Dan skrev:
Anette känns som en verklig person och är annorlunda från många andra i sagan, vilket jag uppskattar
Jag håller helt med dig!
Ofta är karaktärerna stöpta i några få mycket grovhuggna formar. Villemo och Vinga är till exempel så gott som samma person, liksom Ulvhedin och Mar, med flera. De osympatiska bifigurerna har sällan förmildrande drag, och är rätt platta. Det gäller för den delen en hel del huvudkaraktärer också.
Men Anette! Vilken resa hon gör genom boken! Vi får se henne lite som barn, hur hon fostras hårt. Hur hon är vid hovet, där Mikael inte riktigt kan urskilja henne ur flocken. Hon är ensamstående ung mor. Hon brottas med förbjudna känslor om att hon nog önskat att Mikael blivit kvar i kriget. Han vänder uppochned på hennes vardag, som hon har kämpat sig till huvudsakligen på egen hand. Vem skulle inte bli orolig över att få en främling in i sitt hem, som dessutom är svårt psykiskt skadad!
Vi får även se andra delar av henne. Hur hon är tillsammans med någon hon känner sig trygg med, som Henri, hur hon skrattar med honom. Här får vi en glimt av hur hon skulle kunnat vara, om hon fått en annan fostran.
Och så hennes smygande, växande förälskelse i sin egen man, när han börjar må bättre och får visa vem HAN är. När han orkar ta lite mer ansvar för familjen. Hennes rädsla för de förbjudna tankarna.
Och till slut, hur hon ändå klarar av att bli så illa bemött av Mikaels släktingar. De är inte särskilt snälla mot henne. De har helt köpt Mikaels berättelse om deras äktenskap (otroligt illojalt av honom att avslöja deras samliv, måste jag säga!) och klandrar henne. Men hon står ut, för att hon börjar lösgöra sig från moderns hårda grepp om henne, och till slut vågar hon öppna sig för Mikael.
Av alla personer i samtliga 47 böcker, så är nog hon den som har fått växa mest, på ett sätt som är begripligt och som får ske i sin egen takt. Som inte är beroende av någon annan, inte egentligen, utan det är inifrån sig själv. Ulvhedin och Mar, de hade Elisa och Shira som katalysator för förändringen. Tamlin, ja, jag vet inte vad som hände under åren han irrade omkring i tomrummet. När han var kedjad hatade han Vanja, och försökte döda henne när hon lossat bojorna med sin kärlek, men under de kommande åren har han blivit så fin och mänsklig och lärt sig älska. Hm. Vad hade Anette? En psykiskt sjuk man som bitvis är våldsam mot henne? Och sedan tar med sig deras son till Norge och lämnar ett självmordsbrev? Inte den stadigaste klippan att luta sig mot.
Nej, hon är inte en så trevlig människa (om man inte frågar Henri, han fick ju se hennes rätta jag). Hon är en ännu otrevligare svärmor. Men som karaktär är hon oerhört mycket intressantare än många andra!