Dan skrev:
Det känns faktiskt som en av de mest sammansatta, komplexa och trovärdigare karaktärerna i hela sagan när jag tänker efter
Helt enig! Man får verkligen känna av hans kamp mot det onda, som han ibland förlorar.
När han är riktigt trött, så har han ett ansiktsuttryck som inte Silje gärna vill se där.
Det kostar att hålla den onda viljan borta.
Ångesten inför Ares födelse, och hans kamp innan dess! Tankarna på att fördriva fostret, för Siljes skull.
Sorgen och vreden över hur Liv blivit behandlad. Laurents Berenius ska nog vara glad över att Sol hann först och gav honom en smärtfri död. Jag kände så djupt med Tengel, när han var tvungen att hålla sig hårt i dörrposten när det svartnade för ögonen.
Att Sol, som förstår honom bättre än någon annan, gick rakt in i knektarnas armar för att hon inte orkade leva mer. Beslutet att ge henne gift för att hon inte skulle behöva utsättas för tortyr. Hur det måste ha rivit i själen!
Och till sist... Hur skulle han kunna komma hem till Silje och berätta vad som hänt? En Silje som åts upp av cancer. En del här i forumet menade att hon borde fått välja själv, och det ligger förstås sanning i det. Inte heller särskilt "gott" mot sina barn, att ge dem detta ovanpå sorgen över Sunniva och Kolgrim.
Men just det var ju droppen. Även en stark man kommer till en punkt där han helt enkelt inte orkar mer. Inte en enda dag till.