Sagan om Isfolket

Håller med dina argument till viss del. Speciellt det sistnämnda, att Vingas sinne tillhör det till en yngre person än vad hon var. Trots det kan jag inte förmå mig att gilla Heike. Hans godhet och hans heliga kamp för Isfolket. Typ, haha.

_________________
When I'm good, I'm very good. When I'm bad.. I'm better.

Barnet Heike, javisst gör det ont i hjärtat! Beskrivningen av hur han kommer loss ur fångenskapen, rädslan för både det okända och för att bli fast igen, ångesten över att ha glömt ta med sig Alrunan! Det är nog ett av de djupaste styckena i isfolkets alla böcker! Jag hade väldigt gärna velat läsa mer om hans tid hos Milan och Elena.

Korpens Vingar, när han börjar finna sig själv och prova sin styrka, den är fantastisk i hur vi får lära känna honom.

Sedan går det utför. Vargtimmen är han ju inte så dominerande i, men hur tusan går en karaktär från den vi ser i Korpens Vingar till den stora, självömkande mesen i Demonen och Jungfrun?! Och VAD ser han i Vinga? Ett barnsligt spån som inte har någon förståelse för andra. Låt vara att hon bott ensam i en skog i två år, men något borde hon väl ha lärt sig om mänskliga relationer och respekt från sina föräldrar! Hur många gånger som Heike i bok 22 tjatar om att snart kommer hon finna någon annan, någon ung man som är vacker, tänk vad ful han är, det tappade jag räkningen på när jag läste om den i somras.

Jag kommer aldrig att förstå varför den enda utvägen att få bort Snivel var att kalla upp det grå folket! Inte heller förstår jag varför de inte kunde få ta med sig dagboken när de ändå var på vinden! Av rädsla för att fel person skulle läsa den för tidigt? Heike var ju så lydig, så om förfäderna hade sagt åt honom att låsa in boken i ett kassavalv så hade han gjort det. Och förresten var det ju helt i onödan - han och Tula drog ändå upp till Isfolkets dal för att leta rätt på kärlet, och efter det dröjde det inte länge innan man lite snabbt fick utse en ny "utvald" som var tvungen att gå upp och rädda boken.

Enda gången jag gillat Heike efter bok 20 var när han fick spel i Eldafjord. Faktiskt. Då var han mänsklig. Annars har det inte märkts särskilt mycket att han varit en drabbad, förutom utseendet. Han har aldrig verkat behöva kämpa mot ondskan inom sig.

Jag vet inte om någon skrivit om detta redan. Men jag tycker att Silje och Elena har stora likheter. De är så hjärtegoda och modiga, är ibland lite naiva men det överbryggas av deras andra egenskaper så att det inte känns fånigt eller orealistiskt. Snarare blir de ännu mer mänskliga. Silje möter Tengel: en underlig, ful, skrämmande man som riktigt utstrålar mystik och magi, som vill att hon ska hjälpa till att rädda en jättesnygg främling (Heming) från bödeln. Elena möter Sölve: en charmig, jättesnygg man som hon visserligen inte kan tala med men hon vill bli bekant med honom. Sen visar det sig att han har en liten pojke i bur, som bokstavligt talat sett ut som ett troll. Och hon blir rädd, men hennes samvete säger att hon måste hjälpa pojken, även om han kanske är farlig. Hon sitter inte ut med att den stackars varelsen sitter inspärrad i en alltför liten bur och lider.
Heja Silje och Elena! <3

Jag håller med dig på en del punkter. Han var toppen i Drakens tänder och Korpens vingar. Lite svag i Vargtimmen men det var ändå så fint när han äntligen fann sina släktingar Arv och Ingela, och Gunilla som också visade sig vara hans släkting.

Lite jobbigt att han verkar bli kär/kåt i alla flickor som visar vänlighet. Men jag tycker det inte är *helt* orimligt. Han har utöver sina fosterföräldrar Elena och Milan aldrig mött någon som förbehållslöst tyckt om honom. Byborna i Slovenien accepterade honom väl till en viss grad men han verkar inte ha haft några nära vänner där, varken bland flickor eller pojkar.
Han ger sig av till sist för att finna sina rötter, och blir utsatt för alla möjliga förföljelser på grund av sitt utseende. Sen träffar han Peter som initialt blir rädd men sen ganska fort accepterar honom som han är. Hur de mötte Mira minns jag inte, men jag tror hon accepterade honom efter ett tag men sig honom endast som en vän. Efter spökhistorien är över tar han farväl av Peter och Mira och reser vidare, blir återigen diskriminerad för att han ful och annorlunda.

Är det verkligen så konstigt att en ung man som ständigt möter rädsla och misstro får komplex för sitt utseende? Han som alla andra försöker lista ut vad kärlek är och det är inte lätt. När Heike plötsligt möter vänlighet/intresse/de springer EJ skrikande bort, från en kvinna/ung flicka är det lätt att missta det för kärlek. Hur många andra har inte också råkat ut för det? Både i och utanför Isfolket. Om ni tänker efter så finns det flera drabbade med dåligt självförtroende gällande utseendet: Tengel, Mar(efter att han blivit god), Benedikte, Tova. Kan tänka mig att Hanna och Vega heller inte var så lyckliga i det avseendet.

Jag tycker det var läskigt med Det grå folket. Önskar på sätt och vis att Heike och Vinga inte manat fram dem, de fick ärligt talat mer besvär än hjälp från dem.

Ja Huset i Eldafjord var bra, där fick vi se att även Heike måste kämpa mot den inre ondskan ibland. Jag har för mig att det var svårt för honom som barn när han bodde hos Elena och Milan; jag tänker mig att det var ungefär som Sol eller Ingrid eller Tengel som barn; det var inte lätt för dem heller, men vi fick egentligen inte läsa närmare om det och det är väldigt synd.

Tun-sij, nej, det är inte underligt att han har komplex för sitt utseende. Men just Vinga var aldrig rädd för honom, hon har alltid tyckt att han var vacker, och det tjatas väldigt mycket om det i den boken, att han är säker på att hon kommer falla för någon som är "klassiskt vacker". Jag har läst de här böckerna många gånger, och det är nog helt enkelt så att det känns tjatigare ju fler gånger jag läser dem! Men ingen sommar utan åtminstone någon isfilksbok, så det är bara att stå ut!

Jo det är sant. Fast Vinga visste ju att drabbade kunde ha förskräckliga utseenden. Men jaja

Precis, hon visste det, vilket visade att hon inte brydde sig ett dugg om att han såg "förfärlig" ut, hon tyckte om honom för hans skull. Nåväl, till slut landade han ju i att hon visste vad hon ville trots att det fanns vackra män. Men det var roligt när HON blev svartsjuk för att han tyckte att spådamen var vacker!

.

Ja det var roligt!