Eller Madragerna eller våra mäktiga vänner vid
kejsarens hov eller..."
etc. etc.

Skurkarna är chanslösa. Den ende det är lite fart på är
Sigilion men vad händer med honom - han är bara en mot
femtio och har inte heller någon chans.

I ljusets rike har detta försvunnit. Visst är Marco tillbaka
(den främste bland superhjältar) men skurkarna är ändå
ruskigare och ibland händer det tom att någon dör och
att en kärlekshistoria slutar olyckligt (ni som har
läst till bok 14 vet vad jag menar). Margit har
blivit mer övernaturlig i sina böcker, det håller jag
med om, men i Ljusets Rike fungerar det. Det är en
fantasivärld och där är det OK. I Häxmästaren tycker
jag att det inte var det.

Ljusets Rike är för mig hälften Isfolket och hälften
Bamse men jag råkar gilla bägge så jag tycker den är bra.
Dessutom lyckas Margit för första gången ha med MÅNGA
manliga hjältar, något hon inte har haft tidigare
(se bara på männen i isfolket - det finns egentligen
bara två stycken: Den stora trygge (Tengel eller Aretypen)
och den snälle, vackre (Mattias eller Marcotypen) )

Enligt din beskrivning Dan så låter Häxmästaren lite som ett barnprogram för 10-11 åringar. Det kan vara skrämmande, men inte för skämmande, det måste hela tiden finnas en god portion hopp att vinna de knasiga bovarna.

Kolla Xena - warrior princess och liknande serier etc. Indiana Jones och Star Wars följer samma upplägg.

Jag läste Häxmästaren men fastnade riktigt aldrig. Ljusets rike var snäppet bättre, men jag kom bara till halva serien, sen tyckte jag inte det var värt att lägga de pengarna på böckerna längre.

Lite synd, nån gång ska jag läsa klart (har jag tänkt i alla fall).

Nej, inte alls. Barnprogram för 11-åringar ska vara skrämmande, men inte för skrämmande (jämför Harry Potter där skurken också är en ärkemes, Voldemort skulle passa bra i Häxmästaren, men Harry är inte lika överlägsen som Dolg & Co). Det finns inte bara en god portion hopp om att de goda ska vinna, de onda har ju inte minsta chans.

Xena har jag inte följt men Indiana Jones har ju duktiga skurkar och Darth Vader...ja, få skurkar är ju värre. Darth Vader och Dödsstjärnor, sådana vapen skulle skurkarna i Häxmästaren ha behövt istället för sina små knivar ...

Läs ut hela LR, det är den värd. Fast sensmoralen i sista boken är ganska hemsk... ni som har läst den vet vad jag menar.

Fast skurken i Indiana Jones som står och ståtar med sitt svärd och sina läckra svärdrörelser som Indiana Jones skjuter i ett nafs är väl knappast så överlägsen och imponerande.

Och Darth Vader är ju faktiskt fånig... fast det kanske beror på att jag såg filmerna som vuxen för första gången och aldrig som barn? Vad vet jag. Han kanske hade varit jätteläskig om man såg dem för 20 år sen?

Darthan fånig? Nej nu! Jag såg dem som barn, jag kan inte tycka att han är fånig. Tror han blev framröstad som #3 eller #4 av alla världshistoriens filmskurkar (kommer dock inte ihåg vilka som slog honom) tämligen nyligen.

Även om han är fånig så har han ju uppenbar makt och möjlighet att påverka saker negativt för hjältarna. Han dödar ju Obi-Wan t.ex.

Skurken med svärdet i Indiana Jones tycker jag är ett genialiskt drag. Jag skrattar varje gång. Lite comic relief är aldrig fel, kontrasterna mellan det otäcka och det roliga blir större.

Äh... ge han en påse Vicks så är han lika hotfull som Ipren-mannen...

Har du sett Spaceballs (Det våras för rymden)

Lord Helmet: Pust....pust... pust ... I can't breathe in this thing!!!!

Nej, har missat det.

Gammal Mel Brooks film, parodi på Star Wars och Alien, klart sevärd